Bakgrund: Därför skrevs telelagen luddigt

Radiotillstånd att bedriva UMTS-trafik är en begränsad resurs och har därför ett värde. I flera europeiska länder har värdet fastställts genom auktion. Modellen valdes av bland annat Tyskland och Storbritannien. I andra länder har man valt att inte ta betalt alls, utlyst en skönhetstävling och låtit regeringen kora segrare. Så gjorde exempelvis både Norge och Finland.

Sverige valde en egen modell. Enligt svensk förvaltningslag är det inte tillåtet att sälja telelicenser. Vore det tillåtet skulle UMTS-tillstånden ha auktionerats ut enligt lagen om offentlig upphandling. Ändå ville näringsdepartementet att staten skulle dra fördel av UMTS-tillstånden. Exempelvis genom att förmå hugade spekulanter att bygga UMTS-nät i den svenska glesbyggden.

Nöten – att förmå operatörerna att sätta upp basstationer över hela Sverige – blev svår att knäcka för näringsdepartementet när telelagen skulle skrivas om 1997. Någon på näringsdepartementet fastnade för det brittiska begreppet ”allmän inbjudan”, en luddig formulering som kunde passera utan närmare granskning när telelagen godkändes av riksdagen.

Samtidigt gjordes ytterligare ett tillägg i telelagen, att PTS självt skulle ta fram föreskrifterna till en allmän inbjudan. Med facit i hand ser det ut som om näringsdepartementet gav PTS grönt ljus att auktionera ut UMTS-tillstånd via en ”allmän inbjudan”, dock utan att ta betalt. För att säkerställa affärsmässigheten skrev PTS ihop allt det där med att kompletteringar kunde göras via fax etc. Förfarandet fick, som PTS generaldirektör Nils-Gunnar Billinger själv konstaterat, karaktären av ett slutet anbudsförfarande, även om det förstås inte framgick någonstans.

Men bubblan sprack och Telia började skrika att kejsaren är naken. Eftersom det inte framgår någonstans vad en ”allmän inbjudan” egentligen är, så går det inte heller att med säkerhet slå fast att PTS har utformat korrekta regler, som framgår av intervjun med före detta regeringsrådet Bertil Wennergren. Därför står det fritt för vem som helst att hävda att PTS föreskrifter står i strid med andemeningen i förvaltningslagen, där alla förvaltningsbeslut fattas så schysst och öppet som möjligt.

PTS hävdar förstås att förfarandet med allmän inbjudan inte alls strider mot förvaltningslagen. Något annat är inte att vänta. Själva syftet är ju att efterlikna den så långt som möjligt.

Det betyder dock inte att förvaltningslagen inte skulle kunna tillämpas på affärsverksamheter. Förvaltningslagen fungerar utmärkt när exempelvis det handlar om att dela ut tillstånd för att bedriva busstrafik, påpekar Bertil Wennergren. Men då handlar det förstås inte om att ta betalt, om än med dunkla valuta som basstationer.