Därför bränns det åter för Guldlock

Gröten var inte lagom varm som Guldlock hoppades på. Den visade sig i stället vara för het, och nu har hon dessutom fått besök av några aggressiva inflationsbjörnar.

Uttrycket “Guldlocksekonomin” föddes på 1990-talet och syftade på en ekonomi som växte precis lagom mycket, utan att inflationen blev besvärande. Under de globala expansionsåren 2003 till 2006 fick guldlocksuttrycket ny näring.

Men när nu förlusterna radas upp på kapitalmarknaden är det tydligt att åtminstone ett stort antal investmentbanker och investerare har bränt sig på de goda, men alltför heta, tiderna.

Den svåra konsten att bedriva stabiliseringspolitik för att upprätthålla tillväxt utan inflation har därför, som bekant, gått in i ett nytt skede. Problemet är bara att centralbankernas manöverutrymme kringskärs av det högsta inflationstrycket sedan låginflationsregimerna etablerades.

Olika centralbanker har olika mål, olika utmaningar och uppvisar olika reaktionsmönster. Exempelvis har Fed och Bank of England varit uppe på räntenivåer på över 5 procent och har bedrivit en åtstramande penningpolitik. De har således sänkningar att göra innan deras penningpolitik kan beskrivas som stimulerande.

Sverige kommer från en stimulerande penningpolitik och med de nuvarande 4,25 procenten ligger styrräntan fortfarande i intervallet för “normal” reporänta, enligt Riksbankens egna bedömningar.1)

Centralbankerna i USA och Storbritannien har påbörjat räntesänkningar, medan ECB och Bank of Japan avvaktar. Enstaka länder som Australien och Norge höjer sina styrräntor som skydd mot stigande inflation. När också Riksbanken höjde räntan förra veckan blev både jag och den övriga räntemarknaden överraskade, eftersom banken uppfattats som mer oroad över konjunkturen än över inflationen.

Ett självklart beslut att höja, anser de bedömare som fokuserar på den nuvarande inflationsnivån och inflationsförväntningarna. Inte så självklart, anser många analytiker som förutser kraftiga konjunktureffekter av avmattningen i USA och finansorons kontraktiva effekter på kreditgivningen på olika håll i världen.2)

Har då inflationen stigit till besvärande höga nivåer? Det beror på land och vilken tidsperiod man jämför med. Efter ett antal år då inflationen legat i underkant har KPI i Sverige stigit till den högsta nivån på 15 år. Inflationsförväntningarna har stigit till den högsta nivån sedan 1995 då Riksbanken började sätta räntan efter sitt inflationsmål.

Bilden är likartad i andra västerländska ekonomier. Den amerikanska inflationen ligger, inklusive energi och livsmedel, på dryga 4 procent. Den europeiska på strax över 3 procent.

De nivåerna är inte så mycket att förfasa sig över om man jämför med de instabila åren på 1970- och 1980-talen. Men de är högre än under de ekonomiskt framgångsrika åren på 1950- och 1960-talen.

Vi kommer från några riktigt bra år där nya resurser i form av arbetskraft och kapital i Kina och andra snabbväxande länder tillförts världsekonomin. Fallande priser på elektronik har inneburit import av deflation. Avregleringar och konkurrensbevakning i kombination med it-utvecklingen lämnade sina bidrag till prispressen.

Men på några kvartal har bilden förändrats.

Det är tydligt att Kina har fått ett inflationsproblem, som inte kommer att lösa sig förrän tillväxten viker. Bakom inflationsuppgången ligger kraftigt höjda livsmedelspriser. En liknande situation inträffade också 2004 men den gången lyckades staten via olika administrativa ingrepp förhindra generella prishöjningar. Den här gången har det hittills visat sig svårare att kyla av prisutvecklingen. Regimen vidtar åtgärder såsom räntehöjningar, utlåningsrestriktioner och prisstopp. Men den här gången finns starkare inflationskrafter i bakgrunden:

Den första är att Kinas penningmängdstillväxt, som långsiktigt är betydelsefull för inflationstrycket, är mycket hög.

Den andra är att löneökningstakten i storstadsregionerna har stigit snabbt. Nya beräkningar från Världsbanken visar dessutom att den kinesiska arbetskraftsreserven inte är fullt lika stor som man tidigare trott.

Min poäng är att Kina inte längre är den pålitliga “deflationsmotor” som den varit under en följd av år. Amerikanska konsumenter av kinesiska varor får nu betala drygt 3 procent mer än för ett år sedan. Detta efter flera år av fallande kinesiska importpriser.

När man diskuterar vad centralbanker bör göra i nuläget måste man besvara frågan vad som är viktigast: Att förhindra konjunkturavmattning eller förhindra en högre inflation samt inflationsförväntningar som biter sig fast på en hög nivå? Oavsett vars och ens personliga preferenser har manöverutrymmet för centralbankerna att stimulera via räntesänkningar inte varit mindre sedan låginflationsregimerna började införas.

CECILIA SKINGSLEY
Analyschef på Swedbank Markets. Hon återkommer var fjärde vecka med en finanskrönika i Affärsvärlden.

1) Riksbankens Inflationsrapport 2006:2.

2) Federal Reserves, Bank of Englands och ECB:s respektive kreditgivningsundersökningar visar att affärsbankerna i respektive land har skärpt utlåningskraven det senaste året. En välkommen tillnyktring kan många tycka, men otvetydigt en åstramning utöver den pågående konjunkturavmattningen.