De rubbar inte inflationen

Alldeles naturligt. För den som studerar valresultatet från i höstas kom beskedet om att Kommunal säger upp löneavtalet och varslar om strejk inte oväntat. I stort sett alla partier byggde sin valkampanj på slagorden “Vård, skola, omsorg” och då borde de också vara beredda att betala för det. Men när saken ställs på sin spets finns inga pengar, hävdas det från kommuner och landsting. Samtidigt bävar ekonomer för att lönekraven ska sprida sig i ekonomin.

Grundfrågan är egentligen om kommunalanställda har halkat efter lönemässigt på grund av skuldsaneringen under 1990-talet. Svaret är ett tveklöst ja, även om Kommunals medlemmar under senare år har knaprat igen en pytteliten del av det som tidigare förlorats. Relativt en verkstadsarbetare har lönegapet ökat med närmare tio procent sedan 1990, och mot privatanställda tjänstemän är utvecklingen ännu sämre.

Finns det då pengar? Egentligen inte, men fackförbundet Kommunal kan hänvisa till att det efter valet finns en stark vilja hos det svenska folket att låta kommunalarna få höjda relativlöner.

I praktiken betyder detta att skatterna måste höjas i en del kommuner och landsting, eftersom dessa enligt Landstings- och Kommunförbundets kalkyler gick med ett underskott på 7 miljarder kronor redan i fjol. Huvuddelen av underskottet hör hemma i landstingen i Stockholm och Skåne. De skattehöjningar som redan genomförts i dessa län kommer därför av allt att döma att kompletteras med nya.

Kostnaderna för att höja kommunalarnas löner är samtidigt inte så dramatiska som det ofta framställs. En lönehöjning med en procentenhet kostar cirka tre miljarder kronor eller 0,5 procent av de totala utgifterna. Det är med andra ord knappast lönekraven som kommer att stjälpa ekonomin.

Konsekvenserna av att Kommunal får ett något högre avtal än genomsnittet på arbetsmarknaden ska heller inte överdrivas. Affärsvärldens tro är att höstens avtalsrörelse kommer att präglas av lågkonjunktur och stigande arbetslöshet. Därmed följs trenden från de senaste avtalsrörelserna, dessa genomförs när ekonomin är i gungning, vilket borgar för att avtalen sluts på hyfsat låga nivåer.

Så när vice riksbankschef Villy Berg-ström hytter med räntevapnet mot kommunalarna gör han antagligen en i grunden felaktig analys av den ekonomiska situationen. Inflationsdrivande blir Kommunals eventuella löneökningar först i tredje led. Först måste andra grupper tillskansa sig lika mycket.

Sedan måste företagen lyckas kompensera sig för kostnadsökningarna genom höjda priser. Att inte sänka räntan vid riksbanksmötet den 25 april med hänvisning till turbulensen kring pågående löneförhandling känns som att skjuta mygg med haubits.

Egentligen spelar inte den eventuella strejken så stor roll för löneutveckling inom skola, vård och omsorg på lite längre sikt. Tvärtom sitter medarbetarna i vinnarhålet under de kommande tio åren när 40-talisterna ska gå i pension. Många av dessa har både pengar och röst för att kräva en bättre vård och omsorg. De kommer att vara en stark påtryckargrupp. Men eftersom det inte kommer att finns folk nog att fylla platserna så kommer det att bli huggsexa om den befintliga personalen.

Det vi ser just nu är bara en försmak av den utvecklingen.