Därför ska oljepriset inte ner

På franska Rivieran syns inte många spår av konjunkturavmattningen. Bländvita Gulfstreamplan står vingspets vid vingspets utanför privatjet terminalen på Nices flygplats. I Cannesbuktens blå vatten ligger ett hundratal lustjakter för ankar. Som ofta annars är ägarna anonyma. Är det oligarker, bankirer, direktörer eller shejker som är på plats denna augustivecka 2008? Ingen vet. Men utanför hotell Carltons entré ges besked. De båda Ferraribilar som står parkerade där har nationalitetsbeteckningar som är guld värda i dessa dagar. KSA och UAE står för Saudiarabien respektive Förenade Arabemiraten. Ingen annanstans ackumuleras kapital lika snabbt som i den delen av världen.

OECD har räknat ut hur mycket det rör sig om. Prisuppgången på olja de senaste 18 månaderna innebär att ytterligare 2 600 miljarder dollar årligen flyttas från konsumenterna till producenterna. Eller annorlunda uttryckt: ett oljepris på 120-130 dollar per fat motsvarar en global “skatt” på 4-5 procent på all annan produktion än olja.

Det är en viktig förklaring till inbromsningen i världskonjunkturen. Högre energipriser får också indirekta effekter. Att amerikanska biltillverkare stänger fabriker som tillverkar jeepar och andra bränsleslukande fordon är visserligen bra på sikt. Men det medför också en viss kapitalförstöring. Att svensk skogsindustri jagar kilowattimmar i olika vindkraftprojekt innebär rimligen mindre tid för att leta kunder på världsmarknaden. Kortsiktigt kan alltså energiprisernas utveckling både slå igenom rejält i konsumentprisindex och skapa ett indirekt pristryck till följd av att den dyrare oljan slår ut produktion och därmed minskar utbudet i den globala ekonomin.

Oljemarknaden är alltså numera av en helt central betydelse för världskonjunkturen. Sedan början av juli har trenden vänt och det värsta verkar vara över. Råoljepriset har fallit med 30-35 dollar från toppnoteringen kring 150 dollar per fat. Kan vi då se fram mot ett uthålligt prisfall?

Sannolikt inte. Försommarens prisuppgång från 80-90 dollar till 150 dollar betingades av ett antal samverkande faktorer:

*USA-konjunkturen var fortfarande någorlunda stark. Det innebar krav på att bygga lager inför sommarens “driving season” (de amerikanska bilförarna förbrukar 40 procent av världens bensin).

*Kina uppgavs hamstra diesel för att kunna driva sina kraftverk med lättare och renare bränslen än kol inför OS.

*Prisuppgången var också en mekanisk effekt av dollarns plötsliga försvagning.

*Pensionsfonder och andra finansiella placerare storköpte dessutom råvaruterminer. I sådana instrument är oljekontrakt en viktig underliggande tillgång.

När dessa faktorer är överspelade – vilket de nu i huvudsak är – blir prissättningen mer baserad på fundamenta. Alltså på utbud och efterfrågan i ett medellångt eller långt perspektiv. Det gör det inte lättare att göra prognoser. Den moderna historien är full av exempel på när placerare och andra bedömare gissat fel om framtida pristrender på oljemarknaden. Ett aktuellt sådant är Volvo Personvagnars satsning i början av 2000-talet på motorstarka modeller snarare än hybridmotorer. Ett annat är när svenska staten på 1970-talet investerade mångmiljardbelopp i bergrum för att lagra olja, som då sågs som en ytterst dyrbar och knapp resurs. Konsekvenserna av den politiken syns fortfarande i den halvö av sprängsten som stjälpts vid kusten norr om Nynäshamn. Stenmassorna blir prima byggmaterial för den stora containerhamn som ska byggas där. Själva lagringen blev däremot en förlustaffär. Oljan blev dålig av att långtidslagras och fick reas ut på världsmarknaden i slutet av 1980-talet när priserna hade fallit kraftigt.

Just det skeendet innebar att råoljan föll i pris med så mycket som en tredjedel på bara några månader under 1986. Det banade väg för en stark världskonjunktur under resten av decenniet. Man kan fråga sig om en repris på det scenariot är möjlig.

Ingenting tyder på det. Marknaden ser nämligen helt annorlunda ut än för ett eller två decennier sedan.

– Den stora skillnaden mellan då och nu är att råoljeproducenterna hade mycket större outnyttjad kapacitet då, säger Preems vd Michael G:son Löw.

