En förlorad värld

I förra veckan höll chefsekonomerna från större delen av den svenska industrin presskonferens. Och även om de inte hade tagit fram den stora larmtrumman så var dess rytm påtaglig ­under hela seansen. Där plockades kurva ­efter kurva fram som visar på allvaret för den svenska industrin.

De olika branschförbunden, från det spretiga Livsmedelsföretagen och Ikem (där kemi-, läkemedels- och livsmedels­industrin parats ihop), Industriarbetsgivarna (där framför allt skogs- och stålindustrierna samlats), även Jernkontoret och Teknik­företagen, där de tunga globala svenska ­jättarna som Ericsson, Atlas Copco, Sandvik med flera samsas, spelade upp en mycket mollstämd symfoni. Den enda som tillät sig några durackord var den inbjudna motkandidaten Lars Jagrén, chefsekonom på fackförbundet Unionen.

Delvis kan denna performance ses som ett inlägg i den svenska avtalsrörelsen och en ny passning till Riksbanken, där industrins arbetsgivare inte tänker ta något ansvar för att Sverige uppnår inflationsmålet. Med fallande och mycket låg produktivitet och pressad lönsamhet på många håll måste löneökningarna komma in på mycket låga nominella nivåer. Annars hotar fortsatt utslagning och utflyttning. Det är det entydiga budskapet. Att Riksbanken med sin mycket aktiva penningpolitik också har hållit ner kronans värde är uppenbarligen en bisak, som industrins talespersoner inte tror är uthållig.

Industrin sysselsätter direkt och indirekt 1 miljon svenskar och står för en tredjedel av jobben inom den privata sektorn. Men antalet faller snabbt.

Den mest dramatiska utvecklingen visar antalet sysselsatta inom industrin. Från den globala konjunkturens toppår 2007 till och med i fjol har antalet direkt sysselsatta i svenska industriföretag minskat från 660 000 till 540 000 personer. Det är ett minus på knappt 20 procent. Det visar ­Affärsvärldens uträkningar. Den svenska industriproduktionen har fallit lika mycket, med 19,2 procent sedan 2007. Det placerar svensk industris utveckling i samma svagpresterande femma som Finland, Italien, Cypern och värstingen Grekland. Jämfört med år 2000 har antalet anställda minskat med 40 000 ytterligare.

Att svensk ekonomi ändå har tuffat på förklaras av en stark inhemsk efterfrågan. Men med en urholkad svensk internationell konkurrenskraft är utvecklingen inte uthållig, om vi får tro industrins företrädare.

För svensk industri finns naturligtvis ett påtagligt konjunkturellt och strukturellt ­inslag som förstärkt upp- och nedgångarna. Uppgången för Kinas ekonomi, som i sin tur satte fart på investeringar i gruv- och energisektorerna, passade stora delar av svensk industri mycket bra. Det gäller exempelvis gruvutrustning från Sandvik och Atlas Copco, stål från SSAB, automationsutrustning från ABB för nya kinesiska stålverk, för att nämna några.

Under detta finns också flera sekulära trender, alltså oberoende av konjunkturen och struktur. En är outsuorcing av tjänster och tillverkning av komponenter, som tidigare utförts internt inom bolagen. Dessutom så fortgår rationaliseringen av själva produktionen, som till stor del handlar om att flytta den utomlands för att sänka kostnader och ta en position på marknader som växer. Det gäller framför allt Kina och under senare år i allt högre utsträckning även Indien.

De flesta av industribolagen vill samtidigt öka tjänste- och serviceinnehållet i sina produkter. En verksamhet som också förläggs nära kunderna, som till 80 procent finns ­utanför landet.

Dessutom har det sköljt en renodlingsvåg genom de svenska storföretagen. Men även om den trenden har tappat lite kraft – det finns helt enkelt inte så mycket kvar att göra – så strider aktivistiska investerare, med Christer Gardell och hans Cevian i spetsen, för ytterligare uppdelningar av företag som ABB och tunga fordonkoncernen AB Volvo.

Men något annat påtagligt har hänt. ­Sedan den globala konjunkturen vek ner sig och gick in i finanskris och påföljande eurokris har produktivitetsutvecklingen ­avstannat. Denna kvot mellan produktion och insatta arbetstimmar har inom svensk industri nästan packat ihop helt och hållet. Från att ha legat klart över den utvecklade världen fram till år 2007 har den nu fallit till mycket låga nivåer.

