Ett förslag fullt av falskhet

Politik handlar som det mesta i livet om relationer. Om att ingen kan få som den vill. Som oppositionsledare ville Fredrik Reinfeldt sänka reavinstskatten på bostäder, höll den för konfiskatorisk och hävdade att den motverkade rörligheten på bostads- och arbetsmarknaderna. Nu är han statsminister i en regering som just föreslagit att denna skatt ska höjas från 20 till 25 eller 30 procent. Så kan det gå.

Det handlar inte om falskhet utan om nödvändiga kompromisser.

Dess värre är promemorian “Reformerad beskattning av bostäder” full av falskhet. Fastighetsskatten ska döpas om till “kommunal fastighetsavgift”, vilket är lögnaktigt i båda leden.

Det är kommunerna som bestämmer kommunala avgifter. De fastställer soptaxor, kostnader för att söka bygglov och hur mycket pensionärerna ska betala för hemtjänstens matlådor. En avgift kännetecknas av att medborgaren får en någorlunda preciserad och individuell tjänst för pengarna.

Men den “kommunala fastighetsavgift” som regeringen Reinfeldt vill införa ska inte bestämmas av kommunerna utan av riksdagen. Och medborgaren får inte ett specifikt dugg för pengarna. Det handlar alltså lika mycket om en statlig fastighetsskatt i framtiden som det gör nu.

Om detta måste vi tala. För en av grunderna i demokratin är att vi håller reda på begreppen. Att krig inte kallas fred. Att okunnighet inte kallas styrka. Att statlig fastighetsskatt inte kallas kommunal fastighetsavgift. Vi måste kunna förstå varandra.

Dessutom bör vi medborgare helst kunna begripa systemen som styr våra liv; oavsett om det gäller sjukförsäkring, pensioner eller fastighetsskatt. Regelverken är redan mycket komplicerade. Därför bör varje förändring vara av förenklande slag.

I skattepromemorian lämnar regeringen två alternativ till ny beskattning: Alternativ A innebär en fast skatt på 4 500 kronor om året, dock max 1 procent av taxeringsvärdet för småhus. 900 kronor per lägenhet, max 0,4 av taxvärdet. För att betala kalaset inom bostadssektorn höjs reavinstskatten på fastigheter till 30 procent.

Alternativ B innehåller samma statliga fastighetsskatt, fast med ännu lägre skattesats för lågtaxade hus. Men sedan blir det besvärligt. Reavinst på 25 procent. Två procents ränta om året på uppskovsbelopp, alltså de reavinster som gått in obeskattade när du köpt ett dyrare boende. Därtill inga uppskov på mer än 1,4 miljoner kronor. Och vid arv och gåvor ska skatten på gamla uppskov in bums.

B ska bort. Av det enkla skälet att ingen enkelt kan komma ihåg och återberätta reglerna. A är sakligt sett ingen höjdare heller, men går i alla fall att förstå och minnas.

Såväl generaldirektören för Skatteverket, Mats Sjöstrand, som intresseorganisationen Villaägarna har skrivit egna alternativ som båda delvis bygger på att givna uppskov ska skattas av med en del om året, detta för att undvika höjd reavinstskatt.

Finansminister Borg och finansmarknadsminister Odell bör ta sig en ordentlig funderare på det. Och tänka ett varv till på om det verkligen är värt 200 miljoner kronor i kostnader för Skatteverket att behålla en fastighetstaxering som bara är till för att sänka husskatten för folk i avfolkningsbygd.

Man skulle kunna göra så här i stället. I fjol hade runt 200 000 villor och 150 000 fritidshus ett taxeringsvärde under 300 000 kronor. Låt ägarna behålla sin låga fastighetsskatt, i fast krontal, tills de säljer huset som då får full fastighetsskatt. Ta ut 4 500 kronor av alla andra. Höjningen från i dag blir då i värsta fall en dryg hundring i månaden per kåk, ofta delad på två. Det kan folk leva med.

Försvinner taxeringarna blir det garanterat svårare för en röd alliansregering att införa dem igen. Det om något borde tilltala regeringen Reinfeldt, som för övrigt torde veta vilket parti som var valets stora vinnare.

Dög de “nya moderaterna” så duger den “nya fastighetsskatten” – som namn i alla fall.

MALIN SIWE