– Priserna gick upp ibland, men det hade politiska orsaker. Det fanns alltså en överproduktion, och om efterfrågan steg kunde man ta upp mer med en gång. Reservkapaciteten är borta nu. Utbud och efterfrågan möts precis och då blir förstås marknaden mycket mer volatil. Likadant är det med raffineringen. Där är marginalerna också små, säger han.

Prisutvecklingen under det senaste året har varit dramatisk. Så sent som i början av 2007 kostade ett fat råolja fortfarande kring 50 dollar. Nedgången nu under sommaren innebär att den kommit ner på nivåer som börjar betraktas som billiga – trots att det fortfarande rör sig om en fördubbling jämfört med läget för halvtannat år sedan. Å ena sidan kan man säga att utvecklingen visat att marknadskrafterna fungerar. När världsmarknadspriset först sprängde 100-dollarnivån och sedan rusade ytterligare nära 50 dollar innebar det att olja blev knapphetsprissatt, vilket är som det bör vara i sådana lägen. Å andra sidan kan man hävda att marknadskrafterna visserligen fungerat, men dåligt. Det krävdes ju ett bensinpris på hela fyra dollar per gallon för att de amerikanska bilisterna skulle börja dra ner förbrukningen. Först när det skett, och sedan Saudiarabien ökat sin produktion under sommaren, kunde ett nytt jämviktsläge börja etableras.

En sådan ryckighet vore normal om det gällde högriskaktier. Olja är dock världens största handelsvara, som köps och säljs av tusentals motparter runt om i världen och prissätts på en mängd handelsplatser i både derivat och avista. Här borde prisbildningen vara någorlunda förutsägbar. Men så har det alltså inte varit. Därför kan man betrakta de prisförändringar som vi sett det senaste året som absurda.

Tvära kast är ingen nyhet på den internationella oljemarknaden. 1973-74 fyrfaldigades oljepriset, 1979-80 fördubblades det och 1986 föll det med en tredjedel. Vid samtliga de tillfällena fanns emellertid bakomliggande politiska förklaringar. Först var det arabländernas oljeembargo mot västvärlden i samband med Yom Kippur-kriget 1973 och sedan kom den islamska revolutionen i Iran och det påföljande kriget mot Irak. Huvudanledningen till prisfallet 1986 var att det äntligen blev eld upphör i den blodiga konflikten.

Men den här gången finns ingen geopolitisk dramatik som kan förklara skeendena på oljemarknaden. I själva verket har politiska händelser numera knappt någon betydelse alls i de här sammanhangen. Den amerikanska inmarschen i Irak 2003 gick i stort sett spårlöst förbi. Andra händelser, som antivästliga uttalanden från president Hugo Chavez i Venezuela och oroligheter i Nigeria, har spätt på oron på oljemarknaden men inte orsakat den.

Volatiliteten beror i stället på det besvärliga försörjningsläget. Det avspeglas bland annat i terminspriserna. På Nymexbörsen i New York ligger, när detta skrivs, priset för leverans i januari 2009 på 118 dollar, något över dagsnoteringen. Med andra ord tror marknaden inte på något snabbt prisfall. Den tror inte på något prisfall längre fram heller. Terminskontrakt med leverans 2016 – om åtta år – ligger över 120 dollar per fat.

Det utesluter inte att vi kan få ganska betydande kortsiktiga svängningar, såväl nedåt som uppåt. Men billig kommer oljan inte att bli. David Wyss, ekonom på ratinginstitutet Standard & Poor’s, konstaterar att priset gått ner en del och att detta varit motiverat, men säger också oljepriset “fluktuerar kring en stigande trend”. Han nämner som skäl dels den ökande efterfrågan i Asien, dels den stagnerande produktionen.

Låt oss tittanärmare på just utbudssidan. Hur ser det egentligen ut? Ett svar är att vi vet väldigt lite. Under våren har den saudiska kungafamiljen sett med viss oro på den kaotiska prisutvecklingen. Regimen har en självpåtagen uppgift att vaka över stabiliteten på marknaden, och när priserna sköt i höjden utlyste man ett internationellt toppmöte som hölls i Jeddah i slutet av juni. I juli har sedan saudierna, enligt det internationella energiorganet IEA, ökat produktionen med drygt 5 procent jämfört med samma månad i fjol.

Ökningen bidrog till att lugna marknaden. Men hur länge förmår furstarna i Riyadh hålla oljekonsumenterna under armarna? Det kanske inte är så länge till. Visserligen har saudierna en rätt stor reservkapacitet – vilket de är ensamma om i världen i dag – på cirka två miljoner fat per dag. De totala reservernas storlek är emellertid en väl förborgad hemlighet. Internationella bedömare har uttryckt oro för hur det egentligen står till med fälten i östra delen av landet. Analytiker som citeras av den amerikanska tidskriften Barron’s pekar på den gigantiska Ghawar-fyndigheten som började exploateras redan 1948 och har ansträngts hårt under de gångna decennierna.

