En familjesaga

Hösten 1994 träffade jag Antonia Ax:son Johnson första gången. Jag hade just fyllt 30 och minns mötet väl. Finanstidningen, där jag var nybliven chefredaktör, hade gjort en stor analys som visade att Johnson-koncernen i praktiken var bankrutt. Skulderna var större än tillgångarna men med hjälp av okonservativ redovisning och med SE-bankens goda minne lyckades gruppen ändå hålla näsan över ytan. Banken, som redan var i kris, ville för allt i världen inte få det bräckliga imperiet i knät och tvingas ta in det i sin balansräkning.

Johnson-matriarken bad mig komma till koncernens huvudkontor på Villagatan i Stockholm för att fråga varför vi hade publicerat artikeln. Hon förstod inte. Den ställde ju till skada, gjorde anställda, kunder och leverantörer oroliga. Och jag förstod inte henne. Varför skulle vi inte skriva att en av landets största bolagsgrupper var på obestånd?

Senare har jag genom åren träffat långa rader av ägare, direktörer och höga chefer som har varit irriterade över ett eller annat som har skrivits i tidningar där jag har varit ansvarig utgivare. Men jag tror ingen av dem har varit lika genuint oförstående inför uppmärksamheten som jag fick intrycket att Antonia Ax:son Johnson var.

Så här i efterhand undrar jag om inte det i så fall berodde på att hon identifierade sig med företaget på ett sätt som ingen av de andra har gjort. Hon är arvtagare i fjärde generationen och äger hela bolaget själv. Det fanns ingen som hon egentligen delade det yttersta ansvaret och risken med.

Nu börjar hon lämna över till den femte genarationen (se sid 14). Men samtidigt verkar det inte som om hon tänker släppa ifrån sig den yttersta makten än på ett tag. Och för en människa som hon måste det vara mycket svårt. Det är ju en bit av henne själv.

Budfestbubbla

Nu haglar buden över börsen, fem år efter att corparna spådde att det skulle hända. Är detta det definitiva tecknet på att vi har en bubbla?