En flott men tom gest

Antagligen var det en slump, fast det är svårt att inte göra kopplingen. I torsdags i förra veckan gick president Barack Obama till storms mot bonusarna på Wall Street och dömde ut dem som “skamliga”. Dagen efter meddelade Nordea via Svenska Dagbladet att bankens högsta ledning avstår bonus under de fyra första månaderna i år.

Att presidenten var upprörd är inte så konstigt. Det hade framkommit att bankerna och mäklarfirmorna på Wall Street betalade ut 18,4 miljarder dollar, nästan 150 miljarder kronor, i bonus förra året. Det var visserligen 44 procent lägre än rekordåret 2007, men ändå det sjätte bästa året hittills (för de bonusberättigade, alltså). Och det under ett år då de amerikanska bankerna föll ihop som suffléer och skattebetalarna sköt till hundratals miljarder dollar för att rädda det finansiella system som bankirerna praktiskt taget hade försatt i konkurs.

Här hemma har både statsministern och finansministern farit ut mot ersättningar och bonusar, och ett av villkoren för att svenska banker ska få gå med i det nya statliga garantiprogrammet är just att ledningen avstår bonus. Nordeachefernas gest framstår i det ljuset mindre som storsint än som ett uttryck för politisk fingertoppskänsla (staten är ju huvudägare i banken) och som att de gör en dygd av nödvändigheten. Och ärligt talat: avstår de egentligen från något? Vi vet inte hur bonusavtalen ser ut, men är det inte rimligt att tro att första tertialet kommer blir så historiskt uruselt i Nordea – och de andra bankerna – att det ändå inte skulle berättiga till bonus?

Ersättningsdebatten är en perenn företeelse som dyker vid den här årstiden lika punktligt som semlor och vårsalongen på Liljevalchs. Skälet är förstås att när boksluten trillar in så klarnar det hur mycket ledningarna fick. Det hela brukar blåsa över någon gång i maj, efter stämmosäsongen. Diskussionen blir naturligt nog hetsigare ett år som detta när börserna har kraschat, konjunkturen har kört in i väggen och företagen varslar tiotusentals anställda. Då kommer alltid krav på att göra “något åt de absurda ersättningarna”, och inte sällan höjs röster för lagstiftning.

Men det är svårt att reglera ersättningar i näringslivet. Hur ska taket se ut och, framför allt, var ska det ligga? Frågan leder till moralfilosofiska resonemang utan tydliga svar. När Bill Clinton i all välmening satte tak på vd-lönerna i USA i mitten på 1990-talet så bidrog det till en explosion av optionsprogram och andra metoder för att kringgå reglerna.

Problemet med ersättningar är extra stort i finanssektorn. Till stor del därför att den är ungefär dubbelt så lönsam som andra branscher (under de flesta år, men med vissa viktiga undantag som vi har sett på senare tid). Utrymmet för generösa ersättningar är därför större – under de flesta år. I boken “The trillion dollar meltdown” konstaterar författaren Charles Morris att denna “överlönsamhet” helt enkelt beror på den höga belåningen och därmed på det stora risktagandet i sektorn. Ju större risker, desto högre vinster. Ju högre vinster, desto större bonusar. Till saken hör att det inte finns någon egentlig nedsida för bankirerna. För som Financial Times geniale krönikör Martin Wolf brukar poängtera: banksektorn är världsmästare på att privatisera vinster och socialisera förluster. Så fort det går åt skogen får skattebetalarna rycka in och hjälpa till eftersom politikerna inte vågar låta bankerna gå omkull.

De närmaste åren blir bonusarna förmodligen inget större problem i praktiken eftersom lönsamheten i näringslivet kommer att vara låg. Räkna därför med att fler direktörer än Nordeas ledning inom kort annonserar att de “avstår” sina bonusar – både i bankerna och i andra branscher. De har mycket att vinna pr-mässigt och förmodligen ganska lite att förlora ekonomiskt på det.

Men finansmarknadens minne är kort och på litet längre sikt kommer anspråken på bonusar och optionsprogram att göra comeback. När konjunkturen vänder och vinsterna ökar kan företagsledningarna – i bankerna precis som i industrin – hävda att förbättringen beror på dem och att de har rätt till en del av vinstökningen. Motsatsen går knappast att bevisa.

Den dagen blir det upp till ägarna och styrelserna att hålla emot och att presentera belöningssystem som inte bara tar hänsyn till avkastningen under ett enskilt kvartal eller år utan som också tar hänsyn till riskexponeringen i företaget och som mäter lönsamheten på längre sikt.

Går det att konstruera såna djur? Det blir inte lätt, den saken är klar. Men alternativet är att ge upp och sätta sitt hopp till att finanskrisen och lågkonjunkturen skapar en ny sorts direktör som nöjer sig med lite framför mycket, vilket ligger bortom gränsen för det sannolika. Direktörer är nämligen också människor. Varken mer eller mindre.