Är jag en skitstövel?

Vi lever i en brytningstid. F’låt klichén, bara skojade … Jag börjar om: Det har varit en händelserik sommar … Ja, jo, det är sant. Och jag vill passa på att tacka en tolerant redaktör för att han står ut med den floskelleverans som hotar när verkligheten blir för mycket och sommaruppehållet aldrig infann sig.

Knivar och lastbilar är de nya terrorvapnen, Turkiet och Ryssland har blivit goda vänner och Donald Trump överraskar. Negativt. Vilket få i början av sommaren trodde var möjligt.

I boken Assholes: A Theory ger författaren Aaron James med stor inlevelse en ingående beskrivning av Skitstöveln. Han nämner, förstås, Donald Trump, och i korta ordalag är tanken att skitstövel är den som anser sig ha rätt att köra över andra. Gärna av moraliska skäl, och med inställningen att andra inte har samma rätt. Den genuina skitstöveln ändrar sig heller inte, utan sätter sig oförtrutet på andra.

Men har vi verkligen rätt att döma? Är det inte i själva verket skitstövelaktigt att klassificera någon annan som skitstövel? Inte nödvändigtvis, svarar James. För om det finns skitstövlar så behöver vi kunna klassificera dem, för att förstå vilka vi har att göra med.

Om man fortfarande är orolig för att vara orättvis mot sin nästa, föreslår James skitstöveltestet. Det består i att ställa frågan: ”Finns det risk att jag är en skitstövel?” Om svaret är ”ja”, så är man det inte. För en skitstövels svar på samma fråga är ofelbart:

”Vem? Jag?”

James tycker inte att det går att slå fast att Donald Trump är en renodlad skitstövel. Det kan i hans fall röra sig om en så kallad skitclown, en som aldrig drar sig för att lägga beslag på andras uppmärksamhet. Den attityden understöds av brusmediemaskinen, och skulle förklara varför skitstövlar verkar så vanligt förekommande numera.

Vilket leder till sommarens kanske aningen mindre popfilosofiska läsning The Righteous Mind, av Jonathan Haidt, i vilken vi får veta att själva det faktum att någon annan tycker olika, gör att vi tenderar att tycka att den andre är en skitstövel. Vi gillar inte olika.

Politik är ett område som särskilt förstärker de egna förföreställningarna. Demokrat eller republikan, liberal eller konservativ, hur vi väljer går att hänföra till hur vi ser på grundvärderingar som omsorg, rent spel, lojalitet, auktoritet och okränkbarhet.

Haidt höll föreläsning i Stockholm före sommaren och blev mycket populär, men tyvärr finns det en uppenbar risk att hans budskap inte kommer att fästa här. För en av hans grundidéer är att en av våra främsta tillgångar är intuitionen. Alltså tvärtemot vad vi älskar att tro – att bra människor är genomtänkta och intellek­tuellt orienterade.

Tillgång till intuition har garanterat mänskligheten överlevnad, och den som odlar en övertro på förnuftet missar magkänslans alla poänger. Det går tvärtemot det svenska ingenjörssamhällets fixering vid det logiska. Den som har erfarenhet och vågar lita på sin intuition har den senaste moralpsykologiska forskningen på sin sida. Ni hör själva hur det låter på svenska: Moral? Psykologi? Det kan man ju inte räkna på …

Det finns något annat man kan räkna bort i Sverige och det är religion. Också där hugger Haidt i den svenska stenen, för han påstår att religion har hjälpt mänskligheten att skapa större moralgrundade sammanhang än familjen och stammen, och därmed säkrat civiliserad överlevnad. De flesta av oss är inte medieindustrins gaphalsar eller dokusåpeoffer. Eller förövare.

Vi har istället möjlighet att gå utanför vår allra närmaste krets och bli en del också av ett större helt, med religion och med lite tid för eftertanke. Och den här sommaren har visat att det är hög tid för det eftersom: ”We’re all stuck here for a while, so let’s try to work it out”, som Haidt skriver.

Så är jag själv en skitstövel? Skriv och berätta, men kom ihåg två saker. Inget anonymt, och – för din egen skull – försök undvika att enbart lägga beslag på uppmärksamheten.

Vänder blad

Medan förhållandet mellan politiker och väljare svalnar betänkligt, stiger värmen mellan författarna och deras läsare. Författarträffar är det nya svarta, enligt en stor artikel i Svensk Bokhandels höstkatalog. Ibland känns bilden av verkligheten verkligare än … verkligheten.