ASIATEN : Sjuklingarna

Det finns en rad grundläggande positiva faktorer, som alla talarför att krisen i Sydostasien just är en tillfälligt övergåendekris, som till och med kan leda till ökad styrka framöver.Regionens mycket höga sparande (ca 30 procent) är en av de bästaförutsättningarna för ökad tillväxt. Det är även ländernasmycket medvetna satsning på ökad utbildning och teknikutveckling.Lån från internationella och nationella organisationer tillsatsningar på infrastrukturprojekt ger också förutsättningar förfortsatt snabb tillväxt. Lägg därtill ökande frihandel, och alltöppnare gränser.

Det finns alltså goda förutsättningar för att asiaten-97 barablir en ekonomisk halvhalt. Tillväxten halkar ner från åtta-niotill kanske bara fem procent för att om några år ta fart igenoch göra 2000-talet till Asiens århundrade.

Men först skall asiaten genomlidas.

Thailand har just fått en ny regering som i bästa fall orkarfatta och genomföra de beslut den förra inte klarade av. IMFhjälper till genom att ställa hårda villkor i samband med sitträddningspaket på ca 17 miljarder dollar. Den i alla läger högtaktade, men formellt maktlöse kung Bhumibol, är en starktstabiliserande faktor. När politikerna tappar greppet, ellermilitären försöker ta makten, driver kungen milt men bestämtpolitiken i mer demokratisk riktning. Opinionen är sådan attingen thailändsk politiker eller militär kan gå emot hans vilja.Den stora och akuta risken gäller bankerna. Prognoserna pekarmot att deras andel dåliga lån växer till över 30 procent. Detär dubbelt så hög andel som i de svenska bankerna när det varsom värst under finanskrisen.

Indonesien har också tvingats be IMF om finansiell hjälp och fårdärmed handgriplig hjälp med att genomföra avregleringar,privatiseringar och, i bästa fall, en utrensning av korruptionen.Det blir ingen lätt sak så länge president Suharto styr landetsom ett familjeföretag. Men det knakar i idyllen. Bland desexton banker som stängdes för någon månad sedan ingick en bankägd av en av presidentens söner (som i ilskan har stämt pappasfinansdepartement). Också familjens andra bankägare, en dotteroch en halvbror, har fronderat mot presidentens åtgärder, somdock ligger i linje med IMF:s krav. Landet skakas också av sinsjälvförvållade miljökatastrof i form av de rasandeskogsbränderna på Sumatra och Borneo.

Malaysia har inte sökt stöd från IMF. Det beror inte på attlandet inte har eller kommer att få problem. Dels kan det varaen tidsfråga, dels en fråga om stolthet, som i så fall kan blidyrköpt. Landets ledare, dr Mahathir, har i olika tal förklaratatt krisen orsakats just av IMF, som han buntat ihop medinternationella spekulanter, Georg Soros och judarna (!). Föratt rädda börsen har regeringen också gått in med stödköp imiljardklassen. Mahathirs politik har inte precis förbättratinvesteringsklimatet. Men också Malaysia går vidare medavregleringar och ökad öppenhet.

Filippinerna var just på väg att hämta sig från president Marcosförödande ekonomiska politik och såg 1997 och 1998 som envändpunkt. Regeringen Ramos har i höst lyckats driva igenom enskattereform som skall få budgeten i balans. Hoppet var attlandet därmed ska slippa ifrån IMF:s förmyndarskap. Valutarasetoch det kommande presidentvalet gör nu framtiden mer osäker. Destora frågetecknen nu gäller om också resten av Asien skasmittas. I så fall blir det stora bekymmer för resten av världen.

Taiwan, Singapore och Hongkong har ännu så länge klarat sig rättoskadda genom krisen. Taiwan har klarat sig genom att heltenkelt ha områdets sundaste finanser. Stadsstaterna Singaporeoch Hongkong har klarat sig genom sin särställning somhandelsstäder och marknadsplatser. Singapore har dessutom aktivtdeltagit i de olika finansiella räddningsaktionerna i regioneninte minst för att därigenom rädda sig själv. Singapores ekonomiär till mycket stor del beroende av sina grannars välfärd.Hongkong har skakats rejält de senaste veckorna, men har kunnatbehålla sin fasta växelkurs mot dollarn tack vare sin storavalutareserv. Hongkong är beroende av handeln med Kina; nästanall tillverkning har ju flyttats ut från kolonin, och de storavaruströmmarna går sedan i transit. Resten av Hongkongs ekonomivilar på fast men osäker mark, nämligen fastigheter. Liksomunder kolonialtiden ägs all marken av staten. Tilldelningen avbyggbara tomter sker genom beslut av lokalregeringen. Tidigarehar tilldelningen gjorts i gott samförstånd med de störstafastighetsbolagen. Resultatet har blivit en närmast konstantbrist och upptrissade priser. Dessutom har det skapat storaförmögenheter. De tre rikaste i Asien har alla en stor del avsin rikedom från fastigheter i Hongkong.

