Europa lyfter utan dumpade löner

En föreläsningssal i Visby under Almedalsveckan 2006. Hettan gör att dåsigheten sprider sig bland åhörarna när Hans-Werner Sinn, en av Europas mest ansedda nationalekonomer, avlöser en amerikansk talare och går upp på scenen. Tysken gör en säregen figur med sin askgrå skepparkrans, och värre blir det. Det tar fem hela minuter innan datorn och projektorn hittat varandra. Och när powerpointbilderna kommit i gång blir budskapet dystert.

– Tyskland har blivit en basarekonomi. Bakom våra fina exportsiffror döljer sig inget annat än att de stora tyska företagen är bra på att sätta samman och förpacka det som produceras i lågkostnadsländer, dundrar professor Sinn.

Pessimistiska utsagor av det här slaget har varit vanliga de senaste åren. Det har gått nästan sju år sedan EU-länderna i Lissabon lovade varandra att skapa ett EU med en konkurrenskraft i global toppklass till år 2010.

Det målet kommer inte att nås. I stället verkar det råda konsensus om att framtiden tillhör Asien men också USA, med sina globala högteknikföretag, sin världsledande forskning och sin växande befolkning. Kontrasten är skarp mot den stagnation och den strukturarbetslöshet som råder i större delen av Europa.

Men är missmodet motiverat? Knappast. Europa har förvisso problem, men de ska inte överdrivas. Det framgår – om något – av siffrorna för löne- och produktivitetsutvecklingen som presenteras i artikeln på de föregående sidorna. Reallönerna har ökat i långsammare takt än BNP i de flesta europeiska länder. Det innebär ett trendbrott mot de år under 1980- och 1990-talen då Europa sackade efter den övriga världen. När nu företagens vinster utgör en växande andel av förädlingsvärdet, på lönernas bekostnad, ger det utrymme för investeringar och expansion.

Och expansion är ett bärande tema i snart sagt alla europeiska storföretag just nu. Det är inte bara svensk industri som presterar på topp dessa dagar, utan europeisk industri generellt (även om nationsindelningar är rätt meningslösa i en tid när den franska stålindustrin har indiska ägare och bilbranschen i Storbritannien styrs från Japan, men det är en annan historia).

Slutsatsen är att Europa må ha bekymmer med en åldrande befolkning, stel arbetsmarknad och gammalmodigt utbildningssystem. Men företagen är i gott skick. Ett av många tecken på att europeisk teknik hävdar sig väl mot de amerikanska megaföretagen är att allt fler asiatiska mobiloperatörer överger den USA-utvecklade cdma-standarden, till förmån för europeisk 3g

Näringslivets goda konkurrenskraft beror delvis på att löntagarna har hållit igen på sina löneanspråk. I Sverige är det uppenbart att den solidariska lönepolitiken – som ju innebär att löneskillnaderna ska vara små – medför att industriföretagen kan betala sina civilingenjörer och yrkesarbetare sämre än konkurrenterna i andra länder. I EU:s hjärtland Tyskland har arbetsgivarna också dragit fördel av att lönelyften varit så små.

Men den viktigaste förklaringen till lyftet för Europas företag är globaliseringen. Förra gången världsekonomin växte uthålligt på bred front, med goda tider i både USA, Europa och Asien, var i slutet av 1980-talet. Konjunkturen var då tidvis lika stark som den varit under de senaste åren, men det finns en avgörande skillnad: på den tiden kunde företagen skörda vinster och samla på sig ordentligt med fett. I dag existerar inte längre alternativet “fat and happy”.

En central strategi är att bolagen hela tiden måste ompröva sina produkterbjudanden och leverantörsrelationer. Långtgående outsourcing är en självklarhet för att klara konkurrensen. Ibland kan det leda till att bolagen i högkostnadsländer som Sverige och Tyskland ägnar sig mer åt att koordinera komplicerade produktionssystem än åt att driva själva verksamheten.

Men det behöver inte vara fel. Snarare är det nog så att en basarekonomi utgör framtidens näringsliv.