Här finns, precis som med Finland, två viktiga förklaringar till nedgången (även om det finländska läget är värre). Struktur­omvandlingen inom skogsindustrin, där såväl finländsk som svensk skogsindustri har haft en stor tyngdpunkt mot tidnings- och journalpapper, produkter som inte hittar så många köpare längre, samt telekom, där Nokia ­visserligen väger tyngre för Finland än vad Ericsson gör för Sverige.

Under guldåren och ”superkonjunkturen” från år 2002 till år 2007 steg produktiviteten i Sverige med 6 procent per år. Nu efter krisen är det svagare och för i fjol var den till och med negativ. Och utan produktivitetstillväxt finns inget utrymme för reallöne­ökningar, är det enkla sambandet.

***

Bland de stora tunga globala svenska teknikföretagens sysselsättningsutveckling är Ericssons utveckling den mest uppseendeväckande. För tjugo år sedan hade Ericsson 44 000 anställda i Sverige, vilket då år 1996 var nästan hälften av koncernens personal. Efter det senaste neddragningsbeslutet, där bolaget stänger ner all fysisk produktion i Sverige och anläggningarna i Borås och Kumla bommas igen, så finns det bara 14 000 anställda kvar i Sverige, vilket motsvarar runt 13 procent i koncernen.

Det svenska telekomklustret, där även Nokia tidigare var en betydande arbets­givare, är illa ute. Här finns en tydlig parallell till läkemedelssektorn, som vid millennieskiftet tillsammans med telekomsektorn också lyftes fram som Sveriges kanske viktigaste framtidsbranscher. År 2003 hade de båda dominanterna Astra Zeneca och Pharmaciasfären 17 000 anställda i Sverige. I dag är Pharmacia i stort sett upplöst med bara mindre rester kvar och Astra Zeneca har lagt ner två tunga forskningscentra och har bara drygt 5 000 anställda kvar.

Ett annat företag vars svenska verksamhet har krympt påtagligt under de senaste tjugo åren är ABB. Vid utgången av år 1996 hade denna ”dancing giant” (för att låna titeln från en amerikansk bok som kom ut år 1998 och där maestron hette Percy Barnevik) över 26 000 anställda i Sverige och 209 000 globalt. En finansiell kris senare, där koncernen fick genomföra stora nedskärningar och sälja av halva bolaget för att kunna stå upprätt, så hade den svenska ­arbetsskaran krympt till runt 9 000. En del av de svenska verksamheterna som avyttrades lever visserligen kvar, som tågtillverkaren Bombardier i Västerås, men mycket har försvunnit och inte kommit tillbaka.

Därefter har ABB Sverige klarat sig undan från några större neddragningar. Lönsamheten för ABB Sverige-koncernen, som omfattar all ABB:s svenska verksamhet, är också god. För fjolåret låg omsättningen på 35 miljarder kronor och avkastningen på sysselsatt kapital var 28 procent. Men i centrum för de diskussioner som i dag förs runt ABB:s struktur så pekas kraftutrusning och affärsområdet Power Systems ut som en återkommande underpresterare. Lilla Ludvika i Bergslagen står och faller med ABB:s tillverkning av kraftutrusning.

Även andra stora svenska konglomerat har krympt genom delning. Det gäller inte minst Electrolux, som är moder till avknoppade storheter som Autoliv, Husqvarna, kökstillverkaren Ballingslöv, samt det uppköpta aluminiumbolaget Sapa, liksom även den på Stockholmsbörsen hyfsat nynoterade kylskåpstillverkaren Dometic. Detta förklarar en del av att Electrolux arbetsstyrka i Sverige har minskat från 14 000 år 1996 till drygt 2 000 i dag. Men det förklarar inte allt. Electrolux hör till de storföretag som har genomfört de mest omfattande utflyttningarna till låglöneländer. Storköksfabriken i Alingsås packade ihop år 1997, dammsugartillverkningen i Västervik år 2004, spisfabriken i Motala år 2004 och sent i fjol annonserades det även att kylskåps­fabriken i Mariefred skulle slå igen. I dag har Electrolux endast en tillverkande enhet kvar i Sverige och det är anläggningen för tillverkning av industriella tvättmaskiner i Ljungby. Den är å andra sidan fortfarande mycket lönsam.