Den av Beijing utsedde guvernören, Tung Chee Wha, har sedantillträdet i somras gjort klart att det skall ske förändringar ifastighetsbranschen. Hur har han dock inte berättat, än mindrehur det skall ske utan att börsen skakas. Fastighetsjättarnastår för en stor del börsen i Hongkong.

Korea har under de senaste åren bäddat för sin kris genom sittsätt att övergå från statsstyrd privatkapitalism till mer öppenmarknadsekonomi. Med statens stöd och skydd har de storakonglomeraten (chaebol) vuxit kraftigt inom flera av världensmest expansiva områden. Koreanska skeppsvarv kämpar omtätpositionen med Japan. Bilindustrin har vuxit ifatt densvenska. Elektronik- och datorföretagen hör till devärldsledande med namn som Samsung, Daewoo, Hyundai, LG och Kia.Men tillväxten har skett med lånade pengar. Volym och marknadhar varit viktigare nyckeltal än lönsamhet. Hemmamarknaden haröppnats för konkurrens, löneläget har stigit till europeisk nivå,arbetsmarknadslagarna är mer skyddande än de japanska, ochöverkapaciteten märks allt tydligare.

Sex av landets trettio största konglomerat har hamnat i akutkris eller konkurs. Biltillverkaren Kia nödräddades av statenhäromveckan. De övriga är skuldsatta upp över öronen. Denpolitiska ledningen skakas av mutskandaler och har drabbats avhandlings- förlamning inför valet i vinter.

Om asiaten drabbar Korea på allvar, och allt tyder dessvärre nupå det, kan det skapa stora problem. Landet är världens sjättestörsta handelsnation och dess BNP är lika stor som de fyrakrisnationernas tillsammans. Med en relativt stängdfinansmarknad har börsen dock liten betydelse för omvärlden.Kina är områdets mest osäkra kort. Alla krisingredienser finnsredan i övermått. Å andra sidan finns också den av Göran Perssonhyllade stabiliteten – om än på bekostnad av mänskligarättigheter.

Tillväxten är hög, inflationen har pressats ner, och exportenger goda inkomster. Men de problem Kina brottas med skulle i deflesta andra stater räcka mer än väl till för en kris. Tvåtredjedelar av statens 118.000 företag går med förluster somtotalt under första halvåret uppgick till motsvarande 5,5miljarder dollar eller, räknat på helår, fjorton procent av BNP.Företagen måste rationaliseras och effektiviseras.

Arbetslösheten kommer att stiga.

Under tiden tvingas bankerna ställa upp med lån som de sannoliktaldrig får tillbaka. Av lånestocken på 200 miljarder dollar är idag en fjärdedel non-performing.

De stora investeringarna har skapat överkapacitet i industrin.Det gäller TV, videor, radio, cyklar, kylskåp mm där exportensviktar och åtstramningar hemma håller tillbaka efterfrågan.Företagen skall nu räddas genom privatisering, harpartikongressen beslutat, och de tillhålls att skaffa sig nyttkapital över börsen. Det lär inte bli lätt, som Hongkongbörsennu ser på aktier i kinesiska företag.

Men med fortsatta regleringar och stängda gränser kring denkinesiska finansmarknaden kanske Beijing kan hålla denekonomiska krisen från dörren. Men det sker i så fall tillpriset av smärtsamma omställningar, vidgade sociala klyftor ochväxande arbetslöshet utan ett fungerande socialt skyddsnät. Föratt de behålla stabiliteten kanske Folkets Befrielsearmé återfår hjälpa till. I år har rapporter och rykten spritts omproteströrelser och oro i flera av Kinas inre provinser. SkulleKina smittas av asiaten -97, kan området snabbt hamna i ennegativ spiral.