BEKVÄM BEMANNING

Att vandra runt på fabriksgolv är en självklar sysselsättning för toppolitiker. En del morsar på montörer. Andra lägger märke till tekniken. Fredrik Reinfeldt har däremot sett något annat under sina industribesök.

– Gå in bland lagerhyllorna så märker man att företagen saxar de egna anställda med anställda från bemanningsföretag, som står för mycket av flexibiliteten och tar konjunkturvariationerna, sade Fredrik Reinfeldt i ett samtal med Affärsvärlden i somras.

Statsministern har – tycks det – ett specialintresse. Han ser organisationsfrågor som högintressanta, funderade på att bli psykolog och skrev sin examensuppsats om företagens personalutbildningsprogram. Men Reinfeldt är inte ensam om att uppmärksamma bemanningsbranschen. Hans Karlsson, den förre arbetslivsministern, har till exempel konstaterat att “bemanningsföretagen fyller en viktig funktion”.

Det är lätt att hålla med. Branschen fick förvisso en besvärlig start. En blixtrande snabb expansion i slutet av 1990-talet, då antalet anställda ökade från 7 000 år 1995 till 40 000 år 2000, berodde till stor del på expansionen inom it- och telekomsektorerna. När it-kraschen sedan kom och kunderna försvann flyttade branschen i stället sitt fokus mot sjukvården. Ett tag i början av 2000-talet skedde nästan all tillväxt inom landstingen, ända tills politikerna sade stopp och förbjöd fortsatt dyr inhyrning av läkare och sjuksköterskor. 2003 hade antalet bemanningsanställda krympt till 30 000. Men sedan dess har kurvorna pekar uppåt och nu är detta faktiskt en av landets mest dynamiska näringar.

Tillväxten i fjol var hela 30 procent och bemanningsbranschen omsatte cirka 20 miljarder kronor. Staten är faktiskt själv ägare till en av de största spelarna i branschen, Lernia. Även om det var Carl Bildts regering som legaliserade verksamheten 1992, ses inhyrd arbetskraft i dag som en vedertagen och självklar del av arbetsmarknaden. Bemanningssektorn är alltså etablerad och det råder politisk samsyn om att den behövs.

En viktig orsak till det är att verksamheten är utförligt reglerad. I Sverige kan man i regel inte hyra in arbetskraft på lösa boliner. De stora bemanningsföretagen har fått fackens välsignelser efter att ha utarbetat ett detaljerat regelverk. De utfäster sig att följa samma kollektivavtal som hos kundbolagen, att ha en företagsledning som är “ansvarsmedveten och kunnig”, att se till att de egna underleverantörerna tillämpar arbetsrättsliga regler och att inte hyra ut personal som kan fungera som strejkbrytare vid konflikter. När en kund i näringslivet vill hyra in arbetskraft måste denne först – enligt de kollektivavtal som gäller – förhandla med det lokala facket innan bemanningsföretag kallas in.

– A och O när det gäller inhyrd personal är att arbetsgivaren måste förhandla innan företaget kan ta in ett bemanningsföretag. Frågor man kan ställa i förhandlingen är: vem? varför? hur länge? och vad är genomsnittslönen?, säger Darco Davidovic, förhandlingsombudsman i IF Metall, på förbundets hemsida.

Just lönen är en nyckelfråga för facket. Bemanningsavtalet innebär att den inhyrda arbetskraften ska ha samma lön som fast anställda. IF Metall betecknar detta som ett “lönedumpningsskydd”.

– Tänk er själva hur många som skulle få behålla sina arbeten om det skulle vara billigare för företagen att ta in inhyrd personal, säger Davidovic.

Hyrarbete är alltså integrerat i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Men i själva verket fyller bemanningsföretagen en mycket mer kontroversiell roll, fast den inte är uttalad. Deras verksamhet går nämligen i hög utsträckning ut på att ge svenska företag en möjlighet att komma runt lagen om anställningsskydd, Las.

– Att inhyrningen ökar kraftigt beror i första hand på att den svenska arbetsmarknaden är dåligt anpassad till dagens globaliserade värld. Det är den överreglerade arbetsmarknaden som är problemet. Företagen upplever att riskerna med att anställa är för stora, säger Anders Rune, chefekonom på Teknikföretagen.

