Den vite mannens börda

William Brydon red in genom portarna till det brittiska fortet i Jalalabad i januari 1842. Hans skalle var konstfullt omformad av ett svärd. “Var är armén?” frågade fortets befälhavare. “Jag är armén”, svarade Brydon. Han var ensam kvar.

Över 16?000 soldater och civila i den inte alltför briljante generalmajoren Elphinstones armé hade utplånats. De hade lovats fri lejd från Kabul, men sådana löften är inte mycket värda i ett land där lojalitet alltid är en fråga om högstbjudande och om krigsherrar som spelar trippelt. Det är inte märkligt att en fråga började surra i Westminster och Whitehall: “Vad gör vi egentligen i Afghanistan?”

Det är märkligare att frågan inte ställs med något verkligt eftertryck i?dag. Sverige har visserligen inte mer än ungefär 600 soldater i Afghanistan, men å andra sidan har vi inget Indien att försvara. När frågan väl ställs är svaren svävande.

“FN har bett oss.” Ett svar lika tomt som “vi lyder order”. “Vi ska hjälpa afghanerna att få fred.” Men en försvarlig del av afghanerna verkar vilja ha något annat. “Annars blir Afghanistan en terrorkuvös.” Kanske det, men trots tiotusentals soldater på plats verkar satellitstyrda bomber vara effektivare än marktrupper för att ta hand om bråkmakare.

Då dyker det fjärde argumentet upp. Stoppbollen som Reinfeldt, Tolgfors och varje rättänkande folkpartist alltid har till hands. Det är det enda argumentet som skär rakt igenom tvivlen. Det möts sällan med något motargument. Det är Afghanistankrigets minsta gemensamma nämnare: “Afghanska flickor kan numera gå i skola.”

Det märkliga med det argumentet är inte att det är svagt. Man kan tvärtom hävda att det är starkt. Det märkliga är att det saknar idémässig underbyggnad, åtminstone i vår samtid.

Att vi befinner oss i Afghanistan för att frigöra landets kvinnor och i största allmänhet sprida demokratiska och humanistiska värderingar, är förstås en i grunden missionerande tanke. Den utgår ifrån att vi har en plikt att sprida vår civilisation till en mindre civiliserad omvärld. Det är en form av noblesse oblige, ett adelskap som förpliktigar gentemot världens ofrälse. Eller, för att citera Kipling:

“Tag upp den vite mannens börda,

sänd män med mod och spänst

i landsflykt, sänd er bästa flock

till era fångars tjänst

att träla i tungt harnesk,

att ge en vettlös hord,

ett vilt, nyss fångat folk – halvt barn,

halvt djävlar – värn och vård.”

Gammaldags imperialism och chauvinism? Det är just det som är min poäng.

Tror man på den vite mannens börda är flickskoleargumentet oproblematiskt. Men nu lever vi i en tid när i stort sett alla tar avstånd från sådana tankar. Ingen kultur beskrivs som mer högtstående än någon annan, saker och ting är bara olika på olika håll. Begrepp som “civiliserad” och “ociviliserad” är ur bruk. Det är samma talibaner här som där.

Hur kan då det mest effektiva argumentet för svenska trupper i Afghanistan vara att de ser till att flickor får gå i skolan? Hur kan argumentet bita, när hela grunden för det är förkastad, till och med avskydd?

Det är svårt att komma på en annan förklaring än att vi, även om vi är för fina i kanten för att ens erkänna det för oss själva, fortfarande ser en sanning i Kiplings versrader.

En grupp officersfruar överlevde massakern av Elphinstones armé som gisslan i Kabul. De leddes av Lady Sale. Hon kallades “grenadjären i underkjolar” och höll modet uppe bland sina landsmaninnor under nio månaders fångenskap. Det gjorde hon genom att hålla på formerna. För det enda som gjorde eländet meningsfullt var att påminna om att hon och hennes väninnor representerade civilisationen.

Om vi nu absolut ska vara i Afghanistan har vi ett och annat att lära av Lady Sales klarsyn.