– Om man ser sig om i världen kan man konstatera att Mexiko, Iran, Irak och Venezuela har blivit rejäla besvikelser ur produktionssynpunkt och att Nordsjön kommer att vara mer eller mindre tömd framåt 2030, säger Michael G:son Löw.

När det gäller Nordsjön är det slående att det gamla Ekofisk-fältet inte bara var först med att producera olja på den norska kontinentalsockeln. Ekofisk är också alltjämt störst, 35 år efter att de första kvantiteterna fördes i land i Norge. Samtidigt ska betonas att exploateringsbolagen visat sig vara oväntat skickliga på att hålla liv i befintliga fält. Det går alltså inte att säkert säga när en fyndighet är uttömd. Statoil Hydros koncernchef Helge Lund betonade, i en intervju med Affärsvärlden i vintras, att Norge har olje- och gastillgångar med mycket stor återstående potential:

– Det finns gasfält, till exempel Troll-fältet, där fyndigheterna räcker i upp emot hundra år. Så Nordsjön kommer att finnas kvar som en resurs i energiförsörjningen, men förstås i mindre utsträckning.

Ett av deområden där exploateringen knappt kommit i gång alls är de djupa vattnen utanför Lofoten. Där har prospektering hittills varit förbjuden av bland annat miljöskäl. Sådana projekt blir också mycket dyrbara. Men med oljepriser över 100 dollar per fat blir kalkylerna annorlunda, och inom branschen räknas så kallade ultradjupa offshorefyndigheter som de mest lovande. Enligt analysfirman Cambridge Energy Research Associates väntas produktionen i sådana fält öka från 3,4 miljoner fat per dag 2005 till över 9 miljoner 2010. Sannolikt kan den siffran revideras upp rejält efter att brasilianska Petrobras gjort överraskande stora fynd utanför landets kust. De övriga ultradjupa fyndigheterna finns i den amerikanska delen av Mexikanska golfen, utanför Angola och utanför Nigeria. Enorma belopp investeras nu i de här områdena. Angola betraktas som särskilt intressant. Ett av många tecken på det är att de direktflyg med specialinredda plan som går mellan oljemetropolen Houston i Texas och Angolas huvudstad Luanda numera har tre avgångar i veckan.

Oljebolagen ökar också produktionen på andra håll. Det gäller framför allt i provinsen Alberta i Kanada och i Orinocoflodens delta i Venezuela. Här rör det sig inte om vanlig oljeproduktion, utan om att i praktiken koka tjära. Utvinning av tjärsand i Kanada och venezolansk tungolja väntas, enligt Cambridge Energy Research Associates, öka med 250 procent fram till 2015. Totalt beräknas utvinningen då uppgå till 5 miljoner fat per dag.

Det låter mycket. Men det är det inte. I år ligger världsproduktionen på mellan 88 och 90 miljoner fat per dag, vilket betyder att tillskotten från ultradjupa fält till havs och från tungolja knappast kan ge mer än cirka 15 miljoner fat – omkring en sjättedel av världsproduktionen. Medan de traditionella fälten gradvis töms kan de icke-traditionella resurserna i bästa fall kompensera den nedgången.

Självfallet handlar detinte om att oljan “tar slut”. Marian Radetzki, en av världens mest välrenommerade råvaruekonomer, är kritisk till debatten om så kallad peak oil. Den teorin går ut på att produktionen inte under några omständigheter kan överstiga de nivåer som uppnås nu eller inom de närmaste åren och att volymerna sedan kommer att falla snabbt. Så behöver det inte bli. Låt oss säga att priset når 200 dollar (vilket förutspås av den Londonbaserade tankesmedjan Chatham House). I ett sådant läge blir det mer lockande att optimera utvinningen i befintliga fält i Mellanöstern och på andra håll. Radetzki påpekar i sin bok “Råvarumarknaden” (SNS, 2007) att historien visar att potentialen nästan alltid underskattas grovt och att den slutliga utvinningen från ett oljefält “är omkring sex gånger större än det ursprungligen registrerade fyndet”.

Det är bland annat sådana scenarier som gör att IEA spår en världsproduktion på 110 miljoner fat år 2020. Men det är en väldigt optimistisk prognos, som knappast är särskilt realistisk.

