Den besvärliga räntebalansen

I teorin borde styrning med hjälp av den korta räntan räcka bra för världens centralbanker. Den korta räntan påverkar ju både den långa räntan, växelkursen och börsen. De långa räntorna ska ju vara en syntes av förväntningarna om de korta räntorna. Och växelkursen styrs ju också i princip av den korta räntan. Högre reporänta ska, i teorin och allt annat lika, föra med sig högre långa räntor, starkare krona och en svagare börsutveckling

Förväntningarna styr

Men i praktiken är det inte alls så enkelt. För det första så beror ju reaktionerna på en räntehöjning alltid på vad som redan var förväntat. Om riksbanken till exempel höjer räntan exakt som väntat så blir det kanske inga effekter alls på andra finansiella marknader. Å andra sidan kan man ju säga att exempelvis de långa räntorna i så fall troligen hade stigit redan tidigare och då handlar det ju bara om en viss tidsförskjutning.

Inte nog med det. Dessutom är det svårt att bedöma effekterna på ekonomin av en viss förändring på börsen, i räntorna eller växelkursen i sig, både vad avser tiden och omfattningen. När det gäller räntorna har man i och för sig en tumregel som säger att det tar ett till två år för en förändring i reporäntan att få full effekt. Och ungefär detsamma antas gälla för de långa räntorna. Effekterna av en växelkursförändring antas komma litet snabbare, kanske på knappt ett års sikt.

Börsen hemlig faktor

När det gäller börsen tycks man dock veta betydligt mindre. Riksbanken har förstås en komplicerad modell där även börsen ingår. Men den är märkligt nog hemlig och bankens ekonomer vill inte berätta hur viktig börsens utveckling är jämfört med ränteläget eller växelkursen. I riksbankens modeller innebär en reporäntehöjning med en procentenhet, med alla dess bieffekter på andra finansiella marknader, att den underliggande inflationen sänks med 0,4 procentenheter. Men hur vägen dit ser ut vill man som sagt inte berätta alltför detaljerat om.

Inga perfekta samband

Och under de senaste månaderna är sambanden allt annat än perfekta. I februari höjde ju riksbanken räntan mer än väntat med en halv procentenhet. Då började de långa räntorna att falla och har sedan dess fallit med över en halv procentenhet. Kronan reagerade till att börja med knappast alls. Men i mitten av mars, en vecka innan riksbanken litet oväntat deklarerade att räntan skulle förbli oförändrad, började kronan stärkas och har sedan dess stärkts rejält, med ungefär 1,5 procent. Och efter den uteblivna räntehöjningen har börsen fallit med några procent.

Den skakiga börsen

Vad gör riksbanken nu? Sedan riksbanken presenterade sin senaste inflationsrapport i mars så har kronan stärkts och börsen har skakat till ordentligt. Följer man skolboken betyder det att behovet av att höja räntan har minskat.

Framtiden i USA är det ännu svårare att sia om. Där är de grundläggande obalanserna större och effekterna av en felaktig penningpolitik skulle kunna bli ödesdigra. Om räntan höjs för mycket i dagens skakiga börsklimat kanske det utlöser ett riktigt börsras som i värsta fall skapar en recession och därtill ett rejält dollarras.

Å andra sidan kan centralbanken inte heller vara en garant för ständigt stigande börskurser som skulle riskera att öka de grundläggande obalanserna ännu mer. Idealet, att ekonomin nu dämpas precis lagom mycket för att nå en långsiktigt hållbar tillväxt, blir inte lätt att uppnå.