Bitskt i brittisk business

Stäng dörren och dra ner byxorna! Så välkomnade en senior brittisk affärsman sin yngre tyske kollega in på rummet. Mannen som uppmanades strippa för chefen berättade anekdoten för mig. Och tillade hur svårt han har för den brittiska humorn i arbetslivet.

Att multikulturella arbetsmiljöer kan vara såväl utmanande som berikande erfarenheter är helt klart. Men litet överraskande är det kanske att den främsta källan till irritation i Londons arbetsliv verkar vara den annars så uppskattade brittiska humorn. Tysken med byxorna är nämligen i gott sällskap av amerikaner, skandinaver och andra utlänningar.

Särskilt för svenskarna kan det vara påfrestande att fintas bort av engelsmännens snabba replikskiften. Vi tror att eftersom vi behärskar engelska så bra, och är uppväxta med Fawlty Towers och The Office, så befinner vi oss på samma våglängd som de cyniska och självkritiska britterna. Men icke.

Medan genomsnittssvensken är relativt otränad i muntliga dueller, går engelsmännen hårt åt allt och alla. Hela tiden. Precis som tevattnet alltid står på i brittiska kök, sjuder ironin och den bitska humorn ständigt i ett hörn av det nationella psyket. Att alla är artiga och inlindande på ytan förvillar bara ännu mer.

Humorkoden gäller även för affärssammanhang, där det inte alls anses ohövligt eller respektlöst att sticka till med en vass replik. Att höra någon ropa till en kortväxt man i partnerkretsen att han borde ställa sig upp (när han redan står upp) skulle sannolikt få en amerikan att se sig om efter närmaste advokat. Men i Storbritannien är det bara kul.

Under utövandet av seriös brittisk “banter” (munhuggning) mellan kollegor och vänner, är nämligen alla former av politisk korrekthet satta ur spel. Ju fler -ismer aktörerna klämmer in, från sexism till age-ism, desto bättre. Banter-sporten gör sig också bäst inför publik, så har man tur kan man från skyddad åskådarplats njuta av hela möten eller middagar där närvarande britter “are taking the piss out of each other”. Mycket sällan har jag hört någon utlänning hänga med när det svänger ordentligt.

Även i den brittiska pressen har det ironiska och förolämpande utvecklats till en förfinad konst. I Torymagasinet Spectator sliter till exempel filmkritikern Deborah Ross rullar i stycken på löpande band, och i Sunday Times provsmakar restaurangkritikern A A Gills regelbundet mat som han sedan vältaligt avskyr. Häromsistens sågade han en ny ekologisk restaurang om hörnet där jag bor på ett så brutalt sätt att hela grannskapet var i uppror – samtidigt som indignationen gav anledning att avnjuta elakheterna om och om igen.

En av kommentarerna som folk hakade upp sig på var Gills åsikt att den kokta torsken kunde liknas vid sönderhackade inkontinensblöjor. Och där någonstans kan man kanske dra gränsen mellan kvickt och barnsligt. För det finns helt klart fler skjutglada britter än det finns intellekt att backa upp ambitionerna – särskilt i finansbranschen, enligt min erfarenhet.

Eftersom det bara är en blixtsnabb replik som räknas är jag dock inte rätt person att gnälla. Min långsamhet gör mig till evig loser vad gäller brittisk humor. Den tyske vännen klarade sig bättre, tycker jag.

– Visst kan jag ta av mig byxorna, men då kommer du att se exakt vad det är din höga lön kompenserar dig för, svarade han sin chef.