Den leende ministern

Departementsledningen är utströdd i en lång rad små tjänsterum som vetter ut mot en mörk, nästan oändlig korridor. Trots att klockan bara är tre på eftermiddagen råder det halvdunkel på arbetsmarknadsdepartementet i centrala Stockholm. Stämningen blir inte piggare av det grafitgrå linoleumgolvet. Längst bort i denna suckarnas gång huserar en rätt osannolik minister.

Sven Otto Littorin hälsar välkommen med ett stort leende och en skicklig marknadschefs energiska kroppsspråk. Kontrasten kunde inte ha varit större mot företrädaren. Den 18 år äldre Hans Karlsson, som lämnade hörnrummet efter maktskiftet i höstas, var före detta avtalssekreterare i LO, bördig från Öland och med en passion för fjärilssamlande. Den 40-årige Littorin är civilekonom, har tagit en MBA, varit pr-konsult i USA och drev under fem år ett bolag i riskkapitalsektorn. Som partisekreterare 2002-2006 var han Fredrik Reinfeldts effektive medregissör när moderaterna lade om kursen mot den politiska mitten.

Ändå säger han sig inte vara politiker. Det svaret är för övrigt det enda som kommer efter någon sekunds betänketid. I övrigt är Sven Otto Littorin säker på sin sak. Han är också trygg i sin makroekonomi – även det något nytt jämfört med tidigare arbetsmarknadsministrar.

Att du har den bakgrund som du har, speglar det en ny borgerlig syn på arbetsmarknadens betydelse?
– Den syn som vi hade i samband med att Fredrik fick uppdraget som partiledare efter valet 2002 var ju att vi moderater gjort vårt sämsta val på 30 år – och förlorat en tredjedel av väljarstödet, en tredjedel av mandaten och en tredjedel av pengarna i form av partistödet. I ett sånt läge kan man antingen göra på det traditionella sättet och säga att vi inte nådde ut med vår politik, eller också kan man göra det motsatta. Vi tyckte vi hade ett litet “window of opportunity” där vi kunde ifrågasätta oss själva och ställa frågan om vad moderaterna är till för.

– Det kan vara ett vågspel att agera så. Det är svårt att säga “vi hade fel politik”, men det var nödvändigt av många skäl. Och vi fick en rätt snabb återhämtning i opinionen, för folk gillar att politiker är uppriktiga. Jag märker att det här blir ett rätt långt svar, men jag vill gärna ge bakgrunden, och i alla fall var arbetsmarknadsfrågorna ett av de områden där vi fick lägga ner det största arbetet. Vi behövde koppla arbetsmarknaden till den ekonomiska politiken i stort, och det tog vi sen med oss in i arbetsgruppen för näringslivsfrågor i alliansen efter Högfors…

Var du med där, på det första mötet?
– Ja, jag delade rum med Fredrik i Mauds bagarstuga. Den politik som kom ut efter det mötet och den verklighetsbeskrivning som vi efter hand kom fram till gemensamt om utanförskapet och så vidare, den bildar en logisk kedja. En central del där är att vi inte ser arbetsmarknaden som en isolerad del av ekonomin.

Det är kanske så att ni ser den lite mer som alla andra marknader, som styrs av utbud och efterfrågan?
– Nja, det är väl ungefär lika missvisande som att tala om AB Sverige. Arbetsmarknaden är inte en marknad som alla andra. Arbetet utgör ju en otroligt stor del av de flesta människors liv, både för att man tillbringar ett stort antal timmar i veckan på jobbet och för att valet av arbete är en del i hur man bygger sitt liv. Arbetet är ju också en grund för delaktighet och människans värdighet.

Men det är en marknad.
– Det är klart. Arbetsmarknaden styrs av ekonomiska implikationer. Det kan man klarlägga med kurvor som till exempel visar relationen mellan antalet lediga platser och arbetslösa. En väl fungerande arbetsmarknad kännetecknas av högt utbud, hög efterfrågan och effektiv matching av lediga jobb med ledig arbetskraft.

Inom facket har man svårt att förstå hur ett ökat utbud av arbetskraft skulle ge fler jobb. Stefan Löfven på IF Metall sa till mig att det där är “modelltänk”.
– Ja, det kräver pedagogik att nå fram med det här budskapet. När vi nu reformerar arbetslöshetsförsäkringen och framhåller att bättre incitament för att söka arbete ger också fler jobb, så kräver socialdemokraterna alltid att vi då också ska ge besked om var de nya jobben kommer. Det kan vi ju inte.

Men budskapet, tycker du att ni når ut med det?
– Jag kanske har hyggliga förutsättningar, jag fördjupade mig rätt ordentligt i nationalekonomi när jag läste i Lund. Sen har jag drivit eget företag i fem år.

Hur går det då? Har jobbavdraget och a-kassereformen någon effekt?
– Det är förstås för tidigt att dra några egentliga slutsatser, men i slutet av januari var antalet vakanser det högsta sedan 1970-talet och Stockholms Handelskammare tror att det kommer till 50 000 nya jobb bara i år i Stockholmsområdet. Ams decemberprognos var också väldigt positiv. Så vad man kan säga utifrån det här är att det finns gott stöd för bedömningen att den politik vi för gör att konjunkturuppgången förstärks och förlängs.

