En familjär börsaffär

Ägare av kött och blod hyllas med jämna mellanrum av investerare och affärspressen. Ändå visar utvecklingen att det ansiktslösa kapitalet – det vill säga aktiefonder, pensionsfonder och andra institutioner – ökat ägande på Stockholmsbörsen.

Enligt Statistiska centralbyrån, SCB, ägde svenska hushåll för 30 år sedan en fjärdedel av börsen. I dag har den andelen krympt till en tiondel. Utöver att inhemska institutioner tagit mark har andelen utländskt kapital ökat från 10 procent 1985 till nästan 40 procent i dag. Ett fenomen som Affärsvärlden beskrev i ett stort reportage i våras.

Bland de därmed allt ovanligare ägarstrukturerna hör familjekontrollerade börsbolag – en grupp som de senaste tio åren i snitt genererat 4,5 procent högre avkastning än världsindexet MSCI. Det visar storbanken Credit Suisses studie av 920 börsnoterade bolag där ägarfamiljen kontrollerar mer än 20 procent av aktierna. Även konkurrenten UBS har gjort en studie på 250 familjebolag – med liknande resultat.

Affärsvärlden listar här Stockholmsbörsens familjebolag. För enkelhetens skull har bolag med börsvärde under 500 miljoner kronor exkluderats, liksom icke-rörelsedrivande bolag. Därför ryker de största finansfamiljernas investmentbolag, så även fastighetsimperier som Erik Selins Balder, familjen Wallenstams egendöpta bolag och David Mindus Sagax.

Gränsdragningen därutöver är svårare. Ett exempel är värmetekniksbolaget Nibe, där vd Gert-Eric Lindquist äger närmare 5 procent av kapitalet, men som ändå faller bort, eftersom han inte tillhör grundarfamiljen.

De svenska familjebolagen har sammantaget gått starkt på börsen. Egenskaperna påminner inte sällan om vad Credit Suisse observerat: ägarna är mer långsiktiga, driver bolaget konservativt och med stort lönsamhetsfokus. De är lägre belånade samt föredrar organisk tillväxt framför ­förvärv.

Till de typiska familjegeneralerna hör Jan Folke, grundare och vd för den Kumlabaserade elgrossisten Malmbergs Elektriska. Förutom en aversion mot belåning har han valt att växa organiskt sedan starten 1981.

– Vi har klarat oss väldigt bra genom organisk tillväxt. När vi noterade bolaget 1999 fanns det de efterföljande åren ett tryck på att vi skulle börja förvärva bolag. Men vi ­hittade ingenting som var värt pengarna, ­säger han.

Låg belåning och organisk tillväxt kännetecknar även badrumstillverkaren Svedbergs. Holger Svedberg grundade bolaget 1920 och sonen Sune Svedberg, i dag 84 år, äger än så länge närmare 30 procent av kapitalet. I förra veckan ingick han en avsiktsförklaring om att sälja nästan hela innehavet till Stena Adactum.

För teknikhandelskoncernen OEM International är grundarfamiljerna Franzén och Svenberg kvar med 10 respektive 7 procent av kapitalet. Huvudägare är dock Richard Pantzar, son till Orvar Pantzar, grundare av Opiab-företagen som år 1997 gick samman med OEM.

Störst i klassen är inte helt oväntat klädkedjan H&M med grundarsonen Stefan Persson som styrelseordförande och tredje generationen representerad genom vd ­Karl-Johan Persson. Klädkedjans succé har gjort familjen Persson rikast i Sverige och Stefan Persson 32:e rikast i världen, enligt Forbes.

På large cap-listan finns även familjen Nordströms teknikkonsult Sweco och Lundin-familjens oljeproducent Lundin Petroleum. På samma lista finns också medicinteknikbolaget Elekta, där grundarsonen Laurent Leksell i dag håller ordförandeklubban, samt bygg- och anläggningsföretaget Peab som år 1959 grundades av de då tonåriga bröderna Paulsson.

I dag rattar Erik Paulsson fastighetsbolaget Fabege, medan Mats Paulsson är kvar som huvudägare för Peab. Tillsammans är de också huvudägare i Skistar.

