Bäddat för en svensk Macron

KRÖNIKA. En eftertanke från franska valet: borde inte manegen vara krattad för en Macron också i Sverige? En missnöjespolitiker från mitten. Inte en vänster- eller högerpopulist, utan en socialliberal med intellektuell resning och moraliskt patos som ställer sig i spetsen för alla oss som vill:

1. Utkräva ansvar.

2. Höja nivån.

Ansvaret först. Kommunerna går på knäna under sina åtaganden. Bostadspolitiken och försvaret har misskötts länge. Skolan producerar mediokra och starkt klasskiljande resultat. Vårdköerna är oanständigt långa för mången ”trogen skattebetalare”. Det rent brottsliga svinnet ur välfärdssektorn är skrämmande stort – bara assistansreformen läcker miljarder årligen. Vissa förorter har usurperats av knarkgäng och misogyna sedlighetsväktare. Polisens uppklarningsprocent är ett skämt.

Jag har ännu inte nämnt flyktingkrisen. Nu gör jag det. Hanterandet var ett gigantiskt misslyckande. Man låtsades bli tagen på sängen av en oförutsebar utveckling. Det var den inte. Gränspolisen kan berätta hur man där ihärdigt – men förgäves – försökte slå larm långt innan läget blev akut.

Det faktum att Alliansen haft fingrarna djupt i samtliga syltburkar ovan, har omöjliggjort ett effektivt ansvarsutkrävande.

Så till nivån – den moraliska och intellektuella. Politiker som grupp får ofta rättvis kritik för att de inte svarar på frågor. Dock borde kritiken gå ännu djupare. Det sorgliga är att de ofta inte kan svara på kvalificerade frågor.

När hörde ni utbildningsminister Gustav Fridolin säga något intressant, påläst och med den pedagogiska forskningen uppdaterad om skolan? Ylva Johansson om den moderna arbetsmarknadens krav och möjligheter? Annie Lööf om migrationens inverkan på den svenska landsbygden?

Dagens politikerkader förmår i bästa fall hjälpligt sträcka upp ett blött finger och reagera på det som händer. Men när såg vi senast en tung politiker från de etablerade partierna agera i en tung fråga? Driva opinion, ta risker, vara ihärdig?

Jämförelsen med tidigare politikergenerationer faller ut hård. Dessa har då och då förmått mobilisera intellektuella och maktstrategiska resurser till att verkligen utveckla politiken. Vi såg det i 1980- och 1990-talens skattereformer, pensionsuppgörelse och inlemmandet av Sverige i EU. Olof Palmes envetna kritik mot stormaktsimperialism är ett annat exempel.

Politiken blir fattig om den bara handlar om ekonomistyrning och fokusgrupptestade utspel. Det är också en av de arenor där samhället förväntas tänka. Om värderingsförändringar och ny teknologi; om hotbilder och nya möjligheter; om vår nations roll i världen och vår generations ansvar i tiden. Och om ”våra bästa stämningars längtan”, som den bokläsande och vinpimplande icke-broilern Hjalmar Branting så vackert beskrev människans blick mot framtiden.

Den gör det allra bäst om den står i konstruktiv dialog med andra samhällssfärer: kulturen, näringslivet, vetenskapen. Men dagens politiker låter sällan som att de träffats av en ny tanke eller anammat nya perspektiv. Göran Persson, alltmer saknad, kunde göra detta. Han bjöd in Svenska Akademiens Horace Engdahl till privatsamtal i Rosenbad. Han hade ett språk färgat av vår kulturhistoria. Men efter honom ekar det tomt.

Det finns alltså en ledig marknadsnisch. Ett politiskt ledarskap som inte stinker av opportunism, kortsiktighet och platt pr-prosa. Och som har intellektuell höjd nog för att låta sig befruktas intellektuellt av entreprenörer, författare, forskare, filosofer.

Bordet dignar inte under kandidatnamn. Men tänk Mikael Odenberg, så får ni ett hum om vad jag menar. Den moderate försvarsministern under Reinfeldt som tog sin hatt och gick när Anders Borg klådde honom på anslag, och som senare läxat upp egna partiet för decemberöverenskommelsen.

Minns Ny demokrati. Och Junilistan och Piratpartiet. Den svenska myllan tillåter uppenbarligen supertillväxt av nya partier. Låt tusen blommor blomma.

Kvicka konstaplar

För övrigt anser jag att hyllningarna till svensk poliskår efter terror­dådet på Drottninggatan var rent absurda. Konstaplarna kom snabbt på plats, javisst, men det här var ju Stockholms city. Att de ledde tanter över gatan såg bra ut på bild men hade inget att göra med skicklighet. Och hur svårt kan det vara att fånga en person som begår sitt brott mitt på ljusan dag inför tusentals nyktra vittnen?