Är det dags att sluta jobba nu?

Digitalisering och robotisering är på väg att drastiskt omvandla arbetslivet. Mänskliga insatser ersätts av robotar och datorer på områden där vi tidigare knappast kunde tänka oss detta. Den själv­körande bilen, som redan testas på vägarna, är ett exempel av många. Utvecklingen har lett till att även ytterst seriösa bedömare börjar tala i termer av att ”jobben är på väg att ta slut”.

Detta har i sin tur bidragit till att diskussionen om arbetstidsförkortning åter har kommit igång. Ett särskilt spår är tanken att ingen ska behöva arbeta för sin försörjning. Den nödvändiga inkomsten för dem som väljer att inte arbeta skulle tillhandahållas i form av en medborgarlön från dem som trots allt väljer att jobba. Diskussionen förs internationellt, men varianter finns även i Sverige, bland annat på Dagens Nyheters kultursida.

Det finns flera hakar med denna vision om det arbetsfria samhället. En är att det fortfarande är oklart om det egentligen är något i grunden nytt som sker. Ända sedan den industriella revolutionens början för 200 år sedan har tekniken omdanat produktionen. Efter hand har människor blivit överflödiga inom specifika produktionsprocesser. Medan rationaliseringarna tidigare avsåg enkla och repetitiva jobb omfattas nu även komplicerade arbetsuppgifter som ofta har krävt längre eller kortare utbildning.

Sett till arbetsmarknaden som helhet är dock dramatiken inte större nu än den har varit tidigare, hävdar många. Något som talar för denna ståndpunkt är att vi på nationell nivå inte ser några kraftiga språng i produktivitetsutvecklingen. Detta innebär att den faktiska besparingen av arbetskraft i produktionsprocessen fortsätter ungefär som tidigare.

Emot detta kan förespråkarna för en radikal arbetstidsförkortning eller arbetsfrihet hävda att när vi nu har en fortgående produktivitetsökning kan det äntligen vara dags att tillgodogöra sig denna i form av väsentligt lägre krav på arbetsinsatser. En sådan argumentation skulle de, till synes, kunna stödja på ingen mindre än John Maynard Keynes. I skriften The economic possibilities of our grandchildren, som gavs ut 1931, såg Keynes som en naturlig följd av den fortgående produktivitetsutvecklingen att man i framtiden skulle arbeta 14–15 timmar i veckan. Keynes framtid är visserligen här nu, men vi är långt från hans vision om arbetsveckan.

Men sett över hela livscykeln har det faktiskt skett stora förändringar av arbetstiden som har gått i Keynes riktning. På 1930-talet var tiden i pension för en typisk individ kanske två tre år. I dag är den 20 år eller mer. På 1930-talet debuterade dessutom genomsnittsindividen i arbetslivet kring 15 års ålder efter sju eller åtta år i utbildning. I dag sker debuten i 25-årsåldern efter en utbildningstid på 15 till 20 år. Därtill kommer att antalet semesterdagar har ökat högst signifikant. Det finns nu också möjligheter att få sin försörjning, fastän man står vid sidan av arbetsmarknaden, som saknades för 80 år sedan. Sålunda är för­hållandevis många i aktiv ålder förtidspensionerade. Därtill kommer en demografisk utveckling där de i aktiv ålder blir allt färre i förhållande till övriga. Till stora delar har alltså Keynes vision förverkligats, fast inte på det sätt han tänkte sig.

Denna utveckling kommer att fortsätta. De i aktiv ålder kommer att få försörja allt fler som står utanför arbetslivet. Detta förstärks av det stora antalet flyktingar som väntas hit under de närmaste åren och som också kan förväntas stå vid sidan av arbetsmarknaden. I den situationen är det svårt att se hur vi i en framtid ska kunna öppna våra hjärtan för att folk i aktiv ålder, på bekostnad av det allmänna, skall kunna välja att inte arbeta.

Dags att skrota inflationsmålet

Sverige har, i förhållande till ekonomins storlek, ett av världens största överskott i bytesbalansen. Är det då rimligt med en politik som ytter­ligare deprecierar vår valuta? Om inflationsmålet kräver att vi kollektivt sänker vår levnadsstandard för att höja inflationen kanske det är dags att ifrågasätta inflationsmålet.