En jätte reser sig

Helikopterbladen smattrar i luften när affärsmännen går in för landning på skyskraporna i Brasiliens affärshjärta São Paulo. På gatorna är trafikkaoset i 20-miljonersstaden konstant. Ändå finns ett rotationssystem som innebär att bilar med nummerplåtar som slutar med en etta eller en tvåa inte får köra i vissa sektorer under rusningstid på måndagar, de som slutar på tre och fyra på tisdagar, och så vidare. I många korsningar står trafikvakter i bruna kläder med reflexer på ärmarna och skriver upp trafiksyndare.

Affärsmännen har löst det hela med helikoptrar, liksom de rika som när de är lediga flyger ut till sina helglägenheter vid de vita Atlantstränderna tio mil bort.

– São Paulo är den helikoptertätaste staden i världen efter New York, säger Peter Johansson från Svenska Handelskammaren i Brasilien till Affärsvärldens Brasilienbesökare.

Världens femte största land är på många sätt rikt. Brasilien är planetens största exportör av socker, etanol, kaffe, apelsinjuice, sojabönor, kött, järnmalm, tobak och kyckling. Dessutom exporterar Brasilien bomull, majs, pappersmassa, papper, ris, vete, aluminium och olja. Och just nu råder det högkonjunktur.

BNP-tillväxten väntas landa på 5,2 procent för 2007 och något lägre 2008, enligt Octavio de Barros, chefekonom på den brasilianska storbanken Bradesco.

– Brasilien finns på alla globala investerares shoppinglistor. De senaste 13 åren, sedan Cardosos regering, har Brasilien haft bra ekonomiska förutsättningar, säger han.

Den liberale socialdemokraten Fernando Henrique Cardoso var tidigare president. Men sedan 2003 sitter socialisten Luiz Inácio Lula da Silva – en man som på många sätt har blivit symbolen för Brasiliens vändning.

– Lula är en kille med tur. I den här gynnsamma globala omgivningen har Brasilien lyckats hålla sin export uppe trots en förstärkning av valutan, säger Octavio de Barros.

Ja, valutan – real i singular och reais i plural – har stärkts kraftigt, centralbanken har lyckats tygla den tidigare så vilt galopperande inflationen, den offentliga utlandsskulden kommer snart att vara betald, handelsöverskottet slår rekord, produktiviteten har ökat och utländska pengar väller in i Brasilien.

De första nio månaderna 2007 fick Brasilien utländska direktinvesteringar på nästan 50 miljarder dollar brutto.

– Det strömmar in amerikanska dollar hela tiden, men dollarna byts till reais. Ingen vill ha dollar, realen är stark och ger hög ränta på banken, säger Nils Grafström, chef för Stora Enso i Latinamerika, ett av de nordiska företag med störst verksamhet i landet.

Brasilien är ett så kallat carry trade-land där investerare placerar pengar till höga räntor, vilket har bidragit till valutans förstärkning.

Men än har Brasilien inte fått något investeringsbetyg av ratinginstituten Moody’s eller Standard & Poor’s.

Annars går det just nu fantastiskt bra för Brasilien. Så bra att New York Times satte rubriken “For Brazilians, Now It’s Home That’s a Land Of Plenty” på en artikel om att brasilianare som tidigare valt att leva illegalt i USA nu återvänder hem i stora skaror.

Det syns. När vi, 13 personer från Affärsvärlden, åker i vår iskallt luftkonditionerade buss nerför gatan Cidade Jardim i São Paulo ser vi bilaffär efter bilaffär: Kia, Porsche, Ferrari, Land Rover, Volkswagen och Volvo. Och på vägarna rullar en hel del splitter nya bilar. Många biltillverkare har fabriker här och Brasilien exporterar bilar.

Biltillverkningen i all ära, men det är på jordbruk som Brasilien är på väg att bli världsledande. Brasilien kan gå om USA som världens största exportör av mat, enligt en annan artikel i New York Times.

Framgången beror till stor del på den statliga utvecklingsenheten för jordbruk, Embrapa. Enheten är främst i världen på utveckling av tropiskt jordbruk och rör sig mot bioteknik och bioenergi.

År 2006 fick en före detta direktör på Embrapa, Edson Lobato, och Brasiliens tidigare jordbruksminister, Alysson Paolinelli, ta emot World Food Prize för att de hade lyckats förvandla den enorma savannen, cerradon, i Brasiliens inland till jordbruksmark genom att gödsla med fosfor och kalk.