Hyrarbetskraften är inte bara viktig, utan strategisk. Det handlar inte om människor i verksamhetens periferi, som vaktmästare eller receptionister, utan om själva hjärtat i produktionen. Enligt en studie som gjordes 2006 bland Teknikföretagens 3 200 medlemsbolag används bemanningsföretag till 90 procent inom kärnverksamheten. Skälet till det är att internpost, lunchmatsal och bevaknings- och entrétjänster i de allra flesta bolag redan lagts ut på entreprenad. När näringslivet använder hyrarbetskraft så sker det alltså i den vardagliga verksamheten, vilket gör bemanningsföretagens roll central.

Bemanningsbranschen framhåller gärna hur den bidrar till att försörja näringslivet med kompetens. Så är tveklöst också fallet. Men det starkast växande marknadssegmentet för branschen är faktiskt att hyra ut industriarbetare. Uppdrag inom industri och lager utgjorde 33 procent av bemanningsföretagens omsättning 2006 medan till exempel kontor och administration bara utgjorde 18 procent och it endast 9 procent. 2001 var industrins andel bara 17 procent. Bemanningsföretagens huvuduppgift är alltså att befolka verkstadsgolven runt om i Industrisverige.

Att ta in den arbetskraften är inte billigt. Enligt flera olika studier kostar det mellan 30 och 40 procent mer att anlita bemanningsföretag än att använda anställda medarbetare. Ändå sker det i allt högre grad. En viktig förklaring är att bolagen har dimensionerat sig på ett sådant sätt att de inte har något val.

– Allt fler organisationer är slimmade och har en personalstyrka anpassad efter en lägsta produktionsnivå, skriver Pernilla Andersson och Eskil Wadensjö vid IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, i en analys av bemanningsbranschen.

Att hyra in arbetskraft är alltså värt pengarna, anser de allra flesta företagsledare. Att anställa innebär nämligen betydande indirekta kostnader. Enligt siffror som citeras i IFAU:s undersökning får arbetsgivarna lägre utgifter genom att anlita bemanningsföretag trots att de har högre direkta kostnader för den inhyrda arbetskraften. Skälen är flera: det tar tid och är besvärligt att rekrytera egna anställda, det är svårt att komma undan behovet av att ändå ta in extrapersonal vid konjunkturtoppar, det kan bli dyrt att avsluta en misslyckad anställning och det kan vara svårt att hitta personal med rätt kompetens.

Dessutom är det inte alltid sant att det är mycket dyrare att anlita bemanningsföretag. Att hyra okvalificerad arbetskraft är ibland bara något dyrare än att ha egna medarbetare i samma kategori. Enligt Teknikföretagens undersökning 2006 kostade det 199 kronor i timmen att ha egen personal på lagret men 252 kronor att hyra in lagerarbetare. För montörer var skillnaden lite större: 202 kronor respektive 262 kronor. När det gäller riktigt kvalificerat yrkesfolk – CNC-maskinoperatörer – blev påslaget nära 100 kronor i timmen (216 respektive 312 kronor). Ovanpå detta kommer alltså de osynliga kostnaderna för de fast anställda medarbetarna, som kan pendla mellan 50 och 100 procent av lönen beroende på hur man värderar det faktum att en stor permanent arbetsstyrka medför höga fasta kostnader.

Callcenterbolaget Teleperformance är ett typexempel på att det inte finns en chans att dimensionera verksamheten så att den klarar all arbetsbelastning. När företaget har arbetstoppar ansluter sig dussintals operatörer från bemanningsföretaget Uniflex till Teleperformances kontor i en ljusgrå stenfastighet, det så kallade Amerikahuset, vid Masthuggskajen i Göteborg, och till en likartad enhet i Vasastan i Stockholm.

– Vi har totalt 500 platser men ser alltid till att ha minst 100 lediga om vi skulle behöva gå upp i kapacitet. Våra arbetstoppar har att göra med när våra kunder har kampanjer och genomför förändringar av olika slag. De topparna infaller över hela året och ofta har vi bara ett par dagars varsel. Då anlitar vi förstås folk från bemanningsföretag, säger Thomas Rogalin, vd för Teleperformance i Sverige.

Trots den snabba tillväxten är det relativt få som arbetar i bemanningsbranschen. Varje år uppbär uppe mot 200 000 människor någon form av lön från bolagen, men antalet årsanställda är bara cirka 40 000 eftersom många jobbar deltid och korta perioder. Det motsvarar en knapp procent av den totala arbetskraften i landet. Detta är mindre än hälften av motsvarande siffra i USA – där för övrigt det första bemanningsbolaget, Manpower, grundades 1948. Andelen är också väsentligt mindre än i mer jämförbara länder som Storbritannien och Holland, där hyrföretagens andel är fyra till fem procent.