Men ur ett, kanske snävt, svenskt perspektiv var det kanske bra att de amerikanska konkurrensmyndigheterna satte stopp för förvärvet av General Electrics vitvaruenhet. Med ett sådant förvärv, som gett en mycket större tyngdpunkt för den amerikanska verksamheten, hade Sverige och Stockholm varit en mindre optimal plats för huvudkontoret. Vd:n Keith McLoughlin, som lämnade efter den misslyckade affären, förefaller ändå ha haft väskorna packade, då han enligt uppgift ­under sin femåriga sejour som vd var mantalsskriven på Grand Hôtel i Stockholm.

Men det finns också flera andra av de stora svenska verkstadsföretagen som har en allt svagare koppling till Sverige. Det gäller exempelvis nämnda Autoliv – som har sitt ursprung i ett svenskt patent på rullbälten som Electrolux dotterbolag Gränges hade förvärvat – och uppköpet av tvåpunktbältestillverkaren Autoliv i Vårgårda. Bolaget är inte ens svenskt även om det har sitt huvudkontor i Stockholm. Autolivs säte är efter fusionen med amerikanska Morton år 1997 den amerikanska delstaten Delaware, som är känt för sina brevlådeföretag och att myndig­heterna ogärna släpper ifrån sig några uppgifter om bolag som är registrerade där. I dag har ­Autoliv två svenska produktionsenheter, i Vårgårda och Linköping, och totalt 1 000 anställda i Sverige. Det motsvarar 2,5 procent av koncernens totala personalstyrka.

Låstillverkaren Assa Abloy är ett annat företag med allt svagare koppling till Sverige. Från bildandet år 1994 genom fusionen mellan det svenska låsföretaget ASSA och finländska Abloy har företaget vuxit mycket snabbt genom förärv, där köpet av amerikanska Yale år 2000 var det riktigt stora steget. Den förvärvsdrivna tillväxten har gjort Assa Abloy till den riktiga snabbväxaren bland de svenska verkstadsbolagen. Förvärv av svenska bolag som dörrautomationsföretaget Besam från Industrivärden och porttillverkaren Crawford av Cardo har gjort att antalet anställda har ökat under de senaste 20 åren, men den svenska styrkan utgör ändå bara knappt 5 procent av antalet anställda.

Ett annat av Melker Schörlings portfölj­bolag är mätteknikkoncernen Hexagon, som har genomgått en motsvarande utveckling och där kopplingen till Sverige inte är så mycket mer än ägarmässig. Bolaget startades som ett konglomerat med inriktning mot att köpa mindre och mellanstora svenska verkstadsbolag. Sedan år 2000, med vd Ola Rollén vid rodret, har Hexagon genomgått en total omstöpning. Verksamheten har fokuserats mot mätteknik. Vid utgången av 2015 hade Hexagon 223 anställda i Sverige av totalt drygt 12 000.

Trelleborg är ett annat konglomerat som inte har så mycket gemensamt med hur bolaget såg ut år 1996. Då innefattade dotterbolagen gruvkoncernen Boliden och grossisterna Ahlsell och stålhandelsbolaget Bröderna Edstrand. Men Trelleborg – som enligt en uppmärksammad annons på 1990-talet tillverkade allt i gummi utom ”gummi” – har genomgått en renodling och med det en klart krympande skara och andel ­anställda i Sverige. I dag har bolaget 1 200 anställda i Sverige, vilket är strax under 8 procent av de anställda.

Atlas Copco är ett av de riktigt klassiska svenska verkstadsföretagen och ett av de bolag som har haft längst hemvist i Wallenbergsfären. Bolagets stora internationella expansion som inleddes på 1950-talet var inriktad på bergborrutrustning. Tillverkningen av borrarna sker fortfarande i Sverige och Örebro genom dotterbolaget Atlas Copco Rockdrills, vilket sannolikt är ett av Sveriges lönsammaste verkstadsbolag, trots den kraftiga nedgången inom gruv­sektorn. Möjligen matchas lönsamheten av ett ­annat dotterbolag, Atlas Copco Industrial Technique, som har sin tillverkningsanläggning för pneumatiska verktyg i Tierp. Även verksamheterna i Fagersta, berg­borrtillverkaren Secoroc, och i Kalmar, ­hydraulspett, uppvisar mycket god lönsamhet. Anläggnings­maskintillverkaren Dynapac, med tillverkning i Kalmar, har ­däremot haft det väsentligt tuffare. Atlas Copcos svenska verksamhet hör till de få som har hållit sin andel av koncernens samlade antal anställda under de senaste 20 åren, runt 10 procent av totalt 43 000 anställda.

