Bara politikerna kan fixa nya låglönejobb

Om den stora mängd lågutbildade flyktingar som nu kommer till Sverige ska kunna komma in på arbetsmarknaden och integreras i samhället så måster deras löner ligga en bra bit under vad som är lägsta löner i dag. Detta förhållande kanske ter sig självklart för många, men förnekas med kraft av bland andra statsministern och LO. I debatten används tankefigurer från den svenska lönebildningsmodellens glansdagar under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet.

”Vi ska konkurrera med effektivitet och inte med låga löner.” ”Genom ökade löner tvingas företagen att bli mera produktiva.” ”Vi har tidigare kunnat integrera lågutbildad arbetskraft som blivit utslagen i andra verksamheter.” Så låter några av de argument som har hörts.

Här förbises dock att de ekonomiska förutsättningarna för lönebildningen är helt annorlunda i dag jämfört med hur de var på den tiden. Då hade vi en investeringsdriven ekonomi, medan den svenska ekonomin nu är kunskaps- och teknikdriven. Vilken betydelse detta har för lönebildningen fångas i ett påpekande som gjordes av den store svenske nationalekonomen Knut Wicksell för mer än hundra år sedan: ”Kapitalisten, investeraren är ofta arbetarens vän, medan uppfinnaren, teknikern icke sällan är hans fiende.”

Den första delen av Wicksells sats illustrerades väl i den svenska ekonomin under 1950- och 1960-talen. Genom mycket omfattande investeringar i näringslivet lyftes produktiviteten och därmed också lönerna kraftigt för hundratusentals svenska arbetare med låg utbildning. Deras produktivitet skapades sålunda i stor utsträckning av den kapitalutrustning och effektivitet som fanns i företagen. När vinstutvecklingen drev upp lönerna var det de lågeffektiva företagen som slogs ut. Arbetarna i de nedlagda, in­effektiva företagen blev tillfälligt arbetslösa, men kunde få arbete i växande och mera effektiva företag som också kunde betala de högre löner som nu gällde på arbetsmarknaden. Det var framför allt på detta sätt som höga löneökningar ökade effektiviteten i ekonomin. Det ska också sägas att en stor del av dem som blev av med sina jobb i det privata näringslivet fick anställning i en snabbt expanderande offentlig sektor.

Under de senaste decennierna har vi haft en liknande utveckling med investeringsdriven tillväxt i de asiatiska utvecklingsekonomierna. Här har omfattande investeringar ökat produktiviteten och därmed lönerna för miljontals lågutbildade arbetare. Deras löner ligger ändå på en så låg nivå att motsvarande företag i Sverige inte kan konkurrera.

Den svenska ekonomin har i stället seglat vidare genom investeringar i kunskap och teknisk utveckling. Och nu kommer vi till den andra delen av Wicksells påpekande. I en ekonomi baserad på kunskap och ny teknik tenderar lönerna för arbetskraft med låg utbildning att bli låga.

Individens produktivitet bestäms nu inte längre av företaget, utan av individens eget kunskapskapital i samspel med den teknik som finns i företaget. Om lönen höjs för mycket för denna typ av arbetskraft slås man som individ ut långsiktigt. Det går inte att räkna med att det finns andra företag att gå till där ens produktivitet blir högre.

För Sveriges del har utvecklingen inneburit att det finns mycket få verksamheter kvar i dag som bygger på lågutbildad arbetskraft. Därmed finns det inte heller några arbetsgivare vid förhandlingsborden som är beredda att ta strid för lägsta löner som kan ge lågutbildade flyktingar tillträde till arbetsmarknaden.

Det saknas sålunda förutsättningar för att flyktingarnas arbetsmarknadskris ska lösas av arbetsmarknadens parter. En lösning kräver ett ingripande från politiskt håll.

Börja med det lättaste

Långt ifrån alla flyktingar är lågutbildade. Det är därför mycket viktigt att se till att de med utbildning kan få använda den på den svenska arbetsmarknaden. Detta borde vara ett väsentligt enklare problem att lösa än det som diskuteras i krönikan.