Ett skrämmande val

Det finns åtminstone tre tydliga förklaringar till att Marita Ulvskog hamnade överst på Socialdemokraternas valsedel i EU-valet.

l Leif Pagrotsky tackade nej.

l Mona Sahlin ville ha en ny partisekreterare och Marita Ulvskog behövde något annat att göra.

l Socialdemokraterna trodde, precis som Moderaterna, att det skulle vara framgångsrikt att köra en nationalistisk valrörelse. Då kunde det vara smart att toppa med en känd EU-skeptiker.

Det gick som bekant inte så bra för något av de två stora partierna och särskilt inte för Socialdemokraterna. Partiet gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes och hamnade först på fjärde plats i Stockholm.

Mona Sahlins uttalande om att resultatet “bådar gott inför valet 2010” tar nog priset i Orwellskt nyspråk hittills. Möjligen kan Göran Perssons utropade valseger 1998, när Socialdemokraterna i själva verket gjort ett katastrofval, konkurrera.

Mona Sahlins glädje kan bara förklaras av den lättnad som partiledningen måste ha känt över att fortfarande vara det största partiet. Rädslan för att förlora den positionen var uppenbarligen utbredd.

Men varför röstade då inte mer än en fjärdedel av de dryga 40 procent som tog sig till vallokalerna på S?

En förklaring är naturligtvis att EU-valet är annorlunda än andra val. Eftersom det inte är regeringsmakten som står på spel kan man kosta på sig att vara lite mer frigjord än vanligt. Ungdomar kan skicka en varning till etablissemanget genom att rösta på Piratpartiet utan att det för den skull är givet att piraterna tar sig in i riksdagen nästa år.

En annan är att personvalet spelar större roll. Hela 60 procent av de som röstade kryssade för en kandidat. Väljarna har uppenbarligen upptäckt att enskilda personer spelar mycket större roll i Europaparlamentet än i riksdagen.

Eftersom det inte finns någon regering som ska försvaras eller fällas så råder inte partipiska på samma sätt. Den som får inflytande är kunnig i de frågor han eller hon driver och har förmåga att skapa allianser åt alla håll.

Anders Wijkman, kristdemokraten som nu avgick efter att ha haft stort inflytande som parlamentariker, anser att väljarna helt kan strunta i parti i valet till Europaparlamentet. Det viktiga är att hitta en person som tycker någorlunda som man själv.

Nu gillade många FP-tanten Marit Paulsen, som till skillnad från Marita Ulvskog inte photoshopat bort sina rynkor på valaffischerna. Marita Ulvskog fick visserligen många kryss, men hon kan också ha skrämt i väg en hel del presumtiva Socialdemokrater.

Som valsystemet är konstruerat, med en spärr på 5 procent för att personrösterna ska få effekt, är risken stor att en röst på en kandidat längre ner på listan blir en röst på förstanamnet. Åtminstone i de stora partierna. Det är bara i lilla Kristdemokraterna som Alf Svensson kan slå ut listettan Ella Bohlin.

Den som ville rösta på en mer EU-vänlig S-kandidat, typ Göran Färm, riskerade att stödja traditionalisten Marita Ulvskog. Då var det bättre att ta något annat på vänsterkanten.

Placeringen av Marita Ulvskog överst på S-valsedeln kan mycket väl vara en förklaring till att Miljöpartiet gjorde ett bra val. Sveriges Televisions väljarundersökning visar att många som vanligtvis röstar S gick över till MP.

Slutsatsen är att det för Socialdemokraterna hade varit bättre om personvalet till Europarlamentet hade varit helt fritt. Det strider emot partiets inställning i personvalsfrågan, men hade sannolikt lett till ett bättre valresultat. Kanske kan resultatet i det senaste

valet leda till en omsvängning: flest kryss kommer in, oavsett placering på listan.