Sandvik, Atlas Copcos i praktiken enda konkurrent för utrustning för gruvbrytning under jord, har en än större svensk tyngd i sin verksamhet. Antalet anställda har hållit sig strax över 10 000 under de senaste tjugo åren. Runt hälften av de svenska anställda finns i Sandviks anläggningar i Sandviken, hårdmetallverktygstillverkaren Coromant inom Sandvik Machining Solutions och specialstålverket inom Sandvik Materials Technology. Coromant har även större tillverkningsenheter i Gimo och i Stockholm. Det tidigare börsnoterade, numera helägda och mycket lönsamma dotterbolaget Seco Tools har knappt 1 500 anställda i Sverige, varav runt 1 200 vid anläggningen i Fagersta. Värmetrådsverksamheten i Halstahammar, före detta Kanthal, har haft det lönsamhetsmässigt tuffare och antalet anställda har halverats från närmare 700 till runt 350 ­under de senaste tio åren. Sandvik har ­lönsamhetsmässigt halkat efter ärkerivalen ­Atlas Copco, och nedläggningar av koncernens mindre anläggningar, sannolikt ett ­antal svenska, ligger i korten.

Kullagertillverkaren SKF är ett annat av de klassiska svenska verkstadsföretagen. Bolaget var en världsledande tillverkare av kul- och rullningslager redan på 1930-talet och etablerade tidigt tillverkande enheter utanför Sverige. Den svenska verksamheten inkluderade tidigare även ståltillverkningen i Hofors och Hällefors som blev en del av Ovako där SKF sålde sitt innehav år 2006. Huvuddelen av den svenska produktionen finns i Göteborg samt i Katrineholm och Hofors. Den svenska verksamheten har inte hört till SKF:s mest lönsamma och större neddragningar gjordes så sent som i fjol.

Alfa Laval är ett annat klassiskt svenskt verkstadsföretag. Bolaget köptes ut år 1991 av Tetra Pak som behöll mejeriutrustningsdelen i den nya koncernen DeLaval. Alfa Laval fick sin nuvarande struktur 2000 med inriktning mot värmeväxlare och separatorer. Koncernens två anläggningar i Sverige, Lund respektive Tumba, har haft runt 2 000 anställda sedan bildandet.

De riktigt tunga svenska arbetsgivarna inom verkstadsindustrin finns emellertid inom fordonstillverkningen. AB Volvo, Scania och Volvo PV sysselsätter över 50 000 personer. Störst är AB Volvo med 20 000 anställda i Sverige, vilket placerar bolaget som Sveriges största arbetsgivare inom verkstadsindustrin. Det kan relateras till koncernens 90 000 anställda. Huvuddelen av dessa finns inom Volvo Lastvagnar, med huvudfabriken i Tuve i Göteborg, men med större anläggningar i Skövde, Köping och även Umeå. Anläggningsmaskinerna, Volvo CE, sysselsätter 3 700 personer i Eskilstuna och Hallsberg. Volvo bussar sysselsätter 850 personer i Borås. Fabriken i Säffle lades ner år 2013 och produktionen flyttades till Polen.

Båtmotortillverkaren Volvo Penta sysselsätter 750 personer i sina anläggningar i Vara och Köping. AB Volvokoncernen har emellertid också avyttrat flera verksam­heter under de senaste decennierna, som tillverkningen av axlar och andra komponenter i Lindesberg som såldes till Arvin Meritor år 1998 och sysselsätter 900 anställda i dag. Volvo Aero, med anläggning i Trollhättan och 2 000 anställda, avyttrades år 2012 till brittiska GKN. Även delar av underkoncernen Volvo IT har avyttrats. Och det finns ett fortsatt tryck från aktieägarhåll på AB Volvo att fortsätta att se över strukturen. Anläggningsmaskinerna och bussarna är, vid sidan om den del av it-verksamheten som riktar sig till externa kunder, det som oftast ifrågasätts om det hör hemma hos Volvo.