Ett skäl är att utbudet inte är elastiskt. Branschen reagerar ytterst trögt på prishöjningar. Det är inte som på 1970- och 1980-talen då Opecs prischock banade väg för en våg av prospekteringsprojekt. De projekten drogs i gång inte minst i Texas, och epoken blev odödliggjord i tv-serien “Dallas” där det fiktiva Ewing Oil var en småspelare, som bearbetade marknaden och fyndigheterna lika intensivt som de stora multinationella oljebolagen. De nya fält som successivt togs i bruk runt om i världen ökade utbudet och banade så småningom väg för prisfallet 1986.

I dag reagerar producenterna på ett helt annat sätt. Statsägda bolag utvinner merparten av all olja i världen. I de flesta producentländerna – med Saudiarabien som möjligt undantag – prioriterar bolagen att maximera intäkterna framför att investera i framtida produktion. De är också väl medvetna om att oljan blir mer värd om den ligger kvar i marken.

Förhållandena ser annorlunda ut när det gäller den kanadensiska tjärsanden. Här styr de kommersiella oljebolagen, men de står inför formidabla utmaningar i andra avseenden. Tjärsanden är en miljömässig mardröm. Det finns försöksprojekt med underjordisk utvinning, men mest handlar det om ren skövling och dessutom går det åt stora mängder naturgas och vatten för att få oljan i hanterbart skick. Enligt vissa bedömningar måste oljepriset vara minst 70 dollar per fat för att kalkylerna ska gå ihop. Det är tveksamt om Kanada, som har höga ambitioner i klimatfrågan, verkligen kommer att tillåta den storskaliga exploatering som vissa av oljebolagen planerar.

En ytterligare aspekt är att världens konsumenter vill ha alltmer lätta bränslen medan en stor del av utbudet finns inom tyngre kvaliteter. Tekniskt är det inga problem att omvandla tyngre olja till bensin och diesel. Men det finns alltför få sådana anläggningar i världen och att bygga om raffinaderier tar åratal.

Låt oss då vända blicken mot efterfrågesidan. Här kan vi konstatera att den industrialiserade världen helt klart kommer att dra ner på oljeförbrukningen. Mogna ekonomier kan någorlunda enkelt anpassa sin energianvändning, vilket till exempel USA klarade under den förra energikrisen. 1985 hade den amerikanska oljeförbrukningen fallit med 19 procent från toppnivån på 1970-talet. I Europa och Sverige har minskningen varit ännu större.

Men i resten av världen är ingen sådan anpassning att vänta. Globalt sett fungerar matchningen av utbud och efterfrågan inte särskilt bra, och även i detta fall är orsaken stor statlig inblandning i ekonomin. I Asien och Afrika är bränslepriserna subventionerade. Det gäller inte bara bensin utan också propan och butan, alltså gaser som används av hundratals miljoner människor för att laga mat. Mestadels gagnar subventionerna dock de välsituerade och medelklassen. I Indien är notan för subventionerna nu så hög att den överträffar den nationella utbildningsbudgeten. Därmed är det inte konstigt att efterfrågan på olja hålls på höga nivåer.

Kina har visserligen tagit steg mot att marknadsanpassa priserna i detaljistledet. Men man lär gå försiktigt fram. I flera länder, bland dem Indien, Egypten och Indonesien, har regeringarna fått backa från sina planer på att släppa igenom prishöjningar efter ilskna protester och kravaller.

Eventuellt minskad efterfrågan till följd av minskade subventioner lär dessutom mötas av den höga tillväxten. Kina är redan i dag världens tredje största oljeimportör efter USA och Japan. Under 2007 ökade importen med 25 procent. När BNP växer med 8-10 procent årligen i ofantligt folkrika länder som Kina och Indien är det inte realistiskt att räkna med annat än ökad energikonsumtion. USA:s federala energianalysorgan, U.S. Energy Information Agency, räknar med att Asien år 2030 förbrukar mer energi än Nordamerika och Europa tillsammans.

Det är en scenväxling av format jämfört med hur det var på 1970-talet. Då fanns oljekonsumenterna i Europa, Nordamerika och Japan. Alla andra delar av världen var antingen producenter eller förbrukade obetydligt med olja. Det är slående hur till exempel Mellanöstern på senare år har seglat upp som en storkonsument av den egna exportvaran. Saudiarabien har en befolkning som växer med fyra procent årligen, en stor dold arbetslöshet, ambitiösa investeringsplaner och grundvattentillgångar som töms i allt snabbare takt, vilket ökar behovet av energikrävande avsaltning av havsvatten. Allt detta förklarar varför landet visserligen producerar 11 miljoner fat per dag men också numera konsumerar två miljoner fat.

Slutsatsen blir att oljemarknaden förblir ansträngd. Och att oljan kommer att vara en knapp och dyr resurs också i framtiden.