De goda tidernagår mot sitt slut

“Their returns are fat and fast – for now”
Med de orden beskrivs riskkapitalbolagen i den amerikanska veckotidningen Barrons senaste utgåva.

Orden passar lika bra här hemma. Det råder nämligen inget tvivel om att riskkapitalbolagen, eller private equity-firmorna som de också kallas, var nittiotalets stora vinnare på de finansiella marknaderna. Att köpa upp ett företag, göra tilläggsförvärv, besparingar, förändra kapitalstrukturen i bolagen och sedan skapa en ny koncern som säljs vidare har i många fall visat sig vara en lysande affär. Flera faktorer har spelat riskkapitalbolagen i händerna:

* Renodlingsvågen på de finansiella marknaderna tvingade börsbolagen att sälja ut dotterbolag och udda verksamheter, vilket gjorde att private equity-firmorna kunde köpa loss guldägg och utveckla dem, eftersom de ofta fört en undanskymd tillvaro hos sina tidigare ägare.

* Räntan har rasat kraftigt under de senaste tio åren, vilket gjort det lättare att räkna hem affärer och lättare att få tillgång till kapital. (Institutionerna vågar inte lägga för mycket på aktier, och obligationsmarknaden ger allt sämre avkastning, vilket lett till att de stoppat in pengar hos riskkapitalfirmorna.)

* Finansiella lösningar har varit riskkapitalbolagens specialitet. De har ofta köpt relativt skuldfria verksamheter som belånats kraftigt, något som visade sig extra lyckosamt när vi gick in i en lågräntemiljö.

Gör-det-själv trend
Ovanstående faktorer är dock på väg att ändras. Renodlingarna är i många fall redan gjorda och i de fall de inte skett har börsbolagen börjat förstå att det bästa är att göra det själva. Det är i ljuset av det som Electrolux delar ut sina utomhusprodukter, Gunnebo sätter Gunnebo Industrier på börsen och lilla Itab nyligen delades i två.

När det gäller ränteläget är det svårt att se att det ska kunna bli så mycket bättre. Riskkapitalisternas finansiella lösningar har också börjat kopieras av börsbolagen – stora bolag som Trelleborg och Getinge har skulder som överstiger det egna kapitalet. Och exempelvis Eniro har belånat sig kraftigt just för att inte hamna i riskkapitalhänder (vilket de dock kan göra ändå).

Trenden med extrautdelningar är också något som snappats upp från riskkapitalbolagen.
Sagan all för riskkapitalbolagen? Nej, långt ifrån. Ty även om förutsättningarna långsamt försämras fortsätter kapitalet att strömma in. Bara de svenska riskkapitalbolagen har över 100 miljarder kronor att spendera. Lägg till sedvanlig belåning och vi talar om flera hundra miljarder kronor som måste placeras.

Investerarna i fonderna trycker nämligen på, de har ju stoppat in kapital som de vill se sättas i arbete. Temperaturen skruvas ständigt upp, och det var nog ingen slump att Ratos vd Arne Karlsson häromveckan sa att “exitmarknaden är lysande”. Det är lätt att sälja företag i dag.

Riskabla köp
Det svåra ligger snarare i att köpa bolag. Objekten är för få; fonderna kräver därför en stor premie för att sälja sina innehav i börsbolag. Och risken att bli sittande med Svarte Petter om budet misslyckas får många köpare att avvakta.

Till de få innehav som finns att köpa är det kö och det gör att priserna trissas upp. Om tio år tvingas vi nog konstatera att flera affärer som gjordes under den här tiden blev riktigt dåliga.

Det är därför ingen orimlig gissning att hela riskkapitalmarknaden går en sämre framtid till mötes. Parallellen till hedgefonderna är tydlig. De första stora fonderna som sjösattes i Sverige blev stora succéer och gjorde att marknaden på bara några år fullständigt exploderade.

Att börsen föll tre år i rad blev bara som grädde på moset, eftersom det ledde till att ännu mer kapital styrdes över till fonderna i jakten på alternativa investeringar. Helt plötsligt blev fonderna för stora och för många och alla jagade samma avkastning, vilket i princip förstörde hela avkastningen för branschen.