Hur går det i avtalsrörelsen?
– En väldigt god sak är att det är så tyst. När det sker verkligt viktiga saker så sker det utan buller. Så vi håller tummarna.

När det gäller matchningen spelar arbetsförmedlingen och Ams en viktig roll och här väntar förändringar. Handlar det om Ams ska fungera mer som ett bemanningsbolag?
– Matchningen har ju tre dimensioner. En är att skapa ekonomiska incitament genom jobbavdrag och a-kassereformer, så att utbudet kan öka även om det inte kan lösa bristen på till exempel verkstadsmekaniker i Bergslagen. Den andra dimensionen gäller på längre sikt, vi måste göra att utbildningen fungerar bättre, med gymnasiereformen, lärlingsutbildning och praktikplatser.

– För oss moderater är det bara att erkänna att vi hade fel på 1980-talet när vi var för en helt fri gymnasieskola – när man är ung förstår man inte att det som kan verka kul inte alltid är det som fungerar på sikt. Den tredje dimensionen är de offentliga insatserna för att matcha, och här handlar det både om struktur och styrsystem. Ams har haft ett fyrtiotal delmål. Så kan man ju inte styra en verksamhet. För att styra upp det hela bättre tar vi bort länsarbetsnämnderna och sätter tydliga mål för Ams.

Hur ofta träffar du Ams-chefen Bo Bylund?
– En gång i månaden.

Vilken relation har ni, han är ju socialdemokrat?
– Han är taggad för uppgiften. Och att vi vill skapa ett effektivare Ams behöver ju inte innebära någon konflikt mellan oss.

Men ni vill göra om systemet.
– Man kan väl säga att vi vill öppna förmedling av arbete för andra aktörer. Jag tycker friskolereformen är ett bra exempel. Friskolorna förde ju in nya influenser och nya impulser i skolan. Jag tror det kan bli samma sak på arbetsförmedlingens område. Men även om det blir konkurrens så tror jag att om 15 år kommer ändå de allra flesta jobb att förmedlas via den statliga arbetsförmedlingen.

Den svenska arbetsmarknaden fungerar ju inte särskilt bra, med tanke på att en miljon vuxna står utanför och att vi har en enorm ungdomsarbetslöshet. De anglosaxiska länderna är bäst på att skapa nya jobb, så frågan är väl på vilket sätt vi bör ta efter dem.
– USA, England och ett par andra länder har ju satsat på utbudspolitik, att stimulera fler till att ta jobb. Men de länder som har lyckats bäst har också satsat på näringspolitik, alltså att skapa ett bättre företagsklimat. Men förutsättningarna skiljer sig från land till land.

Globaliseringen innebär ju att högutbildade får bättre avkastning på sin arbetskraft samtidigt som utbudet av lågutbildad arbetskraft ökar enormt. Eller hur?
– Javisst.

I det perspektivet måste man väl ställa frågan om alla de människor som står utan jobb är anställningsbara till dagens lönenivåer.
– Och då svarar jag att det är de, fast vi behöver förmodligen sänka arbetskraftskostnaderna genom att vidta den typen av åtgärder som vi redan börjat med. Det handlar om att ta bort arbetsgivaravgifterna i nystartsjobben, att halvera arbetsgivaravgifterna för ungdomar, och senare att göra något i tjänstesektorn. Jag är övertygad om att det här har betydelse. Ericsson har ju ökat antalet anställda i sin tjänsteverksamhet från 8 000 till 23 000 på bara ett par år men nästan inga av de jobben har tillkommit i Sverige. Vi har frågat Ericsson vad det skulle betyda för möjligheten att anställa fler i Sverige om arbetskraftskostnaderna blev lägre och svaret från dem är att bilden då skulle bli väldigt annorlunda.

Vi har små löneskillnader i det här landet. Är det något som kan bestå, som du ser det?
– Vi bedriver ju ingen statlig inkomstpolitik, så jag har väl egentligen ingen åsikt. Men det finns en stark uppslutning i Sverige om att vi ska ha liten lönespridning och det tycker jag är bra.

Du växte upp i Mjölby, inte sant?
– Ja, i Skänninge utanför Mjölby.

Mjölbys näringsliv domineras helt av BT Industries, trucktillverkaren som ägs av Toyota och har en fenomenal utveckling. Förutom den här storindustrin finns inte mycket annan sysselsättning. Är Sverige lite som Mjölby i det här avseendet?
– På sätt och vis. Att vi har många framgångsrika storföretag är en styrka, men innebär också sårbarhet. Ett land, eller för den delen en region, kan lättare hantera konjunktursvängningarna om man har fler livskraftiga småföretag. Den typen av bolag kan lättare ställa om till nya affärsidéer. Som småföretagare dröjer man också väldigt länge med att säga upp människor – å andra sidan dröjer man också länge innan man anställer.

