Comeback med skarpare profil

Kanadensiska smältverk styrs numera från Brasilien, fransk stålindustri blir indisk och råaluminiumfabriken i Sundsvall har fått ryska ägare. Förändringstrycket är alltså högt i den tunga metallindustrin. De bolag som har initiativet kommer undantagslöst från länder där kostnadsläget är lågt och energin är billig. När det senare i år öppnas en ny stor aluminiumproduktionsanläggning i vårt närområde så sker det följdriktigt på Island, det enda landet i Västeuropa med ett överflöd av billig vattenkraft.

Strukturomvandlingen berör också ett av efterkrigstidens mer framgångsrika svenska metallföretag, Sapa. Företaget – som numera ägs av norska industrikonglomeratet Orkla – tillverkar aluminiumprofiler som används i hus, bilar och möbler. En strategiomläggning i amerikanska Alcoa banar nu väg för en hittills ouppmärksammad storaffär inom Sapa.

Alcoa är världens största aluminiumkoncern med en årsomsättning på 30 miljarder dollar och 123 000 anställda. Men det är en något trött jätte. Enligt brittiska medieuppgifter förbereder gruvbolagen RTZ och BHP Billiton ett fientligt bud på Alcoa. Spekulationerna har inte bekräftats. Vad som är klart, sedan strax före jul, är emellertid att Alcoa ska sälja ut en del av sin verksamhet.

Det gäller aluminiumprofilrörelsen, som slås ihop med Sapa. Resultatet blir ett bolag som får 35 miljarder kronor i omsättning och 15 000 anställda. Affären presenterades i ett korthugget pressmeddelande i slutet av november. Nyheten har väckt föga uppmärksamhet.

– Det är lite förvånande med tanke på vilket stort industriellt projekt det här är, säger den nye Sapachefen Ole Enger när han och vice vd Lennart Evrell träffar Affärsvärlden i ett konferensrum på Arlanda strax innan deras SAS-plan ska lyfta mot New York.

På andra sidan Atlanten väntar tre dagar av diskussioner med Alcoas ledning. Åtskilliga frågor behöver klaras ut innan det nya bolaget är på plats. Bland annat ska en integrationsplan tas fram där Alcoas 22 fabriker ska integreras med Sapas 16 anläggningar. Fusionsprocessen ska vara klar före halvårsskiftet, enligt det letter-of-intent som tecknades strax före jul. Amerikanerna släpper managementansvaret och kommer att ha en minoritet av aktierna. Avsikten är sedan att börsnotera det nya, stora Sapa inom några år, sannolikt 2010-2011.

– Uppgiften som vi har framför oss är ovanlig. På kort tid ska ju Sapa, som är väldigt decentraliserat och effektivt, slås ihop med Alcoaverksamheten som är typiskt amerikansk med allt vad det innebär av centralisering och kontroll, säger Ole Enger.

Enger är en långvägare inom den norska lättmetallindustrin. Han har över 15 års erfarenhet av att förhandla och samarbeta med Alcoa, bland annat när de gällt utvecklingen för det tidigare samägda Elkem. Orkla är numera hundraprocentig ägare till Elkem. Det var genom Elkem som Orkla köpte ut Sapa från börsen 2005. Syftet var att få ett större inslag av vidareförädling i koncernen. De senaste åren har Sapa blivit en allt viktigare del av Orkla och svarade 2006 för 31 procent av omsättningen.

Med rötter i Vetlanda i början av 1960-talet och ett förflutet i både Gränges och Electrolux ägo har Sapa varit pionjär när det gällt att introducera aluminium inom industri och byggnation. Produktionen präglas av långtgående kundanpassning och leveranserna kan skräddarsys efter behov. Den största enskilda kunden är en global möbelkoncern, som använder aluminium i en mängd applikationer eftersom det höga styckpriset mer än väl uppvägs av att materialet är så formbart och slitstarkt.

Fast allt är inte solsken, vilket framgår av en titt på resultatutvecklingen sedan 2003. Sapas fakturering har ökat successivt, från 10 miljarder kronor 2001 till 19 miljarder i fjol. Men intjäningen har inte riktigt hängt med. Fjärde kvartalet 2006 medförde ett vinstlyft med över 100 procent till 260 miljoner kr. Rörelsemarginalen var dock bara 5,5 procent. Det är ett mycket svagt resultat både jämfört med svensk verkstadsindustri i övrigt och med tanke på den urstarka konjunkturen.

Förklaringen är att Sapa inte har förmått sänka kostnaderna tillräckligt och inte kunnat skicka vidare alla råmaterialpåslag till kunderna. Det problemet har också drabbat en av bolagets största konkurrenter, Norsk Hydro. Hydros aluminiumprofilrörelse redovisade en förlust på 499 miljoner norska kronor under fjärde kvartalet. Rapporten blev en kalldusch för aktiemarknaden.

I ett läge när man kläms åt mellan råvaruproducenter och betalningssvaga kunder – som bilindustrin – återstår förstås inte mycket annat än att rationalisera.

