Alfs sista match

Att en borgerlig valseger på söndag ligger inom räckhåll är sensationellt. För bara ett par månader sedan verkade Göran Persson ha segern som i en ask.

Men en passiv valstrategi har gjort det möjligt för de borgerliga att bestämma agendan i valrörelsen, och det märks i opinionstalen. Miljöpartiet kan förstås ställa till det och i slutändan stödja socialdemokraterna. Men det är långt ifrån säkert.

Men hur ser en eventuell borgerlig regering ut? Den mest troliga ministerkonstellationen är Alf Svensson som statsminister, Bo Lundgren som finansminister, Lars Leijonborg som utrikesminister och Maud Olofsson som näringsminister.

Detta eftersom folkpartiet, kristdemokraterna och centern verkar bli avsevärt större än moderaterna. Därför är Bo Lundgren inte någon trolig statsminister. Leijonborg och Olofsson räknas bort eftersom de är nykomlingar i partiledarkretsen.

Alf mest sannolik

Kvar blir Alf Svensson som den mest sannolike regeringsbildaren. Han är populär bland väljarna och “större” än sitt något kontroversiella parti. Svensson lär dessutom bara sitta en valperiod och utgör därmed inget långsiktigt hot mot moderaterna.

Men kan verkligen moderaterna ge upp statsministerposten? Ja, om de kompenseras med finansministerposten, som har ökat i betydelse sedan början av 1990-talet. Det kan nog Lundgren nöja sig med.

Därefter kommer frågan om de fyra kan enas kring de tillväxtpolitiska målen.

Det borgerliga fyrpartiprogrammet siktar på tre procents uthållig tillväxt jämfört med de 1,5-2 procent som nu prognosticeras. Tre procent är högt över Europagenomsnittet och antagligen inte möjligt att nå med nuvarande samhällsstruktur. Men det är bättre att sikta mot månen än att inte sikta alls.

Det borgerliga käbblet då, som socialdemokraterna brukar göra sånt stort nummer av? Det blir säkert en del bråk, men knappast inbördeskrig som under koalitionsåren på 1970-talet. En utvärdering av de senaste hundra årens ministärer utifrån regeringsduglighet som gjorts av en grupp statsvetare i regi av SNS Demokratiråd gav Bildtregeringen 1991-94 väsentligt högre betyg än Fälldins och Ullstens regeringar 1976-82.

Mer samspelta

Moderaterna, folkpartiet, centern och kristdemokraterna är också mycket mer samspelta när det gäller den ekonomiska politiken än förr om åren. De gamla stridsfrågorna är begravda eller nästan begravda. Centern behöver inte bråka om Öresundsbron och kommer inte att ställa ultimatum om en snabb kärnkraftsavveckling. EMU-frågan avgörs i en folkomröstning.

– Förra gången vi regerade var moderaterna mer nyliberala och mittenpartierna hade en mer traditionell syn på välfärdspolitiken. Skillnaderna är mycket mindre nu, säger en moderat som arbetade i statsrådsberedningen 1991-94.

Statsvetaren Olof Ruin tror att en eventuell borgerlig regering kommer att föra en försiktig politik med tanke på det ekonomiska läget.

– Rimligen kommer partierna att vara försiktiga. Jag tror vi får se mindre skattesänkningar och färre reformer än vad som utlovats i valrörelsen.

Men för att ställa om ekonomin i mer tillväxtvänlig riktning krävs impopulära beslut. Har borgerligheten den beslutskraft som krävs?

Här kan man vara försiktigt optimistisk. Det är viktigt att komma ihåg att den förra borgerliga regeringen inte enbart blundade för problemen utan också faktiskt tog obehagliga beslut, som att införa karensdagar. Socialdemokratin “återställde” dessa reformer under senare delen av 1990-talet. Samsynen om tillväxt- och företagsfrågornas vikt skapar också en gemensam plattform som knappast fanns 1991-94.

En lärdom som de fyra partierna redan verkar ha dragit är att finansministern måste ha en starkare ställning. Idag råder också en annan budgetordning, som ger finansministern större makt än som var fallet för tio år sedan.

På nästa uppslag kartlägger vi de troliga utnämningarna i de departement som är av vikt för den ekonomiska politiken.