– Över huvud taget är mindre företag allt viktigare i dag jämfört med hur diskussionen gick när jag pluggade i Lund i början av 1990-talet. Då ansågs det givet att de riktigt framgångsrika bolagen var som Astra Zeneca och hade tusentals forskare i vita rockar. I dag vet vi att mikroföretag har tagit för sig enormt, de står för en tredjedel av alla nya läkemedel, och deras framgångar beror på att de har bra incitament för sin personal och att de är skickliga på att marknadsföra sig mot kunder, finansiärer och samarbetspartners.

Om vi återvänder till det här med Sverige och globaliseringen, så menar en del debattörer att en viss utslagning av jobb och regioner är oundviklig. De flesta vinner på globaliseringen. Men hur kompenserar vi förlorarna?
– Jag tror lösningen handlar om det som vi kan kalla flexicurity, även om det inte bör vara i den danska tappningen med höga ersättningsnivåer men en obefintlig arbetsrätt. Alla måste kunna vara anställningsbara, man måste alltid ha möjlighet att gå till ett annat jobb om man förlorar det man har. Sen är jag inte så säker på att utslagningen blir så omfattande. Under alla resorna i valrörelsen hörde jag många uttrycka sin oro för utflyttningen av jobb, till exempel när Kabe i Småland flyttade svetsningen av husvagnsunderreden till Polen. Men det finns ju också motkrafter. Logistiken är inte alltid enkel när man flyttar ut produktion.

Apropå att driva företag, det är ju något som du gjort en del…
– Jag har väl jobbat dubbelt så lång tid i näringslivet som i politiken.

Betraktar du dig som politiker?
– Nej, det vill jag inte påstå… Snarare ser jag det som att jag är projektanställd för att lösa en uppgift. När jag började i moderaterna som partisekreterare efter valet 2002 var det väldigt tydligt vad jag skulle göra. Det handlade om att få ordning på ekonomin, organisationen och skapa en bättre struktur i partiet. Sen var det skoj att vara med om att det här arbetet blev så framgångsrikt genom alliansens seger. Nu har vi mandat att fortsätta med det här och det är ju en väldigt viktig uppgift vi har att få fram jobben. Men jag ser det ändå som att jag gör det här under en avgränsad tid.

Vad är det som saknas i politiken som finns i näringslivet?
– Känslan av att läget är akut, att man måste agera nu! Det finns inte. Delvis beror det på att vi har två helt olika kulturer. Den politiska logiken styrs av att det är ett nollsummespel, det finns bara 349 riksdagsmandat. Det betyder att det inte lönar sig att kroka arm och samarbeta med den motsatta parten som man kan göra i näringslivet. En annan viktig sak som jag märker nu, när jag sitter här på insidan, är att statsförvaltningen har 400-åriga traditioner och det finns arbetsprocesser som verkar vara orubbliga. Samtidigt drivs verksamheten på ett väldigt genomtänkt sätt. Men i ett företag kan det ju uppstå lägen där man kan konstatera att om vi inte går i land med att få den här kunden så hotas hela bolagets fortlevnad. Sådant behöver man inte fundera på här, på gott och ont.

Hur fungerar staten utifrån ett managementperspektiv? Min känsla är att det är rätt mycket toppstyrning.
– De formella besluten kräver rätt lång beredning, och så ska det väl vara också. Som departementschef får man också väga sina ord, jag har redan märkt att folk tolkar mig på ett rätt oväntat sätt. För ett litet tag sen var det någon som gick härifrån och kommunicerade över hela departementet att ministern är helt för det här förslaget, men allt jag hade sagt var att jag tackade för det jobb som han hade lagt ner.

Bolaget som du drog i gång och drev med din bror, Momentor, det är väl vilande nu?
– Ja, jag lämnade det där redan 2002. Över huvud taget har jag inga sidouppdrag, det är rätt självklart. Jag är inte ens suppleant längre i vår bostadsrättsförening.

Har du någon nytta som minister av din bakgrund i pr-kranschen, på Kreab?
– Det vet jag inte, det var ju 1997, alltså tio år sen jag gick därifrån… Jag jobbade på Kreab i USA. Det var rätt intressant, för jag hade bland annat hand om Astras sex-och-spritskandal…

Bildman-historien?
– Just det, jag var den nye USA-chefens portföljbärare och hjälpte till med krishantering. Det var väldigt intressant. Den där affären hade ju allt, kan man säga.

_________________________________________________________

Makroekonom

Ålder: 40.

Utbildning: Civilekonom, Lunds universitet (C-uppsats om självständig riksbank), MBA, Fairfax University, USA.

Karriär: Sakkunnig på finansdepartementet 1991-93, pr-konsult på Kreab i Stockholm och New York 1993-97, grundare och delägare i “venture catalyst”-företaget Momentor 1997-2002, partisekreterare moderaterna 2003-2006, arbetsmarknadsminister 2006.

Familj: Fru och tre barn.

Bostad: Lidingö.

Fritid: Gillar matlagning.