Dyr och dålig symbolpolitik

I höstens budgetproposition höjer regeringen på olika sätt marginalskatten för arbets­inkomster. Detta sker dels genom att jobbskatteavdraget trappas av för månads­inkomster över 50 000 kr, dels genom att brytpunkten för statsskatt sänks i förhållande till tidigare regelverk. Därmed befästs Sveriges position som landet med världens högsta marginalskatter i relativt vanliga inkomstlägen. Om man tar hänsyn till skattedelen i arbetsgivareavgiften kommer många högutbildade nästa år att ha en marginalskatt på 76 procent. För varje ytterligare tusenlapp som arbetsgivaren betalar ut tar staten 760 kronor. Detta är en destruktiv politik som går emot många av regeringens egna uttalade politiska målsättningar.

Skattehöjningarna motarbetar visionen om en kunskapsdriven svensk ekonomi. Lönsamheten i högre studier är redan låg i Sverige, sett i ett internationellt perspektiv. De åtgärder som nu ska genomföras sänker denna ytterligare.

Politiken leder också till sänkt arbetsutbud. Det framgår av professor Lennart Floods artikel i Ekonomisk Debatt nr 5, där han pekar på en rad studier som bekräftar detta samband. Genomgående är effekten påtagligt större för kvinnor. Skattepolitiken riskerar därför att öka löneskillnaderna mellan män och kvinnor i stället för att minska dem. Givetvis får man en direkt skillnad på grund av ökade skillnader i arbetstid, men den kanske viktigaste effekten uppkommer genom att en relativt kortare arbetstid ger mindre utrymme för att bygga upp kunskapskapital och utveckla karriären. Ser vi till jämställdheten på arbetsmarknaden är det troligt att detta politikområde är viktigare för utvecklingen än fördelningen av mamma- och pappamånader eller könsfördelningen i börsbolagens styrelser.

De ekonomiska effekterna av höjd marginalbeskattning sträcker sig utanför förändringar i arbetsutbudet. Under senare år har forskningen påvisat att höjd marginalskatt minskar individens ansträngningar att förbättra sin ekonomiska situation. Politiken riskerar därmed att bidra till en sämre produktivitetsutveckling.

Alla skatter har snedvridande effekter. Sam­tidigt måste vi ha beskattning för att finansiera den offentliga sektorn. De marginalskattehöjningar som regeringen nu sjösätter ger dock knappast något bidrag till denna finansiering. Flera studier av det svenska skattesystemet pekar på att den statsfinansiella effekten av den typ av skattehöjningar som nu görs är försumbara, om inte rentav negativa.

Regeringens argument för sin politik är fördelningspolitiskt. Eftersom budgeteffekten av åtgärden är noll eller negativ är det dock inte fråga om fördelnings­politik som hjälper låginkomsttagare. Den enda effekten blir i stället att ökningar av inkomsten också i rätt vanliga lönelägen i det närmaste konfiskeras.

Detta sker samtidigt som vi inte har någon arvsskatt, kapitalbeskattningen är 30 procent, lotteriskatten är 35 procent och skatten på dyrare fastigheter närmast är försumbar. Den politiska signalen är glasklar. Staten/regeringen gillar inte att den enskilde för­söker öka sina inkoms­ter genom egna insatser, i form av arbete eller studier.

Vid 1991 års stora skattereform fick Social­demokraterna lära sig att det politiska priset för att normalisera orimliga marginalskatter kan bli mycket hög. Därför borde partiet vara angeläget att vårda reformen, i stället för att torpedera den. De marginalskattehöjningar som nu görs verkar heller inte ge många politiska pluspoäng. Där­emot kommer den populistiska politiken att öppna dörren för krav på mer av samma sort.

Står vi på toppen?

En något skämtsam tumregel för ekonomiska prognosmakare var förr att konjunkturen toppar vid år som är jämnt delbara med fem. En blick på världsekonomin får mig att undra om inte detta kommer att slå in också nu.