Vilken betydelse har då bemanningsföretagen om man ser på ekonomin i stort?

Av allt att döma är den stor. I de heta arbetsmarknadsregionerna är bolagen ofta hänvisade till hyrarbetskraft för att över huvud taget kunna hitta personal. Enligt IFAU arbetade 2003 så många som 48 procent av alla svenska bemanningsanställda i Stockholmsregionen. Även den nationalekonomiska forskningen har belyst ämnet.

– Förekomsten av bemanningsföretag gör att man kan ha en lägre andel fast anställda i näringslivet. Det kan ge ökad flexiblitet, men samtidigt är det oftast negativt för den enskilde. Tidsbegränsade anställningar har allmänt ökat mycket i Sverige. De flesta människor vill dock ha en fast anställning, säger Lena Westerlund, LO-ekonom.

Ett par amerikanska studier pekar på att en minskad andel fast anställda leder till en lägre jämviktsarbetslöshet (alltså att inflationsimpulserna hålls i schack vid en lägre arbetslöshetsnivå). Enligt en uppsats av Lawrence Katz vid Harvard och Alan Krueger vid Princeton, som citeras av IFAU och av branschorganet American Staffing Association, svarade bemanningsföretagen för 40 procent av den nedgång i arbetslösheten som skedde i USA under 1990-talet. Katz och Krueger granskade också utvecklingen på delstatsnivå under perioden 1980-1998. Det visade sig att ju högre andel som var sysselsatta i bemanningsföretag i delstaten, desto lägre var löneinflationen i den delstaten.

Lena Westerlund är skeptisk till den här sortens resonemang och menar att lönebildningen styrs av en stor mängd faktorer. Hon anser också att företagen i vissa viktiga avseenden förlorar på att ha inhyrd arbetskraft.

– När bolagen har låg andel fast anställda har de inte samma starka motiv för att satsa på vidareutbildning av sin personal. De tidsbegränsat anställda, å sin sida, har heller inte samma drivkrafter att utveckla sin företagsspecifika kompetens, säger hon.

Klart är att bemanningsbranschen är här för att stanna, inte minst tack vare en långtgående arbetsmarknadsreglering. Pernilla Andersson och Eskil Wadensjö vid IFAU konstaterar att de amerikanska bemanningsföretagen har dragit nytta av skärpningar av lagstiftningen och rättstillämpningen vid uppsägningar i USA. Det kan låta märkligt, eftersom den amerikanska arbetsmarknaden anses vara bra för bolagen. Anställda kan få gå på dagen. Men åtskilliga rättsfall där äldre, yngre, kvinnliga, invandrade och funktionshindrade anställda har stämt sina arbetsgivare för diskriminering gör att bolagen tvekar att anställa och blir alltmer angelägna att hyra arbetskraft. Det banar väg för bemanningsföretagen.

Så också i Sverige.

– Vi trivs bäst i länder där arbetsmarknaden är hårt reglerad. Det betyder att företagen drar sig för att anställa när de behöver extra arbetskraft. Då vänder de sig hellre till oss, sade Manpowers koncernchef Jeff Joerres till Dagens Industri när han besökte Sverige nyligen.

Men som så ofta annars finns det flera vinnare på samhällsekonomiska trender. Inte bara företagen, utan Sverige som helhet vinner på en ökad flexibilitet på arbetsmarknaden. Las kommer sannolikt att bestå eftersom både moderaterna och oppositionen vill det. Samtidigt försöker regeringen öka utbudet av arbetskraft genom jobbavdrag, “nyfriskjobb” och andra åtgärder.

Men för att matcha alla dem som kommer ut på arbetsmarknaden med arbetsgivare som pressas av hård global konkurrens och tvingas till ständig anpassning behövs bemanningsföretag. Deras ständiga rekryteringskampanjer kommer hela näringslivet till del och deras förmåga att matcha ihop många deltidstjänster till något färre heltidsjobb gör att fler kan få fasta jobb som ger tillräcklig försörjning. Att rollen sedan innebär att Manpower, Adecco, Poolia, Uniflex med flera hjälper näringslivet att kringgå Las är en naturlig följd av de arbetsmarknadsregleringar som finns.