Billigare än fondförsäkringar

Fördelen med Individuellt Pensionssparande (IPS) är att det är mycket billigare än fondförsäkringar. Dessutom är valfriheten större jämfört med både traditionellt livsparande och fondförsäkringar.

För det första kan man inom IPS fördela pengarna mellan fonder, aktier, obligationer och sparkonto efter egna preferenser. Alla sparinstitut erbjuder emellertid inte alla sparalternativen (se tabellen i den tryckta tidningen, nummer 17/1999 sidan 54). Bäst sorterade är förstås de fyra storbankerna. SEB erbjuder exempelvis hela sitt fondsortiment med över 100 fonder. Hos Stadshypotek däremot kan man bara IPS-spara i bankens egna privatobligationer.

För det andra för att man kan byta sparinstitut när man är missnöjd med förvaltningen utan skattekonsekvenser. Att byta sparinstitut kostar ofta en slant, men om man hör sig för med institutet som får ta över kontot är det inte omöjligt att de är villiga att betala tillbaka flyttavgiften. Flera pensionssparinstitut säger att det är en förhandlingsfråga. Ju mer du har på kontot, desto villigare är de givetvis att förhandla.

Valfriheten är framförallt bra för unga pensionssparare, eftersom man kan välja risknivå själv. Som ung kan man kosta på sig att ta lite högre risk och därmed förhoppningsvis ordna med lite högre avkastning tills det är dags för utbetalning.

Mest för idrottsmän

Alltför unga ska dock inte pensionsspara. Det gäller att man har en lön så att man kan utnyttja avdragsrätten för att det ska bli en bra affär.

Riktigt förmånligt är det bara att pensionsspara om man är höginkomsttagare när man är ung, men inte tror att man kommer att ha samma höga inkomst vid pensionstillfället (t.ex. idrottsmän eller börsmäklare). Alltså om man tror att man kommer att få en lägre marginalskatt när man tar ut pengarna än idag.

Veckans exempel i Sparindikatorn är emellertid en person i 40-årsåldern som sparar 1.500 kronor i månaden eller 18.000 kronor per år, vilket ungefär motsvarar den maximala avdragsrätten.

Av tabellerna i vänsterkant (kolumn 1) framgår hur mycket sparandet är värt om 20 år när personen går i pension. Som vanligt är det bara avgifterna som skiljer de olika produkterna och instituten åt: för jämförbarhetens skull antar vi att avkastningen alltid är sju procent per år för aktier och fem procent för räntebärande. Från årsavkastningen dras en schablonskatt, som i år är 0,75 procent.

Att anta samma avkastning för alla är rimligt eftersom det är omöjligt att göra en prognos för 20 år framåt.

För själva IPS-produkten betalar man i regel en fast administrationsavgift, alternativt en rörlig avgift med ett tak. Konkurrensen, i och med att kunden när som helst kan flytta sitt sparande, har gjort att avgifterna hos de olika instituten har sänkts och blivit allt mer lika.

Fondval avgörande

H&Q och Skandiabanken sticker ut, eftersom de inte tar ut någon IPS-avgift alls. Åt andra hållet utmärker sig Banco och Östgöta Bank, som samarbetar och som tar en extra avgift om spararen vill ha hjälp att välja fonder. I praktiken innebär det att kunden väljer risknivå och får rådet att köpa andelar i någon Bancos fondmixar – Mini, Midi eller Maxi.

Nej, den stora skillnaden för resultatet är istället vilken produkt man väljer att knyta till sitt IPS-konto. För fonderna betalar man som vanligt en förvaltningsavgift. Fonder som är dyra att direktinvestera i är även dyra att pensionsspara i. Generellt är aktiefonder som placerar på avlägsna marknader dyrast, eftersom det är dyrt att köpa och sälja aktier där liksom att växla valutor. Detta blir extra tydligt om man, som i Sparindikatorn, räknar med TKA (totalkostnadsandel). Alltså alla kostnader som belastar fonden, även de som inte täcks av förvaltningsavgiften såsom just courtagekostnaderna.

Exempelvis blir avbränningarna i form av avgifter och skatter störst om exempelspararen väljer någon av Bancos Asienfonder, Japan eller Fjärran Östern, som ger 353.000 kronor vid spartidens slut. Minst blir avbränningarna om man väljer den nya IPS-aktören Ikanos indexfond Sverige. Då blir resultatet 540.000 kronor vid spartidens slut.

För aktier betalar man som vanligt courtage och, eftersom vi som sagt har antagit en enhetlig bruttoavkastning, är det avgörande hur ofta man byter ut sina aktieinnehav. Ju aktivare, desto mer avgifter. I Sparindikatorn har vi räknat med att IPS-spararen byter ut en femtedel av portföljen om året.

Övriga artiklar om IPS