Därför blir det inte någon skattereform

En ny skattereform är ett stående krav från ekonomer som deltar i debatten. Det ideal många då ser framför sig är en omstöpning grundad på de principer som vägledde de stora reformerna i början av 1990-talet. Viktiga inslag i dessa var transparens och likformig behandling av olika inkomsttagare och inkomstslag. Det senare brukar i litteraturen kallas horisontell rättvisa. Sedan reformerna gjordes har skattesystemet allt mera fjärmats från detta ideal. Någon respons på ekonomernas krav på ett nytt skattesystem har vi inte sett till från något politiskt läger.

En orsak till detta är kollisionen mellan kravet på att skattesystemet skall finansiera våra mycket omfattande offentliga åtaganden och förhållandet att en likformigt hög beskattning över hela ekonomin skulle ge orimliga ekonomiska effekter på många områden. Globaliseringen har understrukit denna motsättning genom att flera skattebaser har blivit lättflyktiga, vilket innebär att de inte kan utsättas för en hög beskattning. Redan i den ursprungliga skattereformen var man tvungen att böja sig för detta genom att införa en särskild skattesats för kapitalinkomster, som är väsentligt lägre än skatten på löneinkomster. Denna skillnad är också grundorsaken till de så kallade 3:12-reglerna för beskattning av fåmansföretag, som har blivit allt mera komplicerade och svårgenomskådade.

Alliansregeringen införde på en rad områden partiella förändringar i skattesystemet med målet att få en bättre funktion i ekonomin. Jobbskatteavdraget och rut- och rot-avdragen är exempel på detta. Skattesänkningarna görs på de områden som man uppfattar som mest angelägna medan skattetrycket i övrigt förblir högt.

Man kan beskriva situationen så att när skatte­trycket är mycket högt får man ta in skatt på de områden där det går, utan att göra alltför stor skada. En sådan princip kan man också hitta i skattelitteraturen. Den kallas då, om den drivs till sin spets, optimal beskattning. Detta skulle också kunna vara en grundläggande princip för en skattereform. Problemet är dock att om man gör det, så måste principerna horisontell rättvisa och lättbegriplighet överges. Det är också öppet för diskussion vad som faktiskt är en optimal beskattning. Så den slutliga principen kan då i stället bli en total principlöshet där politikerna lagar efter läge.

I praktiken är det också så att vi har fått in ett starkt element av politisk optimering i skattesystemet, vid sidan av den ekonomiska dito. Fastighetsskatten, som kan ta in betydande intäkter utan att göra särskilt stor ekonomisk skada, skulle passa utmärkt in i ett system som har optimal beskattning som grundprincip. Skattebasen ligger fast även om skattesatsen är relativt hög. Däremot tenderar väljarbasen att erodera snabbt för det parti som pläderar för höjd fastighetsskatt. Därför är heller ingen höjning av fastighetsskatten i sikte.

Att sänka den högsta marginalskattesatsen till, säg, 40 procent skulle också passa väl in i en modell för optimal beskattning. Ekonometriska modeller som bland annat finns på Finansdepartementet visar att den finansiella kostnaden för en sådan åtgärd är mycket låg, om på sikt ens någon, samtidigt som de positiva ekonomiska effekterna är betydande. Men även här ger den politiska kalkylen ett annat utfall än den ekonomiska. Så för att blidka viktiga väljargrupper höjer regeringen istället de högsta marginalskattesatserna.

Slutsatsen är att den ideala skattereform som ekonomerna efterfrågar knappast är ekonomiskt möjlig. Och den näst bästa reform som man kan tänka sig, med sänkta marginalskatter och höjd fastighetsskatt som huvudkomponenter, stupar på sin politiska omöjlighet.

Kapitalisternas revansch

Visst visar väl den senaste tidens utveckling att det är bra med rika kapitalister i en kapitalistisk ekonomi?