Sprungen ur bankernas ragnarök
KÖP Ordkombinationen ”isländsk bank” lämnar besk eftersmak även långt efter finanskrisen. Islands mer inflytelserika finansfamiljer hade då tävlat i att styra om den lilla nordiska önationens underutvecklade banker, som traditionellt hade fokuserat på inhemska näringar som fisket, mot aggressiv internationell expansion.
Det tidiga 2000-talets isländska högränteklimat och en allt starkare isländsk krona var bensinen. En avregleringsvåg av bankerna blev tändstickan. I ursinnig takt började bankerna spela ränteroulette: de lånade in billigt via obligations- och sparkontomedel i lågränteländer, vilket isländska affärsintressen återinvesterade i stigande tillgångspriser, inte bara i den överhettade isländska spekulationsekonomin utan runtom i superkonjunkturens Europa. Ingen ville riktigt förstå hur finansieringen gick ihop, för kortsiktigt var det lönsamt att befinna sig i närheten av islänningarnas penningkarusell. På toppen hade de tre största privatägda isländska bankerna, den storleksmässiga ettan Kaupthing, Landsbanki samt Glitnir, tillsammans balansräkningar på 10 gånger BNP (grafens topp på 2,6 gånger avser endast banksystemet inom Island).
Prenumerera
Har du redan ett konto? Logga in för att läsa vidare.
Premium
- Dagsfärska analyser och artiklar via nyhetsbrev
- Magasinet digitalt eller hem i brevlådan
- Över 500 aktieanalyser per år
- Unika investeringsverktyg och portföljer
- Färre annonser och en bättre läsarupplevelse
- Och mycket mer
Vill du se fler alternativ? Läs mer här