Men för vart och ett av dessa gigantiska familjebolag ska påminnas att det finns tusentals familjeföretag som fallit i glömska eller helt försvunnit. Enligt statistik från Family Business Institute överlever endast en tredjedel av familjebolagen till den andra generationen, 12 procent till den tredje och så lite som 3 procent till den fjärde.

Och bland överlevarna kan en lägre ­avkastning för senare generationer skönjas (se diagram nedan). En förklaring, som också framgår i storbankernas studier, är att ­grundarna tenderar att återinvestera vinsten i nya affärsmöjligheter medan de mindre riskvilliga arvingarna i stället föredrar ut­delningar.

En annan förklaring är att den lägst hängande frukten plockats under första generationen. Butikskedjan Clas Ohlson har visat god avkasting i flera decennier, men den betydligt mer dyrköpta tillväxten i Storbritannien och Tyskland har gjort att aktiekursen stått stilla i över tio år. Grundarens dotter Mary Haid har tillsammans med sin son Björn Haid och sina ­barnbarn, Helena och Johan Tidstand, sålt aktier för miljardbelopp sedan börsnoteringen 1999.

– Vi hade 90 procent av förmögenheten i Clas Ohlson-aktier och går ned till 80 procent. Det är ett sätt att sprida riskerna. Men långsiktigt finns vi kvar i bolaget, sa Björn Haid till Dagens Industri 2010.

Friluftskoncernen Fenix Outdoors aktie har däremot trefaldigats sedan grundar­sonen Martin Nordin blev vd 2007. Pappa Åke Nordin hann under sin livstid ta bolaget till ett nationellt varumärke (Fjällräven), medan sonen har tagit bolaget till en global aktör på friluftsmarknaden. Och han har behållit en stor del av vinsten för att kunna expandera opportunistiskt.

– Trots vinst har vi varit restriktiva med utdelning. Syftet har varit att skapa en stark balansräkning, en krigskassa som inte gör oss så beroende av bankerna, säger Martin Nordin till Dagens Industri.

Bland börsens nykomlingar finns det småländska elinstallationsföretaget Garo som i dag styrs av huvudägaren och grundarsonen Lars Svensson. På ägarlistan finns även investmentbolaget Spiltan.

– Garo är ett stabilt familjebolag som ­noterades på börsen i samma veva som det något mer haussade Leovegas. När jag väljer mellan dessa två bolag tar jag Garo alla ­dagar i veckan, säger Per H Börjesson.

Familjebolagens långsiktighet är lika sällsynt som värdefullt på en allmänt kortsiktig aktiemarknad. Det är hemligheten bakom resultatet, menar Börjesson.

– Många aktieplacerare lockas av den där aktien som kan öka 100 procent nästa år, med risken att förlora alla pengar. Om du ­senaste tjugo åren ägt exempelvis Lundbergs, som vuxit 15 procent per år, så har du dubblat pengarna vart femte år. Det viktigaste är att vara långsiktig.

Enligt storbankernas studier har familjekontrollerade bolag ofta en mer aktieägarvänlig bolagsstyrning, åtminstone när det kommer till styrelsearvode, vd-lön och bonusar. I familjebolag minskar risken för den ­problematik som diskuterats i tjänstmannastyrda bolagssfärer som Volvo, SCA och Swedbank.

Men aktiemarknaden är inte en plats med definitiva svar. Bland grundarledda bolag som gått mindre bra finns MSC Group, som vid en sökning 1999 hade klarat Affärsvärldens kriterier, men som i dag har ett börsvärde på 35 miljoner kronor. Ett annat exempel är familjen af Jochnicks kosmetikföretag Oriflame, där aktien i dag handlas på samma nivå som 2007, trots senaste årets kursuppgång på 160 procent. Sedan 2010 har nästan halva börsvärdet raderats.

Både Affärsvärldens och storbankernas urval har alltså en dos av så kallad survivorship bias – endast överlevarna mäts. ­Samtidigt kan det naturliga urvalets ses som något positivt, då de starkaste sållas fram. Dessa lär ha goda egenskaper som investeringsobjekt, med familjen fortsatt bakom spakarna.