Blundern som stoppade verket

Kraftverket strax norr om Stenungsund är en av Energisveriges märkligaste skapelser. Det är världens största underjordiska kraftverk och sprängdes ner i graniten under det kalla krigets bistraste period på 1960-talet. Syftet var att trygga elproduktionen även i krigstid. Bara de mäktiga skorstenarna avslöjar hur stor anläggningen faktiskt är.

Fram till för bara någon månad sedan hade ägaren, Vattenfall, ambitiösa planer för verket. Tanken var att Stenungsund skulle börja generera kraft fortlöpande från 2006-2007. Tillskottet skulle motsvara två procent av Sveriges elförbrukning. Men nu har experterna från Stockholm rest hem. De planer som stolt tillkännagavs för bara tio månader sedan gäller plötsligt inte längre. Vad var det som gick snett?

Verkets historia speglar utvecklingen på den svenska energimarknaden. Anläggningen utnyttjades flitigt som reservkraftverk under de perioder då det var ont om vattenkraft, från sent 1960-tal till mitten av 1970-talet. Oljekrisen gjorde sedan att verket kördes mer sparsamt. Samtidigt kom skärpta miljökrav att göra anläggningen allt mer oekonomisk. Stenungsund byggdes för att eldas med tung och billig eldningsolja. Sedan början av 1980-talet har bara lågsvavliga kvaliteter fått användas. 1997 lades verket i malpåse i samband med elmarknadens avreglering.

Sent på hösten 2002 kom dock verket upp till diskussion igen. I december beslöts att anläggningen åter skulle användas för att producera reservkraft. Våren 2003 togs ännu ett steg.

– Då tog vi upp frågan om restoljebränning med oljebolaget Preem, berättar Stefan Brolin, chef för produktionsledning inom Vattenfall.

Preems raffinaderi i det närbelägna Lysekil får tung, svavelhaltig olja som restprodukt. Den säljs i dag, utblandad med mer lågsvavliga kvaliteter, som bunkerolja till fartyg. Men Preem förutspådde minskad efterfrågan i takt med skärpta miljökrav på sjöfarten. Priset på restoljan spåddes en fallande trend. Kanske kunde den användas för kraftproduktion?

Det förutsatte i sin tur att Stenungsundsverket skulle förses med modernast tänkbara reningsutrustning. Det skulle bli dyrt. Men Vattenfall var intresserat, ty anläggningen hade kommit i fokus inom bolaget även av två andra skäl under vårvintern 2003.

För det första började året med sträng kyla och skyhöga elpriser, med åtföljande rekordimport av dansk och tysk kolkraft. All tillgänglig elproduktionskapacitet skulle behövas under de kritiska veckorna i mars-april då vattenkraftsmagasinen står som lägst innan de fylls på av vårfloden samtidigt som förbrukningen fortfarande är hög.

För det andra planerade Göteborgs stad vid denna tid ett nytt kraftvärmeverk för att trygga sin fjärrvärmeförsörjning. Ett ombyggt Stenungsundsverk skulle kunna ge Göteborg varmvatten till mycket låg kostnad via en ledning. Var detta ett alternativ?
– Vi hade ett par konstruktiva möten med Göteborg Energi. Men rätt snart framkom det att vår lösning inte var gångbar eftersom Göteborg inte kunde vänta på vår tillstånds- och beslutsprocess, säger Stefan Brolin.

Det han syftar på är att Göteborg vid denna tid redan kommit långt i projekteringen av det naturgaseldade Ryaverket. Anläggningen började byggas våren 2004.

Nejet från Göteborg var ett streck i räkningen. Men ett mindre sådant. Kalkylen såg alltjämt bra ut. Den var så bra att Vattenfall engagerade sitt konsultföretag Swedpower, som började göra förberedande studier på plats under sommaren 2003. Innan större industriinvesteringar kan göras i Sverige krävs att en miljökonsekvensbeskrivning tas fram.

Det var ett ansenligt projekt som Marie-Louise Olvstam på Swedpower skissade på. En stor reningsanläggning skulle uppföras intill det befintliga kraftverket. Kostnaden beräknades preliminärt till 600-700 miljoner kronor. Ett än större steg innebar det faktum att oljekraftverket – för att få ekonomi på investeringen – var tänkt att användas året runt i stället för att som i dag utgöra reservkapacitet.

– Anläggningen är i väldigt bra skick. Verket har ungefär två tredjedelar av sin tekniska livslängd kvar, säger Stefan Brolin.

Under sommaren och hösten 2003 arbetade därför Vattenfall hårt med Stenungsundsprojektet. Det sågs som en utmärkt lösning, inte minst i ett läge där Sverige gick mot ännu en vinter med höga elpriser och en situation där elförsörjningen krävde nära nog permanent import.

Miljöproblematiken fanns, men bedömdes som hanterlig. Året-runt-drift skulle ge ökade svavelutsläpp, men avsikten var att investera i bästa tänkbara rening. Dessutom utvärderade bolaget en ny teknik för att avskilja merparten av koldioxiden ur rökgaserna.

Den 10 november gick Vattenfall ut med nyheten om den planerade återstarten. Projektet drevs av ett tiotal man vid kontorskomplexet i Råcksta utanför Stockholm. Projektledaren Christer Englund tog hjälp av koncernens enheter för teknikstöd och energianalys.

– Under hösten genomfördes det som kallas tidiga samråd i Stenungsund. De följdes under vintern av utökade samråd med både närboende och myndigheter, säger Marie-Louise Olvstam på Swedpower.