– Brasilien har det mest konkurrenskraftiga och sofistikerade jordbruket i världen, säger Octavio de Barros på Bradesco.

Maten som vi från Affärsvärlden äter här är fantastisk. Grönsaker och frukter som skördats på morgonen kan finnas på restaurangens tallrikar och i juicebarens glas på kvällen. Brasiliens kött från frigående djur på enorma betesmarker är ofta otroligt mört.

Men EU inför importrestriktioner på brasilianskt kött från och med 31 januari på grund av bland annat djurens hälsa.

Som i alla stora städer finns i São Paulo all världens mat, eller blandningar av dem, att välja på. Det fantastiska restaurangutbudet och utelivet i centrumområdena Jardim och Paulista beror till stor del på att de som har pengar bor i innerstaden eftersom det anses för farligt att bo utanför staden.

Till och med söndagskvällens obligatoriska pizza är en smaksensation. Söndag kväll är nämligen pizzakväll för då är tjänstefolket ledigt, enligt den svenske resereportern Bobo Karlsson som bor i Brasilien.

När de rika efter helgen landar på helikopterplattan på taket till skyskrapan hemma i stan, där de ofta har en lägenhet på ett helt våningsplan, går de helt enkelt till en pizzeria i stället för att laga mat själva.

Splittrat land

Varje morgon när vi äter frukost på vårt kliniskt rena hotell ser vi genom fönstren några uteliggare och en hund som sover under en bro. Där är de hyfsat skyddade i detta regniga land.

– Brasilien är ett av de ojämlikaste länderna i världen. 100 000 människor i São Paulo tillhör de rika, men fem miljoner människor här har ingenting, säger Nils Grafström på Stora Enso.

Den så kallade gini-koefficienten, som mäter ojämlikhet och där 1 är mest ojämlikt medan 0 är helt jämlikt, låg på 0,54 år 2006. Sverige låg på 0,25 exklusive kapitalinkomster och 0,29 inklusive kapitalinkomster.

Brasilien är splittrat. Dels är det fattigare i norr och rikare i söder. Dels lever de rika i söder bättre än i många västländer, medan de fattiga är oändligt mycket fattigare än i västvärlden.

Vissa västerländska män dras hit, till ett lyxliv i varmt klimat med tjänstefolk, beväpnade vakter och vackra unga brasilianskor som inte är kända för sin prydhet. I likhet med andra katolska länder är det i Brasilien inte alltid så noga med troheten, både älskare och älskarinnor förekommer.

Visst sticker vita – gringos – ut, men inte så mycket i ett land där människorna är en blandning av ursprungsbefolkningens indianer, kolonisatörernas portugiser och de afrikanska slavar som plantageägare och gruvbaroner tog hit. De flesta är uppblandade och alla upptänkliga varianter av hudfärger finns. Även på de slavarbetare som fortfarande faktiskt finns, trots att slaveri är olagligt. Skillnaden går mer mellan dem som har allt och dem som inte har något.

Vi åker genom Morumbi, ett grönlummigt område utanför innerstaden, och skymtar villorna bakom murarna med glasskärvor eller taggtråd högst upp. Husen kostar runt 14 miljoner kronor. En palatsliknande byggnad dyker upp, här bor delstaten São Paulos guvernör José Serra.

När vår buss svänger ner från kullen kommer vi till trasiga byggnader i rött tegel med gluggar i väggen som fönster i stället för glasrutor, små skjul, elledningar kors och tvärs och färgglada kläder upphängda på tork. Alltihop tätt, tätt ihop. Slumområden, favelas, finns insprängda mellan rika områden.

I Brasilien har staten inte hanterat urbaniseringen genom att bygga betongförorter, utan människor har själva fått leta upp ett stycke mark och bygga en bostad, ofta i parker och grönområden. Skillnaden mellan olika favelas är dock stor, vissa av de äldre har både el och avlopp och liknar nästan vanliga bostadsområden medan andra är ren slum.

I favelas bor de rikas tjänstefolk, lågavlönade, kriminella, arbetslösa.

Men arbetslösheten har på senare tid fallit avsevärt. Enligt Bradescoekonomen Octavio de Barros hamnar den troligen under 9 procent för 2007. Det finns dock inofficiella uppgifter på att den kan ligga på nästan det dubbla, bland annat eftersom folkräkningen är osäker i detta land med uppåt 190 miljoner människor.

