»Det nationella kapitalets tid är förbi«

Lars Otterbeck är en av de intressantaste institutionella makthavarna på börsen just nu. Dels därför att han är ny chef för Alecta, före detta SPP som är den näst största fondförvaltaren och den tredje största ägaren på Stockholmsbörsen överhuvudtaget efter staten och Robur (se tabellen här intill). Dels därför att han har en annorlunda bakgrund som kapitalförvaltare och institutionell makthavare: Han har jobbat många år inom industrin och dessutom åt en av de äldsta ägarfamiljerna, Johnson, själva motsatsen till fonder. Dessutom har han, vilket kan komma till pass när det ökade institutionella ägandet i världen bidrar till att de svenska företagen flyttar utomlands, doktorerat på multinationella företag 1973.

Vilken är den stora skillnaden mellan ägare som Johnson och institutionella ägare?

Den viktigaste skillnaden gäller legitimiteten att utöva ägarmakt. Institutionerna har aldrig byggt verksamheter, deras enda ansvar är avkastningen på pensionsspararnas pengar. Vi som förvaltar dem riskerar inte ens våra egna pengar. Vi har inte heller som Investor och Industrivärden något »track record« som företagsbyggare att visa upp. Därför borde vår rösträtt egentligen vara noll. Men det blir så konstigt då. Då får de andra ägarna för mycket makt.Den andra skillnaden gäller kompetens. Varför skulle anställda i fonder begripa hur man driver ett företag? De är ju tillsatta för att de kan placera pengar på marknaden.

Kan ni inte skaffa er den kompetensen?

Det är inte säkert att det är i spararnas intresse att vi skaffar oss stora staber som kan tala om hur till exempel Ericsson ska drivas. Vi kan egentligen inte engagera oss djupare än att sitta med i kommittéer som nominerar styrelser. Det enda vi kan göra utöver det är att träffa styrelsen för att förstå företaget bättre. Vi kan inte som anonyma ägare börja ha synpunkter på än det ena än det andra. Vi kan inte som till exempel Ingvar Kamprad driva ägarvisioner och värderingar i bolagen.

Är detta farligt?

Det är trist att det inte går att balansera det institutionella ägandet. Det var säkert inte meningen att marknaden skulle drivas av några få stora institutioner som dessutom samarbetar. Det har uppstått ett systemfel. Entreprenörerna blir färre relativt sett och aktiemarknaden blir ett oligopol.Jag tycker också att företrädarna för institutionerna borde vara litet mer varsamma. Det har blivit litet för mycket snack om till exempel Ericsson som bottnar i en hel del vilja att synas. Det är delvis denna fåfänga, i kombination med medias pådrivande, som lett till att institutionerna börjat engagera sig mer.

Finns det någon lösning?

Ja, på oligopolproblemet. Det kommer att försvinna av sig självt när börserna internationaliseras. De nationella börserna kommer att försvinna. Vi kommer att samarbeta med fondförvaltare på, till att börja med, kanske en Nordeuropabörs. Då kommer vi inte längre vara jättestora ägare.

Hur långt bort ligger samarbete med utländska fonder om till exempel styrelsenomineringar?

Det kan inte ligga långt borta.

Vad händer med de svenska företagen?

De kommer att framstå som svenska endast av historiska skäl. Möjligen kommer de att ha huvudkontor i Sverige. Rösträttsskillnaderna blir svårare att försvara.

Är det bra eller dåligt?

Det är ingen idé att ha någon åsikt om det. Det har redan hänt. Se på alla som redan flyttat ut; Astra, ABB Stora, Pharmacia och så vidare. De bolagen är ju knappast svenska längre. Sverige har en extrem period bakom sig när makthavare som framförallt Wallenbergarna lyckades exploatera utländska marknader från en bas i Sverige. Den tiden är över. Det nationella kapitalets tid är förbi. För regeringarna återstår bara att hitta regler så att bolagen inte missbrukar sina möjligheter att flytta kapital.

Du sitter i Ericssons nomineringskommitté. Hur kommer det att gå i detta bolag?

Jag förstår att A-aktieägarna kan vilja ha kompensation för att ändra på rösträtten och avstå makt. Det problemet kan kanske lösas nästa gång det är dags för en nyemission. När det blir vet jag inte.

När blir det ändringar i styrelsen då?

Det vet jag inte. Men det var kanske bra att man inte ändrade nu. Två nya ledamöter tillkom ju i fjol. Det går inte att byta för ofta. Det krävs långsiktighet i styrelsearbetet också. Det är ändå ett litet men viktigt steg att Anders Ek från Robur och jag sitter med i nomineringskommittén. De två maktsfärerna blir tvungna att förklara sig.

I hur stor utsträckning kan ni bidra till urvalet av styrelseledamöter?

Inte så mycket. Vi har ju inte alls samma nätverk som till exempel Percy Barnevik, som verkar ägna sig särskilt åt att scouta ledamöter. Vår kontakt blir mer syntetisk.

Finns det andra problem med den ökade fondmakten?

Risken är att enkla kriterier som fler kvinnor och fler utlänningar får för mycket uppmärksamhet när nomineringsarbetet blir mer offentligt. Diskussionen har blivit mer populistisk. Folk verkar inte tänka på att företag inte är några demokratiska församlingar.

Du verkar inte tycka att institutionellt ägande är så bra. Varför har du tagit jobbet?

Alecta är inte bara placerare utan också Sveriges största tjänstepensionsföretag. När det gäller maktutövandet i företagen tror jag att jag kan bidra genom att jag har ett annat perspektiv än de flesta av mina kollegor när vi diskuterar styrelsekandidater. Jag har inte samma finansplacerarperspektiv som de har.