– Det som vi ser alltmer är att tung och mycket elkrävande industri inte längre har förutsättningar att vara lönsam i Europa och Nordamerika, och affären mellan Orkla och Alcoa är ett exempel på det, säger Lars Kirkeby, analytiker på SEB i Oslo.

Fusionsplanerna mellan Orkla och Alcoa är alltså ett led i en strukturomvandling. Upplägget som sådant har faktiskt också diskuterats under flera år. Alcoas och Sapas profilverksamheter passar nämligen bra ihop: amerikanerna är stora i USA och Sydeuropa medan Sapa är ledande i Nordeuropa. Samtalen har förts vid styrelsemöten i Norge och när Enger och andra Orkladirektörer har besökt Alcoas huvudkontor i Pittsburgh.

– Men det är först nu som deras prisförväntningar blivit lite mer realistiska, och det är därför affären blivit möjlig att genomföra, säger Ole Enger.

Under intervjun på Arlanda, som görs en februarimorgon medan Boeingplan och Airbusmaskiner taxar förbi i snögloppet utanför panoramafönstren, berättar han att projektet började diskuteras konkret i början av hösten “över en whisky” på Konstnärsbaren i Stockholm. Diskussionen fördes mellan Enger, som då var ordförande i Sapa, och dennes nyrekryterade vd, Lennart Evrell. Evrell hade anställts i juni 2006 efter tio år som vd för Munters.

Men det som skedde i slutet av januari i år är en av de mest egenartade manövrer som skett i ett svenskt storföretag. Då tillkännagav Orkla att Evrell degraderats till vice vd, medan Enger tagit över vd-posten med omedelbar verkan. Orkla-direktören Dag Opedal tillträdde samtidigt som ny ordförande.

– Det är ganska exceptionellt. En sak kan vara att en ordförande börjar arbeta mer operativt, men det här, att ta ifrån någon vd-titeln på det här sättet, något sådant har jag aldrig stött på tidigare i näringslivet, säger en person i ledande ställning i svensk industri till Affärsvärlden.

Orkla motiverar vd-skiftet med att man vill stärka Sapas organisation inför de anspänningar som väntar i fusionsarbetet. Orkla är något så ovanligt i dessa tider som ett spretigt konglomerat, med verksamhet inom livsmedel, parfymer, specialkemi, finansförvaltning och metaller.

Bytet på vd-posten kan också tolkas som att den norska koncernledningen – under den storsatsning som Sapa-Alcoa-projektet är i en bransch där man har begränsad erfarenhet – vill ha sin egen man där. Det kan spegla misstro mot den svenske Sapachefen. En troligare förklaring är dock brister i självtilliten inom Orklakonglomeratet, som känner att man vill utöva total kontroll under integrationen. Under samtalet på Arlanda, som förs i en god stämning, får Lennart Evrell frågan om hur han upplever situationen.

– Det här är inte vad jag har önskat. Jag var inte så glad, men jag har kommit fram till att det här ändå är ett av Sveriges intressantaste industriella projekt. Jag kom som vd till ett företag som idag har 19 miljarder i omsättning och nu ska vi bygga ett som är nästan dubbelt så stort – det är otroligt mycket roligare än något annat uppdrag just nu.

Evrell utsågs under sitt sista år på Munters till Sveriges bäste vd när det gäller investerarrelationer. Han håller med om att vd-skiftet kan tyckas märkligt.

– Men jag har diskuterat med mina bästa vänner och rådgivare om jag ska stanna kvar, och det ska jag. Nu är det full fart framåt som gäller. Fusionen innebär att vi blir nästan halva Orkla och då är det naturligt att Ole blir vd. Han är den naturlige ledaren, och det gör det enklare för mig.

Ole Enger själv, som sitter på andra sidan sammanträdesbordet vid intervjun, betonar att samarbetet med Alcoa – som han har upparbetade kontakter med – blir avgörande för om affären blir framgångsrik. Han tillägger att det blir en naturlig arbetsfördelning. Han själv ska ansvara för kommunikationen med amerikanerna, medan omstruktureringen sköts av Evrell.

Enger hyllar sin svenske vice vd:s industriella erfarenhet och ledaregenskaper. Han betonar också att det nya företaget ska drivas under Sapas varumärke och ledas från Stockholm.

– Sverige är den rätta miljön för ett internationellt industriföretag. Här finns nätverk, erfarenhet och kompetens av ett slag som inte har någon motsvarighet i Norge, säger han.

Kommer också bolaget att listas på Stockholmsbörsen när den publika noteringen sker om ett par år? Inga beslut är fattade. Men Ole Enger låter förstå att detta är det troligaste alternativet.

____________________________________

Det nya Sapa

Genom affären med Alcoa blir Sapa ett av Nordens största metallföretag med en omsättning på cirka 35 miljarder kronor och 15 000 anställda.

Bolaget blir världsledande inom sitt segment. Sapa kommer att vara störst både i USA och i Europa inom förädlade aluminiumprofiler, med en marknadsandel på 27 procent respektive 19 procent.

I Asien är dock närvaron mycket blygsam.

Verksamheten omfattar ett 40-tal fabriker och kommer att ledas från Stockholm. Nytillträdd vd i Sapa är Ole Enger.