Under vintermånaderna 2003-2004 fortlöpte Stenungsundsprojektet på två parallella spår. Dels gjordes ett genomgripande analys- och projekteringsarbete i Råcksta; dels utreddes förutsättningarna i den västsvenska kustkommunen.

– Många var kritiska, konstaterar Marie-Louise Olvstam.

Stefan Brolin har samma bild av lokalopinionen i Stenungsund. Trots att Vattenfall pekade på att utsläppen bara skulle bli en procent av vad de var i början av 1970-talet var motståndet starkt. Opinionen tog fasta på att en procent trots allt är mer än de noll procent som gäller i dag, och på att kraftverket skulle användas för permanent drift.

– Det var svårare att nå fram med vårt budskap än vi hade föreställt oss, säger Stefan Brolin.

Samtidigt fortgick analysarbetet i Råcksta. Vattenfall hade tänkt sig att lämna in tillståndsansökan till miljödomstolen i Vänersborg i början av 2004. Det skedde inte. Tre andra aspekter hade nämligen tillstött som ändrade förutsättningarna. För det första steg oljepriserna på världsmarknaden, vilket gjorde att restoljan från Preem blev dyrare.

För det andra visade det sig att EU:s planer på skärpta miljökrav på fartygsbränsle knappast skulle
realiseras i närtid. För det tredje fick energisektorn mindre tilldelning av utsläppsrätter än väntat i den svenska regeringens energiplan.
I maj var dock i stort sett allt klart för att lämna in tillståndsansökan och miljökonsekvensbeskrivningen till domstolen.

Men Vattenfall beslöt att vänta. Det berodde mest på de höga oljepriserna, men också på att reningsutrustningen visade sig bli dyrare än väntat. I början av september beslöt så bolaget att helt stoppa projektet – till omvärldens stora förvåning.

Att Vattenfall i november 2003 förklarar att krafttillskottet behövs, miljöproblemen kan hanteras och att ekonomin i projektet är god, men sedan byter fot efter mindre än ett år, ser märkligt ut. Det medger Stefan Brolin:

– Men öppenhet är ett av våra ledord. Vi vill inte smyga med projekt som berör många människor. Då ändrar vi oss hellre om förutsättningarna förändras. Det finns ingen prestige i det.
Det finns ingen anledning att klandra Vattenfall för att man blåser av något som kanske inte skulle ha blivit bra.

Men hur har egentligen bolaget resonerat? Stefan Brolin hävdar att det verkligen var först under våren 2004 som kalkylen började se påtagligt osäker ut, med högre oljepriser, sämre tilldelning av utsläppsrätter och mer kostsam reningsutrustning. Men märkte inte Vattenfalls analytiker att oljepriserna steg kraftigt redan under våren och sommaren 2003? Och hade de inte kunnat räkna ut att miljöprotesterna skulle bli hårda i det av petrokemifabriker dominerade Stenungsund?

Några tydliga svar finns inte.

– Det hade varit en bra affär att köra Stenungsund även med högre oljepriser än då projektet inleddes, eftersom elpriserna i Norden verkar etablera sig på en högre nivå än tidigare. Så det kan inte vara på grund av oljepriserna som de ändrade sig. Jag tror miljöfrågan avgjorde. Vattenfall är oerhört angelägna att förbättra sin miljöprofil. De vill inte bli betraktade som nedsmutsare, säger Peter Wigerth, ansvarig för råvaruhandel på Nordea.

Vattenfall har i svensk opinion fått negativ uppmärksamhet för att det driver brunkolskraftverk i Tyskland. Kritiken är knappast rättvis, utsläppen har minskat väsentligt de senaste åren.

Likväl har den betydelse i kampen om elkunderna. Protester från miljöaktivister, kanske från Greenpeace, i det lilla Stenungsund hade kunnat bli en imagemässig mardröm för Vattenfall. Det verkar kraftjätten ha insett först under våren 2004.

Argumentet att reningsutrustningen blivit dyrare är knappast av vikt. Det samma gäller regeringens besked om utsläppsrätter, som bara gäller fram till år 2007. Sådana fördyringar och besked kan inte i sig förstöra kalkylerna för ett kraftverk som väntas vara i drift i decennier. När det sedan gäller oljepriserna, så var
de höga redan när riktlinjerna för Stenungsundssatsningen drogs upp under 2003.

– Visserligen har priserna stigit på sistone. Men synen på oljeprisernas långsiktiga utveckling är sig rätt lik i dag jämfört med för ett år sedan. Folket på Vattenfall är duktiga och professionella. Att de skulle ha räknat fel på oljemarknaden verkar osannolikt, säger Bo Andersson, Sverigechef på energikonsultfirman Econ.

Han ser det som sannolikt att turerna kring Stenungsundsanläggningen i stället varit en del i ett politiskt spel. Under vintern 2003-2004 fick företagen i elbranschen mycket kritik för obegripliga elräkningar, strömavbrott och höga priser. Till största delen var den orättvis, eftersom prisuppgången beror på de senaste årens massiva skattehöjningar.

Ändå måste det ha framstått som viktigt för det statliga Vattenfall och andra bolag att visa att man tog sitt ansvar för kundservicen och elförsörjningen. I det perspektivet innebar det plusvärden för Vattenfall – utom i det lilla Stenungsund – att kunna visa på ett nytt, stort projekt. När sedan protesterna lokalt blev kraftiga, behövdes en ny analys. I slutänden fick då behovet av ny elproduktion vika för vården om bolagets miljöprofil.