Myndigheterna som styr med slarv och osaklighet

Värdegrundsdelegationen (2014) sammanfattade för några år sedan vad som bör vägleda all statlig verksamhet i Sverige. Särskilt betonades betydelsen av saklighet och opartiskhet. När vi tar del av rapporter och analyser från våra statliga myndigheter måste vi kunna lita på att de rekommendationer som ges till våra folkvalda vilar på fakta och inte företrädarnas personliga åsikter. Två av våra ledande myndigheter, Riksbanken och Finansinspektionen, har dessvärre betydande problem när det gäller just saklighet och opartiskhet. Det gäller i synnerhet deras chefer Stefan Ingves och Erik Thedéen som gjort till huvudregel att presentera fakta på ett missvisande eller rent felaktigt sätt. Det kan jag konstatera efter att under flera år ha följt debatten om hushållens skulder och de risker som dessa kan utgöra.

Orsaken till Ingves och Thedéens dimridåer kan man endast spekulera i men låt mig presentera ett par möjliga förklaringar. Först behöver dock mitt tämligen långtgående påstående ledas i bevis. För att ge våra folkvalda en möjlighet att själva bedöma kvaliteten på myndigheternas inlagor kunder jag och mitt företag Veidekke för ett år sedan ta fram en rapport som belyste saken. Rapporten har den polemiska titeln Missförstånd, överdrifter och rena felaktigheter och visar i tio konkreta exempel hur våra myndigheter slarvar grovt med fakta och brister i saklighet. Det mest iögonfallande exemplet rör kanske det påstående som blivit något av Ingves och Thedéens huvudargument.

”Riskerna kopplade till hushållens stora skulder handlar för närvarande primärt om att högt skuldsatta hushåll kan komma att dra ned på sin konsumtion kraftigt vid en makroekonomisk störning. Detta stöds av utländska erfarenheter från finanskriserna 2008 – 2009. Om många hushåll samtidigt drar ned sin konsumtion kan detta förstärka en ekonomisk nedgång”, skriver FI i sin remisspromemoria inför beslutet om skärpt amorteringskrav men med min kursivering.

De ”utländska erfarenheter” som FI hänvisar till gäller tre studier som beskriver erfarenheter från Danmark (Andersen, 2016) Storbritannien (Bunn & Rostom, 2014) och USA (Baker, 2017). Vid en granskning av dessa studier kan man dock konstatera att dessa direkt motsäger Finansinspektionens påstående. I den danska studien skriver författarna i klartext:

”Vi ifrågasätter bilden av att de danska hushållens höga skuldnivå dragit ner den privata konsumtionen efter finanskrisen. Det verkar snarare troligt att skulduppbyggnaden före krisen möjliggjorde för högt skuldsatta hushåll att nå ohållbart höga konsumtionsnivåer under åren fram till krisen, vilket ledde till en stor minskning av konsumtionsutgifterna när den danska ekonomin drabbades av den internationella ekonomiska krisen.” (…) ”Våra resultat stöder inte någon tolkning av data som innebär att det skulle finnas en negativ kausal effekt av en hög skuldnivå på efterföljande konsumtionstillväxt.”

Den som tar del av Veidekkes rapport (via exempelvis Bostadspolitik.se) kan konstatera att det förhåller sig på samma sätt avseende den brittiska rapporten. Och samma grova avvikelser från fakta förekommer även i andra centrala påståenden i debatten. Exempelvis beskrivningen av hur hushållens skuldsättning utvecklas, effekterna av införda kreditrestriktioner, boprisernas utveckling, förhållandet mellan insatser och lån i nybildade bostadsrättsföreningar etcetera. En saklig analys visar att Riksbanken och Finansinspektionen på ett närmast systematiskt sätt gör sig skyldiga till missförstånd, överdrifter och rena felaktigheter.

Men finns det då ingen anledning att ta oron för hushållens nominellt växande lån på allvar? Jo självklart. Lehman-kraschen 2008 visade med all önskvärd tydlighet att i en miljö med en snabb och okontrollerad tillväxt av nya finansiella instrument kan risker och finansiella bubblor snabbt uppstå. Här finns också ett konsumentskyddsbehov vilket inte minst den snabba tillväxten av SMS-lån, blancolån och snabblån till spelande visar. Det är dock problem som Finansinspektionen hittills visat ett förhållandevis förstrött intresse.

Att kriser kan uppstå på det mest oväntade sätt visar inte minst årets dramatiska utveckling. Men om debatten om åtgärder alls ska bli meningsfull måste den baseras på objektiva kriterier. I frågan om risker kopplade till hushållens skuldsättning saknas inte objektiva fakta. Och oavsett om man studerar utvecklingen av hushållens skuldkvoter, belåningsgrader, hushållens tillgångar och säkerheter, deras återbetalningsförmåga, fördelningen av bolån mellan olika typer av hushåll eller de aggregerade lånen i förhållande till antalet ägda bostäder i Sverige kommer man till samma slutsats: Riskerna förknippade med bolån är låga i Sverige. Det är jag också tämligen säker på kommer att visas även när det är dags för en summering av corona-krisens skadeverkningar. Men om fakta på ett närmast bedövande sätt motsäger myndighetschefernas påståenden, hur kan även internationella organ säga samma sak i sina återkommande analyser av Sverige? Här finns två svar.

1. Det konkreta rör allvarliga brister i själva processen. Genom samtal jag fört med flera personer som arbetat inom berörda myndigheter vet jag med stor säkerhet att de internationella rapporterna tillkommer genom att OECD, IMF, ESRB med flera skickar några relativt juniora personer till Sverige för att i huvudsak intervjua nyckelpersoner inom berörda myndigheter. Baserat på dessa intervjuer och de underlag man blir serverade åker rapportörerna hem för att skriva en promemoria som myndigheterna för säkerhets skull ges möjlighet att kriarätta i innan de publiceras. Att det förhåller sig på detta sätt vet idag flera ledande politiker.
2. Att politiker inte reagerar förklaras av den andra, psykologiskt betingade orsaken till detta problem: konsensuskulturen.

Konsensuskulturen är ju ett tämligen allmänmänskligt fenomen. Den uppträder hos aktieanalytiker, i bolagsledningar, i politiken och självklart också inom myndigheter där den egna karriären är beroende av att man gör så få fel som möjligt. Om du ska ha modet att avvika måste du inte bara veta att du har rätt just nu. Du måste också veta att det du säger också blir rätt när räkenskapens timme är slagen. Alltså är det bättre att tiga och ha lika fel som alla andra än att sticka ut hakan och kanske få rätt i efterhand. Hamnar du snett så kan din karriär vara räddningslöst förlorad. Alltså bättre att tiga still och acceptera att dina chefer säger rena dumheter. Det är ju inte tjänstemännen som betalar priset för att FI och Riksbanken tillåts styra centrala politikområden som kreditgivning och bostadsförsörjning i kontraproduktiv riktning.