En politisk bomb

Ingen kan klaga på dramatiken i politiken just nu. En energiuppgörelse som öppnar för nya kärnreaktorer. Fler miljarder för att stärka bankerna. Och så hotet om sänkta pensioner som regeringen kämpar för att komma runt.

Alltihop frågor av avgörande betydelse för landets utveckling på sikt. Men det är inte säkert att det som uppmärksammas mest är det mest betydelsefulla och allvarliga.

Energi- och klimatuppgörelsen är visserligen ett lysande strategiskt drag. Den slår en kil rakt in i socialdemokratin där minst hälften av väljarna tror att det behövs ny kärnkraft. Den befriar också borgerligheten från den våta filt som motsättningarna om kärnkraften har utgjort sedan mitten av 1970-talet. Det är inte underligt att källor i kanslihuset berättar om en strålande glad statsminister.

Fredrik Reinfeldt sägs ha varit beredd att gå med på nästan vad som helst för att få Maud Olofsson och centern att gå med på att slopa förbudet att bygga nya reaktorer. Därmed är det inte säkert att en enda ny reaktor verkligen kommer att byggas. Det kan mycket väl bli för dyrt när subventionerna uteblir.

Det är inte heller säkert att ytterligare 50 miljarder för att stärka bankernas kapitalbas kommer att betyda något. Regeringens garantiprogram har hittills varit i det närmaste en flopp.

Däremot verkar det nästan säkert att regeringen kommer att lätta trycket på pensionsbromsen nästa år. Och det kan få förödande konsekvenser att det nya pensionssystemet inte höll första gången det utsattes för en påfrestning. Grånade politiker som socialdemokraterna Ingela Thalén och Anna Hedborg, Margit Gennser (m), Bo Könberg (fp), Åke Pettersson (c) och Pontus Wiklund (kd) måste undra vad deras efterträdare håller på med.

De ägnade tio år åt att förhandla fram ett pensionssystem som skulle vara långsiktigt hållbart. Riksdagen skulle slippa fatta obehagliga beslut om pensionsavgifter och nivåer och det skulle finnas raka rör mellan pensionerna och intäkterna i systemet. Hög sysselsättning och goda tider ger högre pensioner, sämre tider ger automatiskt lägre pensioner. Besökare från hela världen förundrades över de framsynta svenskarna som hade lyckats konstruera ett stabilt pensionssystem.

Så slog krisen till och pensionssystemets förvaltare kan inte hålla fingrarna i styr!

Pensionärerna är redan ilskna över att de måste betala mer i skatt än de som arbetar. Att då sänka pensionerna med 4 procent under ett valår går förstås inte. Därför tävlar regeringen och socialdemokraterna nu om att ta åt sig äran av vem som var först med att föreslå att effekterna skulle mildras.

Visst kan man tänka sig ett system där nedgången på börsen och i sysselsättningen jämnas ut över flera år när pensionerna bestäms, så att svängningarna blir mindre dramatiska. Men poängen är att systemet inte har konstruerats så. Och därmed spelar politikerna högt när de börjar ändra så fort det blir obehagligt.

Pensionssystemet är alltså inte så självständigt som det har sagts. Det öppnar för nya frestelser. Till exempel att något parti/regeringsalternativ försöker vinna röster på att ta pengar ur statsbudgeten för att höja pensionerna. Med blockpolitiken cementerad är risken uppenbar.

Då är vi tillbaka i det moras som gällde före pensionsuppgörelsen. Avsikten att lätta på pensionsbromsen kan alltså mycket väl visa sig vara det kanske minst uppmärksammade, men viktigaste och mest förödande som kommer ur den senaste tidens politiska dramatik.