Browns självservering

Någon gång på försommaren kommer dagen som Gordon Brown med stigande otålighet har längtat efter i tio år. Tony Blair avgår som premiärminister. Själv anser Gordon Brown att det är självklart att han ska flytta från 11 Downing Street till 10:an.

Dukningen på bordet han sätter sig vid som premiärminister, tillståndet i den brittiska ekonomin, har han själv stått för. Under hela tioårsperioden har han varit finansminister. Ingen annan finansminister har varit lika mäktig. Han har haft fria tyglar med den ekonomiska politiken.

De makroekonomiska målen om stabil tillväxt har han uppnått. De häftiga brittiska konjunktursvängningarna, den så kallade stop-go-cykeln, är borta. Storbritannien är inne i sin längsta, obrutna period av tillväxt någonsin, nu på 15:e året. Öriket har gått om Tyskland och Frankrike i BNP per person. Sedan Labourpartiet kom till makten 1997 har tillväxten i snitt legat på 2,8 procent per år. 2,5 miljoner nya jobb har skapats, varav 700 000 i offentliga sektorn. Både inflationen och arbetslösheten är låg.

New Labour vred inte klockan tillbaka. Man behöll Margaret Thatchers reformer för flexibel arbetsmarknad och red vidare på avregleringen av Londons finansmarknad. Den fria marknaden skulle kombineras med mer social rättvisa. Den smärtsamma omstruktureringen hade redan skett, bort från tillverkningsindustri mot tjänster, högteknologi och forskning. Man har bejakat den framvällande globaliseringen.

Bland Gordon Browns första åtgärder var att göra Bank of England självständig att sätta räntan för att nå inflationsmålet (nu 2 procent). Han höll också Storbritannien utanför EMU. Hans mun sa “ja, i princip” i oktober 1997, men hans ögon har sagt något annat, då liksom nu.

En del av bordet är nu avätet. Under de tio åren har ekonomin har gynnats av tre engångsfaktorer som kanske ebbar ut. Konsumtionsboomen har understötts av tredubblade huspriser. Hushållens skuldgrad har stigit från 100 procent av disponibla inkomsten 1997 till 160 procent 2006. Personliga konkurser slår nu rekord.

Dessutom har hela 600 000 invandrare från nya EU-länder utökat arbetskraften sedan i maj 2004. Tillväxten har fått en extra skjuts på 1 procent av detta. Den polske rörmokaren, som inte var välkommen i Frankrike, kunde åka till Storbritannien. (Jo, även han förundras över att rören sitter utanpå husen.) De flesta som kan lite engelska har fått jobb. Även äldre britter har återvänt till arbetskraften.

Den tredje faktorn är kraftigt ökade statliga utgifter. Fördubblingar har skett för utbildning, transporter och sjukvård. Utbildning är nyckeln i kunskapssamhället, sa Blair och investerade stora belopp. Brown fortsätter att lova utbildning. Han varnar för horder av kinesiska och indiska universitetsutbildade som är beredda att slåss på en globaliserad arbetsmarknad.

Resultatet har blivit skattehöjningar, som britterna i stort har accepterat för upprustningen av den nedslitna samhällsservicen. Skattetrycket har stigit från 34,8 procent till 37,3 procent av BNP. Budgetintäkterna har ändå ständigt underträffat Browns prognos vilket resulterat i stora underskott sedan budgetåret april 2001-mars 2002. IMF noterar med oro underskott och stigande statsskuld – trots stark högkonjunktur – och uppmanar Storbritannien till bättre koll på utgifterna.

Annars var budgeten i mars mycket fyrverkerier, men liten effekt. Kosmetik för att göra Brown vacker som ny partiledare. Effekten på ekonomin blir marginell. Bolagsskatten sänks till 28 procent från 30 procent, men samtidigt minskar möjligheterna till avskrivningar. Investeringsintensiva företag gynnas och fastighetsbolag missgynnas. Inkomstskatten sänks till 20 procent från 22 procent, men den lägsta skattesatsen tas bort.

De närmaste åren ser Internationella valutafonden i alla fall ljust på den brittiska ekonomin. Bland hoten nämner IMF höga huspriser med risk för abrupt prisfall.

Inflationen har stigit till den högsta nivån på fem år, men väntas sjunka ner mot centralbankens 2-procentsmål mot slutet av året, enligt IMF, efter räntehöjningar på en kvarts procentenhet i augusti, november och januari till nuvarande 5,25 procent. Både IMF och finansmarknaden tror att ytterligare en kvarts procents höjning kan behövas, troligen i maj.

Som premiärminister kommer Gordon Brown att hålla fast vid grunddragen i den ekonomiska politiken. Den har blivit hans politiska identitet. Farhågor om att han kommer att återgå till Old Labours vänsterpolitik avfärdar han med att han har samma skotska hemtrakter som Adam Smith, nationalekonomins fader.

Den nye finansministern lär få knappt om manöverutrymme. Vi svenskar vet ju vad som kan hända om en stark finansminister tar över statsministerposten. Just Browns karaktär ses som en belastning. Han är ingen talangfull kommunikatör som Blair, utan barsk och närmast socialt obegåvad. Han anklagas för att ha en cynisk syn på mänskligheten och för att använda sig av “stalinistisk hänsynslöshet”. Någon egentlig diskussion tillåter han inte utan andra ministrar “får vad jag bestämmer.” Ett riktigt kontrollfreak, som inte saknar självförtroende, men väl saknar skymten av ödmjukhet. Enligt flera uppgifter är han heller inte den som Tony Blair helst såg som sin efterträdare.

Britterna kan mycket väl tröttna på Brown. “Things can only get better” sjöng han och Blair duett i valkampanjen 1997. Vad tror folk nu? Enligt finansdepartementet har en brittisk familj sedan dess fått 980 pund mer i årsinkomst. Men den största delen av ökningen skedde fram till 2001. Därefter har det inte blivit mycket bättre, med högre skatter, energipriser och räntebetalningar borträknade.

Utmanaren David Cameron från Tories är kanske lättviktig, men har gjort om de konservativa till ett mjukisparti närmare mitten som folk gillar. Om Labours opinionssiffror dalar kan interna hot uppstå mot Brown (John Reid, Charles Clarke eller David Milliband?). Brown får ligga som han har bäddat.

BENGT LJUNG