Konkurrenten Scania har däremot inte haft några svårare lönsamhetsproblem under de senaste decennierna. Däremot har det varit stökigare på ägarsidan. Scania bröts loss från Saab-Scania-koncernen år 1995 och börsnoterades året efter. Efter uppköpsförsök från konkurrenterna Volvo år 1999 och tyska MAN år 2006 blev Scania ett helägt dotterbolag till Volkswagen år 2014. Scanias huvudfabrik ligger i Södertälje, men med hyttproduktion i Oskarshamn och tillverkning av chassidetaljer i Luleå. Antalet anställda i Sverige har ökat något under de senaste 20 åren och uppgår till drygt 13 000. En del större omstruktureringar har gjorts av den svenska verksamheten där verksamheterna i Katrineholm, Falun och Sibbhult avvecklades år 2008.

Personbilstillverkaren Volvo Cars är Sveriges näst största arbetsgivare inom verkstadssektorn. Bolaget förvärvades av amerikanska Ford år 1999 men såldes till år 2009 till kinesiska Geely, efter att Ford fått ekonomiska problem i samband med finanskrisen. Även Volvo Cars har haft en svajig lönsamhet, även om den förbättrats under de senaste åren. Vid utgången av fjolåret hade Volvo Cars 17 500 anställda i Sverige, där huvuddelen finns i Göteborg, samt vid motorfabriken i Skövde och karosserianläggningen i Olofström.

Ett tidens tecken är kanske att det verkstadsföretag som har uppvisat den stadigaste ökningen av antalet anställda i Sverige är försvarsmaterielkoncernen Saab. Saab är också den koncern som har den klart största andelen av sina anställda i Sverige, över 80 procent av de totalt 14 700 anställda. Utanför Sverige finns de flesta i Sydafrika som en del i försäljningen av stridsflygplanet Gripen. Bolagets bildades i samband med uppdelningen av Saab Scania år 1995. De större förvärv som genomförts är radarverksamheten Ericsson Microwave år 2006 och ubåtstillverkaren Kockums år 2014. Saab bedriver verksamhet på ett flertal ställen i landet. De största arbetsplatserna finns i Linköping, Järfälla, Göteborg, Karlskoga och Malmö.

***

Svensk tillverkningsindustri har det tungt just nu, även om det finns fler ­lysande undantag. Men den tilltagande motvinden är inte unik för Sverige. Den amerikanska valrörelsen handlade mycket om de förlorade industrijobben, där den segrande kandidaten Donald Trump lovade att återindustrialisera USA genom att upphäva ingångna handelsavtal, införa straffskatter, bygga murar och strunta i miljökrav.

Det är sannolikt inget bra recept för USA och i synnerhet inte för Sverige. Men det hindrar inte att det faktiskt kan vara läge för svenska politiker att föra en mer proaktiv ­industripolitik, men med ett brett anslag.

Försök att plocka vinnarbranscher, vilket hade varit telekom och läkemedel för femton eller tio år sedan, bör undvikas. Snarare är det så att det är bredden i svensk industri som är dess styrka och det är det som bör vårdas.

Något som bara har vinnare och som borde vara okontroversiellt är att investera i infrastruktur. Många av de tillverkande ­företagen ligger på mindre orter, som Gimo, Tierp, Ludvika, Lindesberg, Köping, Sandviken med flera, som står och faller med framgångarna för sina företag. Bättre infrastruktur, såväl fysisk som digital, har direkt bäring på bolagens logistiska förutsättningar. Men bättre möjligheter att dagspendla från och även till näraliggande storstadsområden, skulle göra det lättare att rekrytera nyckelpersoner. Det ökar också möjligheten att få nytt jobb inom ­pendelavstånd, om ­industrin på orten skulle få problem.

Samhällsekonomiskt borde det vara en pluskalkyl, i synnerhet med rådande sparandeöverskott och mycket låga realräntor, att utvidga storstadsområdenas bostads- och arbetsmarknader till att omfatta industriorter som i dag upplevs ligga i periferin. Byggandet av Svealandsbanan på 1990-­talet, där bruksorter som Katrineholm och Eskilstuna, även blev en del av Stockholms bostads- och arbetsmarknad, tjänar som exempel.