En siffra att räkna med

Den som söker efter en tidig och säker konjunkturindikator på att en börsfest verkligen är slut söker nog förgäves. Det är som att leta efter den heliga graalen – den är närmast ovärderlig men också i stort sett omöjlig att hitta, om den ens existerar. Kanske kan ändå en blick bakåt i de senaste decenniernas större börsfall och hur de korrelerat med konjunkturen ge en viss vägledning.

Enligt teorin ska börsen ligga steget före konjunkturen, förväntningar om företagens vinstutveckling är ju inräknade i kurserna. Börskraschen 1987, med den svarta måndagen då Stockholmsbörsen på en dag föll 20 procent, blev kortvarig och var inte direkt kopplad till den reala ekonomin. Det var där­emot börsfallet i början av 1990-talet som för svensk del var såväl en realekonomisk som finansiell och strukturell kris. Här stämmer teorin bra: Stockholmsbörsen började falla på allvar sommaren 1990, medan konjunkturen (mätt som svensk BNP) vände nedåt ett halvår senare. Nästa större fall, Rysslandskrisen 1998, var för svensk del, i likhet med 1987, inte starkt kopplat till konjunkturen, och börsraset på nästan 40 procent blev kortvarigt. Baksmällan efter internethaussen blev mer långvarig – från mars 2000 till hösten 2002 föll Stockholmsbörsen med nästan 75 procent och BNP vände nedåt med cirka ett halvårs eftersläpning. Samma gäller nästa gång bubblan brister, finanskrisen 2008. Börsens resa utför inleds hösten 2007, BNP rasar andra kvartalet 2008. Även i det senaste fallet, andra halvan av 2015, finns ett liknande samband, om än i betydligt mindre skala.