Den stora stålvärken

Frosts knivfabrik. 10 000 Moraknivar per dag i en fabrik där 120-140 ton knivstål rinner genom produktionen varje år. Om någon månad är det dags att förhandla om priserna med stålleverantörerna:

– Vi köper halvårsvis från Sverige, Tyskland och Frankrike. Eller årsvis och får ett pris som gäller ett tag. Till nästa gång räknar jag med att stålpriserna kommer att stiga, säger Anders Brask, vd vid fabriken.

Hur stor uppgången blir är för tidigt att säga. Men att döma av priserna på världsmarknaden landar ökningen i år kring 25 procent. För knivfabrikanten, där stålet står för 20-25 procent av knivens värde, är det för mycket för att ta från marginalerna, så det lutar åt prishöjningar på knivar med 4-5 procent.

– Det låter rimligt, konstaterar Anders Brask.

Att priserna stiger i affärerna är däremot inte säkert. Trenden är snarare den motsatta. Inflationen ligger nära noll, så den billigaste Morakniven på varuhuset Clas Ohlson lär ligga kvar på 29 kronor ett tag till. Marginalpress i det lilla för Clas Ohlson alltså.

Men trenden är den samma i hela näringslivet – råvarurallyt bäddar för marginalpress när de företag som ligger tidigt i värdekedjan, gruvor och stålverk, höjer priserna. Grossisterna för dem vidare till industriföretagen som i sin tur bara delvis kan ta ut dem av slutkunderna:

– Jag har inte varit med om nåt liknande sedan hösten 1974. Då var det kraftiga höjningar, men det här tenderar att vara värre, säger Jan-Erik Dahlin, vd vid Stena Stål, en grossiströrelse som omsätter 600 miljoner kronor årligen.

När han beskriver dagens stålmarknad liknar det Vilda Västern. Kinas enorma behov suger åt sig malm, skrot och kol, vilket får till följd att ståltillverkare bryter ingångna kontrakt på grund av kostnadshöjningarna. En bransch som hållit sig med halvårs- eller kvartalskontrakt har övergått till månadsvisa avtal.

– Vi har ett par fall, bland annat i Östeuropa, som vi borde gå till domstol med. Men samtidigt skulle det ge dåliga relationer framöver, säger Jan-Erik Dahlin.

Och eftersom efterfrågan är större än tillgången råder brist. I ett kundbrev i fredags skriver han att det “finns en klar risk för materialbrist framöver”.

– Det är ransonering. Vi vet redan nu att vi får köpa mindre kvantiteter än vi behöver nästa kvartal. Leverantörerna har skurit ned volymerna till sina kunder med i snitt säkert 20 procent, säger Jan-Erik Dahlin.

– Ökade priser är oundvikligt. Vi hade en prishöjning i början på mars, ganska rejäl. Nu sitter vi och planerar prishöjningar som kommer inom ett par veckor. De är på 8-10 procent per gång. Och sedan får vi se vad som händer i maj.

En butikskedja som redan har tagit konsekvenserna av högre råvarupriser är bilreservdelskedjan Mekonomen. Blypriset har rusat i höjden hela hösten och nu i april höjs därför priserna på startbatterier till bilar med några tior.

– En annan detalj är bromsskivor till bilar. Vår
italienska leverantör tvingas höja priserna på grund av stålprisuppgången och vi följer efter. Kanske blir det två tre procent nu i april, säger inköpschefen vid Mekonomen Marcus Larsson.

I en annan division spelar möbeljätten Ikea. Här är strategin att svälja prisökningarna. Ikea köpte förra året in stål för i runda tal en miljard kronor: 35 000 ton rostfritt och hela 300 000 ton handelsstål (stål som rostar). För att mildra effekterna av svängningarna för bolagets hundratals underleverantörer har Ikea det senaste året skaffat särskild personal som jobbar med att köpa stål åt dem.

– En stor del av våra underleverantörers inköpspris ligger i dessa komponenter, så vi ökar vår inblandning ganska mycket för att vi med vår större tyngd ska kunna pressa priserna, säger inköpschefen på Ikea, Sven-Olof Kulldorff.

– Konkurrensen ute på marknaden är sådan att vi sänker våra priser för kunderna. Det finns inget utrymme alls att höja priserna.

För Ikea är det en tradition som genomsyrar företaget. Priserna ska inte öka. Samma resonemang finns på Saab Automobile. Kostnaderna för råvarorna till varje bil ökar med ungefär 1 500 kronor, när högre stålpriserna slår igenom. Det betyder årliga merkostnader på 200-225 miljoner kronor att lägga till bilfabrikens ackumulerade miljardförluster.

Men att föra den ökningen vidare ser i alla fall inköpschefen Anders Svensson som osannolikt:

– Våra slutkunder kommer inte att acceptera att bilpriset baseras på vad stålet kostar.
Konkurrensen är knivskarp. Nu för tiden sätter marknaden priset och sedan får vi försöka skapa marginaler. Att tro att det blir prishöjningar på Saab är tämligen utsiktslöst.

Så hur agerar Anders Svensson, som har i uppdrag från General Motors att sänka materialkostnaderna med 20 procent på tre år?

– Att stålpriserna går åt fel håll gör bara vårt jobb lite svårare, säger Anders Svensson.
Det faktum att västvärlden har låg ränta, låg inflation och att företagen samtidigt jobbar hårt för att lägga ut produktion i låglöneländer gör att de krafter som strävar efter att höja priserna på företagens produkter har svårt att göra sig gällande.

Men att det ska bli utbredd inflation är det få som tror. SSAB-chefen Anders Ullberg är ändå inne på den linjen:

– Prishöjningarna blir ett tema för det här året. Vi får se en stark råvaruinflation. Vi har inte haft en sådan här stark inflation i råvaror sedan
Koreakriget.

Så på sikt måste de stålkonsumenter som inte kan effektivisera den egna produktionen tillräckligt mycket höja sina priser – och kanske stiger då också inflationen för konsumenter.

Skanska kan utgöra ett exempel på vad som väntar. Byggbolaget köper armeringsjärn för 110 miljoner kronor årligen bara för den svenska byggmarknaden.

Järnet har av tradition köpts på långa kontrakt eftersom priserna inte brukar ändras så mycket. Men på mindre tid än ett år har priserna från finländska Fundia, som tillverkar armeringsjärn, stigit från 350 euro per ton till 500 euro.

I Tyskland är priset redan 550 euro och i Kina är det dyrare ändå. I korten finns alltså fördyringar för Skanska på i storleksordningen 50-100 miljoner kronor. Bara på armering i Sverige.

– Vi köper stålrelaterade produkter till Skanska Sverige för drygt 550 miljoner kronor årligen. Om då priserna går upp med 30-40 procent så märks det. Vi kommer att tappa en del pengar initialt. Det kan innebära höjda priser (på bostäder) men ambitionen är tvärtom att sänka priserna eller finna substitut, limträ i stället för stålbalkar, eller finräkna hållfastheten och minska tonnen, säger Jörgen Johansson, inköpsansvarig för stål vid Skanska.

Det verkar alltså vara bäddat för en råvarusmäll i år. Och inte bara för Skanska.