Lösningen på splittringen är utbildning, det verkar de flesta som Affärsvärlden har talat med vara överens om. Trots att antalet universitet och antalet universitetsstudenter ökar spektakulärt är grundskolan undermålig.

– Den enskilt viktigaste faktorn för framgång är utbildning, men även infrastruktur, säger Octavio de Barros.

Han pekar på den usla grundutbildningen.

– Alla barn, eller 98 procent i alla fall, går i skolan. Det är inte kvantiteten det är fel på, det är kvaliteten, säger han.

Skolsystemet är byggt för de rika, med privatskolor som kostar pengar men som i sin tur ger en biljett till de statliga universiteten som är gratis. Medan de undermåliga, allmänna skolorna inte ger universitetsbehörighet vilket tvingar många att betala för dyrbara studier på privata universitet, enligt resereportern Bobo Karlsson.

Fattigdomen halverades dock nästan 1996-2006, enligt siffror från banken Bradesco. Men fortfarande bedöms nästan en femtedel av befolkningen vara riktigt fattig.

I Rio de Janeiro ser vi en smutsig liten pojke som sover ensam i en kartong på gatan. Skulle han välja att sova i fel kvarter kan han bli misshandlad.

I vissa kvarter har avhoppade poliser tagit makten och fungerar som en maffia. De boende betalar för beskydd och “beskyddarna” delar sina inkomster med polisen, berättar Bobo Karlsson.

– Själv kom jag undan med lite “julpengar” till de omtyckta vakterna på sidogatorna i mitt kvarter, säger Bobo Karlsson som bor i Rio och anser att det är säkert där.

Men brottsligheten är hög i Rio. São Paulo har dock lyckats minska antalet mordoffer med nästan 80 procent sedan 1999, enligt veckomagasinet Veja.

Kriminaliteten i Brasilien är dock ett av landets största problem. Här är ett liv inte mycket värt.

– Brasilien ligger på fjärde plats i världen när det gäller antalet mord. I vissa områden i São Paulo och Rio dödas fler än i krigsområden, säger Nils Grafström på Stora Enso.

FN:s specielle sändebud Philip Alston hävdade i november 2007 att poliser som inte är i tjänst bildar dödspatruller och deltar i den organiserade brottsligheten, enligt TT.

Många som Affärsvärlden träffar talar om den svaga polisen. Polisen som inte får slut på knarkhandeln och de beväpnade gängens uppgörelser i slumområdena, favelas. Som verkar stå maktlös, ja korrupt, mot de kriminellas automatvapen och pengar.

När vi äter middag på trendiga Spot, ett halvt kvarter från hotellet i São Paulo, får vi rådet från Peter Johansson på handelskammaren att vi inte ska gå ensamma tillbaka. Trots att många av oss lämnat klockor, smycken, kontokort och mobiltelefoner hemma eller på hotellet.

– Om rånarna inte tycker att du har tillräckligt mycket pengar på dig kan de skjuta dig för att de blir besvikna, för att rånet inte var värt besväret, säger han.

Men visst går vi på São Paulos och Rio de Janeiros gator, på dagarna ibland ensamma och på kvällarna i grupp. Och ingenting händer.

Lula och korruptionen

När den svenske kungen och Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva kom in till Exportrådets möte om Brasilien i Stockholm i september 2007 fick vi i den fåtaliga publiken resa oss upp – för kungen. Men kungen sa inget, i stället var det Lula som ställde sig i talarstolen med glasögonen en bit ner på näsan.

Lula är en kort, något rund man, med välansat skägg. Han är en före detta metallarbetare som fick ena lillfingret avslitet på Volkswagens fabrik i Brasilien. Han är fackföreningsledaren som klev in på Scanias lastbilsfabrik i São Paulo 1978 för att förhandla under storstrejken (han har dock aldrig, som påståtts, jobbat på Scania). Nu har han lovat att råda bot på fattigdomen.

Här på World Trade Center i Stockholm i september talade dock Lula främst om etanol. Om hur Brasilien är bäst i världen på etanolanvändning och etanoltillverkning.

Det var den tidigare militärdiktaturen som under 1970-talets oljekris bestämde att bilar måste kunna köras på etanol. Landet är dock en demokrati sedan 1988, en stabil sådan försäkrar flera som Affärsvärlden talar med.

