ANALYS: REDERIER – Biltransporter, Finfint oligopol

Wallenius och de andra biltransportrederierna har lyckats skapaen lönsam nisch i den annars så trista rederinäringen.

Företaget mot strömmen i den svenska rederinäringen ärbiltransportföretaget Wallenius. Bolaget har under den senaredelen av 1990-talet haft en vinstmarginal på 14-20 procent.Avkastningen på det egna kapitalet är över tio procent. Dettatrots att bolagets finanser, med en soliditet på drygt 40procent, knappast används på effektivast sätt.En viktig förklaring till bolagets framgång är att rederietskriver långa kontrakt (1-5 år) med biltillverkarna. Den långakontraktstiden har gjort att priserna på biltransporter liggerpå en stabil, svagt stigande nivå, till skillnad från vad somgäller inom oljefrakt. Där är det inte ovanligt med priskast på50-100 procent under ett enda år.

Stopp för nya konkurrenter

Biltransportbranschen, som består av endast sju företag, harlyckats stänga ute nya konkurrenter genom att inte sälja någrabegagnade båtar. Dessa går i stället till skrot, även ombilfraktföretagen kortsiktigt skulle göra en vinst på att säljabåtarna. Walleniusrederiet har under sina 25 år ibiltransportbranschen bara sålt en båt. Villkoret var då attbåten inte fick användas till bilfrakt. Den transporterar boskapfrån Australien till Asien.Den oligopolliknande marknaden och de långa kontraktstiderna gördet mycket svårt för nya konkurrenter att komma in. För att blien spelare att räkna med krävs sannolikt 25 båtar till ett prispå 15 miljarder kronor. Inom oljefrakt är man i branschen såfort man har skaffat en båt.

För biltransport krävs dessutom att rederiet tar ansvar förårslånga leveranser på ett antal destinationer.Branschen fortsätter att koncentreras. Senast genom attWallenius gick samman med det norska rederiet Wilhelmsen. Därmedskapades branschens största företag med en marknadsandel på 24procent. Storleken är viktig, eftersom biltillverkarna ocksåfusioneras till allt större företag. De vill helst anlita ettenda transportföretag och då krävs det att rederiet kan fraktabilar över hela jordklotet. Samgåendet mellan Wallenius ochWilhelmsen verkar logisk, eftersom bolagen matchar varandrageografiskt. Wallenius har av tradition en stark ställning pårutten Asien-Europa och Europa-USA. Wilhelmsen är också stort påden sistnämnda rutten och dessutom på linjen USA-Asien.

Fortsatt ljusa tider

Wallenius satsar på att i större utsträckning ta hand omtransporten hela vägen från bilfabriken till återförsäljaren.Bolaget har redan mekaniker anställda som ser till att bilen äri kördugligt skick efter frakten. Det handlar om allt från atttvätta bilen till att installera luftkonditioneringen.Allt talar för fortsatt ljusa tider för Wallenius. Marknaden ärvälstrukturerad, och även om bilbranschen har namn om sig som entuff motpart står biltransportföretagen starka. För vissofraktar både Nissan och Volkswagen sina bilar med egna båtar,men de får nog inga efterföljare. Bilindustrin, liksom andrabranscher, vill koncentrera sig på sin kärnverksamhet och då fårspecialister sköta bisysslorna.

Socialbidrag för redare

Rederibranschen företrädare, fack, arbetsgivare ochsjöfartsverket i en ohelig allians, fokuserar i den offentligadebatten ofta på rederistödet. Redarnas vanligaste argument föratt behålla och utöka stödet till färjerederier är att eftersomandra länder har så generösa regler så ska vi ha det också, ochdet vore trevligt om den svenska flaggan kunde behållas.I den debatten glömmer man ofta bort att 80 procent av detsvenska tonnaget redan är utflaggat och att de fartyg som finnskvar har ovanligt liberala regler. En Eso-rapport från i somrasvisade att rederistöden, som kan ses som en exportsubvention, ären samhällsekonomisk kostnad som inte är försvarbar.Dels finns regler som säger att hälften av de anställda påsvenskflaggade fartyg får anställas till låga löner, enligtreglerna om tillfälligt anställd personal.Dels får rederierna 58.000 kr per år för varje anställd svensk.Dessa socialbidrag för redare, det finns ett särskiltbidragskontor i Göteborg (rederinämnden) som sköterutbetalningarna, väntas kosta skattebetalarna cirka 1,5 mrd krunder åren 1999-2001.

Dela:

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.

Grundreglerna är:

  • Håll dig till ämnet
  • Håll en respektfull god ton

Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.



OBS: Ursprungsversionen av denna artikel publicerades på en äldre version av www.affarsvarlden.se. I april 2020 migrerades denna och tusentals andra artiklar över till Affärsvärldens nya sajt från en äldre sajt. I vissa fall har inte alla delar av vissa artiklar följt på med ett korrekt sätt. Det kan gälla viss formatering, tabeller eller rutor med tilläggsinfo. Om du märker att artikeln verkar sakna information får du gärna mejla till webbredaktion@affarsvarlden.se.