De långsamma betalningarna

Trots den snabba IT-utvecklingen verkar det kontantlösa samhället vara långt borta. Kontantbetalningar svarar värdemässigt visserligen enbart för tio procent av alla transaktioner. Men när det gäller antalet transaktioner är det fortfarande den helt dominerande betalningsformen med 80-90 procent. För kontobaserade betalningar är förhållandet det omvända.

Men även om kontanter fortfarande spelar stor roll har trendmässigt giro- och kortbetalningar ökat över tiden,

på bekostnad av kontanter och checkar. Ett tecken på att kontantbetalningarna långsamt förlorar i betydelse är det faktum att relationen mellan värdet av utelöpande sedlar och BNP, bruttonationalprodukten, har halverats sedan 1950. Då var den ungefär tio procent.

Detta framgår av finansmarknadskommitténs betänkande som lades fram i förra veckan av förre riksbankschefen Bengt Dennis. Den särskilda utredaren tycker sig se att denna utveckling blivit allt tydligare i takt med datoriseringen av samhället, med bland annat snabbare och säkrare kontokort.

Det är en utveckling som Dennis gärna vill påskynda, eftersom det skulle medföra stora effektivitetsvinster.

Det är nämligen dyrt att hantera ett betalningssystem. Den samhällsekonomiska kostnaden för ett utvecklat land beräknas till tre procent av BNP, vilket för Sverige skulle betyda cirka 50 miljarder kronor på årsbasis. Riksbanken räknar med att enbart kontanthanteringen kostar tio miljarder kronor per år.

Därmed säger det sig självt, att om man i ökad utsträckning kan ersätta de gamla betalningsformerna – kontanter, pappersbaserade gireringar och checkar – med elektroniska överföringar och elektroniska pengar så leder det till kostnadsbesparingar. Utredningen hävdar att elektroniska överföringar kostar mellan en tredjedel och hälften av vad det kostar att göra samma transaktion genom till exempel pappersbaserad girering.

Trögt i Sverige

Som framgår av grafen här intill hör de nordiska länderna till dem som kommit längst när det gäller utvecklingen av betalningssystemen (här mätt som graden av kontantanvändning, respektive graden av elektronisering av de icke-kontanta betalningarna).

Det stämmer med den bild som brukar målas upp av förhållandevis effektiva betalningssystem i Norden och av de nordiska ländernas position när det gäller IT-utvecklingen. Men Bengt Dennis varnar ändå för att bilden för svenskt vidkommande inte är fullt så positiv som man skulle kunna tro, i synnerhet i jämförelse med övriga Norden.

Utvecklingen i Sverige verkar ha gått trögare än i de andra nordiska länderna. Danmark och Finland ligger före Sverige, och Norge är snart i kapp efter en mycket snabb utveckling under 1990-talet (se stapeldiagram på motstående sida).

Drivkrafterna

Vad är det som driver utvecklingen mot datorisering av betalningarna? Utredningen pekar på två faktorer som tycks ha särskilt stor betydelse. Den ena är stordriftsfördelarna, den andra prissättningen av betalningstjänster.

Att det finns stordriftsfördelar för betalningsförmedlarna är uppenbart, eftersom systemen kräver stora infrastrukturinvesteringar, inte minst i teknik. Det är kanske inte lika tydligt att det också finns skalfördelar på efterfrågesidan. Det har att göra med att nyttan med ett visst betalningssystem eller betalningsmedel ökar ju fler som använder det. Detta gäller både för den enskilda kunden och för den enskilda butiken.

Att det finns så tydliga skalfördelar betyder att det egentligen bara är de riktigt stora betalningsförmedlarna och systemen som är konkurrenskraftiga på betalningsområdet.

Problemet med detta är att det blir svårt för nya konkurrenter att komma in på marknaden och få tillträde till infrastrukturen, vilket hämmar utvecklingen. Den inflammerade diskussionen om på vilka villkor nischbankerna skulle få tillträde till bankomatsystemet är en illustration till detta. Den typen av ”tillträdeskonflikter” föreslår utredaren att man skulle kunna lösa med hjälp av ett skiljedoms- eller förlikningsförfarande.

Avgift för betalningar

När det gäller prissättningen skiner det igenom i betänkandet att utredaren är missnöjd med bankerna.

Bengt Dennis hävdar att det är viktigt att betaltjänsterna prissätts på ett sådant sätt att kunderna får ett incitament att utnyttja de mest effektiva sätten att betala. Det betyder i klartext avgiftsfinansierade betaltjänster, en minst sagt kontroversiell fråga.

Även om det hänt en del på detta område på senare år är det forfarande vanligt att i synnerhet hushållens betalningar finansieras med antingen så kallad float eller med korssubventioner. Det förra innebär att banken tjänar pengar på betalningen under tiden från det att pengarna betalats till dess att de bokförs på mottagarens konto. Korssubvention innebär att betalningen finansieras genom prissättningen av en annan tjänst, till exempel genom lägre inlåningsränta. Ett skäl till detta är säkert att frågan är opinionsmässigt svår för bankerna, eftersom de riskerar att hudflängas i medierna så fort frågan om avgifter på banktjänster kommer på tal. Ändå finns det stora problem också ur konsumentsynpunkt med att betalningstjänsterna finansieras med float eller korssubventioner. Bristen på transparens är uppenbar. De flesta bankkunder är förmodligen inte ens medvetna om att de även utan tydliga avgifter betalar för tjänsterna på ett eller annat sätt, än mindre vad det kostar.

Minst en dag

Det finns alla skäl att tro att effektiviteten i betalningssystemet blir lidande av en otydlig prissättning. Dennis påminner i utredningen om det fascinerande förhållandet, att det snabbaste sättet att överföra pengar till någon som är kund i en annan bank är, fortfarande i IT-åldern, att personligen ta ut pengarna på sitt eget bankkontor, eller i en bankomat, och själv gå över gatan och sätta in pengarna i dennes bank.

Detta är, säger utredaren, ”i huvudsak den enda möjlighet som finns att effektuera en betalning från en A-bankskund till en B-bankskund under loppet av en och samma dag”.

Med tillgång till internetbanker förändras detta. Finansmarknadsutredningens tes är att med utbredd avgiftsfinansiering ökar datoriseringen, och det leder till ökade konsumentkrav på snabbare betalningar. När kunderna alltmer sköter sina betalningar genom exempelvis internet blir det svårt för betalningsförmedlarna att trovärdigt hävda att betalningsuppdrag inte kan fullföljas under loppet av en dag, hävdar utredaren.