– Brasiliens program för att byta oljan mot etanol öppnar nya horisonter, sa Lula medan SL-bussarna körde på etanol på Klarabergsgatan utanför.

Med 30 års försprång på att utveckla etanolproduktion är Brasilien det enda landet som exporterar några större mängder etanol, eller álcool som det står på alla mackar i landet.

Etanol är sprit, efter första jäsningen av sockerrör får man sockerrörsspriten som finns i den brasilianska drinken Caipirinha, sedan gör man etanol. I Brasilien ligger etanolpriset på 70 procent av bensinpriset, vilket gör bränslena ekonomiskt likvärdiga. Det går att köra längre på en liter bensin än på en liter etanol.

– Hela 86 procent av Brasiliens bilar kan köras på både bensin och etanol, säger Reginaldo de Macedo, chef för Alfa Laval i Brasilien när han tar emot på fabriken i São Paulo ett par timmar före jullunchen med de anställda.

I Stockholm sa Lula inte så mycket om fattigdomen, i stället betonade han den ekonomiska stabiliteten.

– Vi kommer inte att tillåta inflationen att komma tillbaka, sa han.

– Tidigare sa vi saker som vi inte gjorde och gjorde saker som vi inte sa. Nu säger vi samma saker i solljus som i stjärnljus, sa han.

Sedan han blev president 2003 har han visserligen infört sociala familjeprogram där bidragen är mer samlade än förut, men annars har han varit försiktig med ekonomin. Den framgångsvåg som Brasilien ekonomiskt nu rider på grundlades till stor del under hans företrädare, Fernando Henrique Cardoso. Cardoso var president 1995-2003 och kom från det socialdemokratiska partiet men hans åtgärder var mer marknadsliberala än socialdemokratiska.

– President Lula är väldigt konservativ när det gäller hur han hanterar ekonomin, säger vice centralbankschefen Mário Mesquita till oss från Affärsvärlden när vi träffar honom i São Paulo.

När det gäller den utbredda korruptionen i den statliga sektorn har dock Lulas arbetarparti, Partido dos Trabhalhadores (PT), inte varit försiktigt. Tvärtom har partiet tidigare slagit sig för bröstet för sin renhårighet. Men sedan hösten 2004 är det slut med det.

I september 2004 hade veckomagasinet Veja, med en upplaga på hela 1,2 miljoner, en toppnyhet på sitt omslag, nämligen en korruptionsskandal. Lulas parti hade erbjudit sig att betala mer än en halv miljon kronor till varje kongressmedlem från ett annat parti för att få stöd.

Alla visste att korruptionen fanns, men i princip hade ingen skrivit om den. Nu lyfte Veja på locket och snart skulle skandal efter skandal avslöjas.

I maj 2005 hade Veja en annan korruptionshärva på omslaget: chefen för posten stod med ett brunt kuvert i handen – tagen på bar gärning med att ta emot en muta. Dessutom fanns en film tagen med dold kamera och den visades på teve. Skandalen växte och kom att inkludera mutor till kongressledamöter. En pikant detalj var att arbetarpartiets ledares bror greps på en flygplats med runt 600 000 kronor i kalsongerna och ytterligare pengar i bagaget.

I en annan skandal avslöjades också att senatens talmans älskarinna – en journalist – och deras gemensamma barn i två år fått underhåll från ett statligt byggbolag.

I en tredje affär tvingades finansministern avgå på grund av påstådd korruption.

Totalt ska 40 personer ställas inför rätta, anklagade för korruption, varav sju tillhör Lulas parti. En av dem, José Dirceu, var tidigare hans stabschef.

Men Lula är en teflonpresident, hans popularitet ligger ändå runt 60 procent – på grund av den starka och stabila ekonomin.

Framtiden

– Kina, säger Octavio de Barros på Bradesco och tittar ut över oss från Affärsvärlden.

Ja, Brasiliens närmaste ekonomiska framtid hänger på Kina. Det är Kinas efterfrågan, främst på järnmalm, som driver den brasilianska ekonomin. Brasilien är, som nämnts, världens största exportör av järnmalm och en stor exportör av pappersmassa och papper.

Kinas urbanisering har bland annat ökat Kinas behov av järnmalm för att bygga tunnelbanor i städerna, enligt Octavio de Barros.

– Vi förväntar oss att priset på järnmalm ökar 40-50 procent 2008, säger han.

Urbaniseringen har också fått kineserna att i ökad utsträckning börja använda toapapper, vilket har höjt Brasiliens massaexport kraftigt, berättar Octavio de Barros.

När det gäller massaindustrin är länder som Brasilien, Uruguay och Chile de mest konkurrenskraftiga i världen, enligt Stora Ensos Nils Grafström.

– Trenden är redan att investeringar flyttar från de nordiska länderna till Sydamerika där vedkostnaderna är väsentligt lägre, säger han.

– Det här är den mest lönsamma skogsindustrin i världen. Det brasilianska företaget Aracruz har en ebita-marginal på nästan 50 procent, säger han.

Han avslöjar inte hur stor marginalen är för Stora Ensos och Aracruz gemensamma bolag Veracel i fattiga Bahia uppe i Brasiliens nordöstra hörn där indianer tidigare har protesterat mot bruket. Men han låter förstå att den är minst lika hög.

Veracel har för övrigt byggt hus, kliniker, skolor och vägar i det fattiga området.

Så länge Kina tuffar på hänger Brasilien med, om än inte med samma tillväxttakt som den asiatiska bjässen, resonerar flera inom näringslivet som Affärsvärlden träffar.

Till skillnad från många andra länder är Brasilien dessutom självförsörjande på olja och har hittat en jättefyndighet långt under havsbotten utanför hamnstaden Santos. Fyndigheten, som ligger i oljefältet Bacia de Santos, uppmärksammades i media 2007 och är större än hela Nordsjöns samlade reserver, men utvinningen har inte börjat än.

Även om tillväxttakten 2008 väntas bli något lägre än 2007 så ser det hela bra ut, särskilt att inflationen är under kontroll.

Historiskt sett hade Brasilien under 15 års tid en inflation på över 100 procent och under sex års tid över 1 000 procent.

Men sedan några år tillbaka är det ett annat läge. I år väntas inflationen landa på 4,2 procent. Målet, som regeringen sätter, ligger på 4,5 procent. Centralbankens styrränta är 11,25 procent och realräntan hamnar alltså runt 7 procent. Det är väldigt högt, men Brasiliens ekonomi är van vid en relativt hög realränta och sägs inte skadas alltför mycket av den.

Centralbanken har sänkt sin styrränta 24 månader i rad, men nu gjort ett uppehåll.

– Vi har stoppat vår sänkningsprocess, säger vice centralbankschefen Mário Mesquita.

Han påpekar att centralbanken visserligen är oberoende men att ledningen kan få sparken av kongressen.

– Vi sitter en dag i taget. Varje dag kan vara den sista, säger han med glimten i ögat.

Men visst finns det hot mot den brasilianska ekonomin.

– Det finns en viss brist på utbildad arbetskraft, säger Mário Mesquita.

Dessutom får den starka valutan delar av exportindustrin, som får betalt i dollar men har kostnaderna i reais, att snegla på utflyttning till grannlandet Argentina. I december 2004 kostade en amerikansk dollar 2,65 reais, i december 2007 kostade en dollar 1,75 reais, enligt Bradesco.

Lägg därtill fattigdomen, skolorna, korruptionen, kriminaliteten – och inte minst infrastrukturen.

När vi åker förbi Rios stora hamn ligger endast en båt och lossar, ineffektiviteten är stor.

– Hamnen fungerar inte, säger Göran Jarl, kvalitets- och informationsansvarig för svenska verkstadsföretaget Haldex i Brasilien. Haldex har en fabrik i Rio.

Rio har länge varit en döende stad, infrastrukturen är överdimensionerad och dålig. Men oljeboomen som startade för några år sedan har börjat blåsa liv i staden igen, enligt Göran Jarl. Mycket av oljeutvinningen från det gamla 1970-talsfältet Bacia de Campos har koncentrerats till den lilla staden Macaé norr om Rio. Fältet står för huvuddelen av det brasilianska oljebolaget Petrobras produktion. Vilken som blir huvudort för utvinningen av det nya fältet är inte klart än.

Men det mesta händer ändå i São Paulo. De flesta fartyg lossar och lastar i Santos utanför São Paulo. Och det fungerar inte heller. Fartygen kan få ligga på redden i dagar och vänta.

Nils Grafström på Stora Enso uttrycker det så här:

– En lastbil kan få vänta upp till fyra dygn på att komma fram till kajen i Santos för att lasta av. Det går fortare för en skotillverkare att skicka sina skor från Kina till New York än att skicka dem från Brasilien till New York.