Facket laddar sitt lönevapen

Avtalsrörelsen är i full gång. Men runt om i Europa sker löneförhandlingarna inte lika koncentrerat som förr. Våren är inte längre avtalssäsong och i Tyskland är inte metallarbetarna nödvändigtvist ledande längre. Någon gång har kemiindustrin gått först. Ibland har det varit de statsanställda. I Storbritannien sker allt på företagsnivå. Där finns inga centrala tongivande förhandlingar.

Men det förhandlas i alla fall på tillräckligt många ställen nu för att Europeiska centralbanken ska anse sig tvungen att rikta en särskild uppmaning till arbetsmarknadens parter att ta sitt ansvar. Med förmaningarna från Bundesbankchefen Axel Weber ringande i öronen krävde tyska IG Metall 6,5 procents höjning för ett år för sina 3,4 miljoner medlemmar. I fjol krävde de 5 procent och fick 3.

Givetvis handlar det inte bara om pengar. Söder om Alperna har metallfacket just röstat för ett avtal med Gruppo Electrolux Italia som koncentrerar sig på arbetstider, pensioner och vidareutbildning. Korttidskontrakt på företaget begränsas till 16 procent av arbetsstyrkan, industrisemestern avskaffas på försök och bonus införs vid hög kvalitet och bra försäljning.

Löneförhandlingarna äger nu också rum på toppen av konjunkturen. Företagen gör rekordvinster. Det låter som ett gyllene läge för facken att få upp lönerna. Men då är risken extra stor att höga avtal knäcker den goda tillväxten och får inflationen att skjuta fart.

– Visst känner fackföreningar över hela Europa att det är deras tur nu. Det handlar kanske inte om att ta igen all förlorad mark, men åtminstone om att återgå till kopplingen till produktiviteten. I Tyskland vill man åter etablera denna koppling. Nu är ett bra tillfälle att göra det, säger Maarten Keune, senior researcher vid forskningsinstitutet European Trade Union Institute, ETUI, som gjort en stor undersökning av löner och produktivitet för de europeiska länderna.

Resultatet är högintressant, inte minst som en brandfackla i de förhandlingar som just nu pågår på stora delar av den svenska arbetsmarknaden.

I institutets jämförelse har de svenska reallönerna ökat med 8,7 procent sammanlagt under de fyra åren 2003-2006. Bortsett från de snabbväxande ekonomierna i Östeuropa ligger de nordiska länderna i topp tillsammans med Storbritannien och Irland (där ETUI saknar siffror). Inte helt överraskande är det just dessa länder med hög tillväxt som har haft höga reallöneökningar under fyraårsperioden.

Den svenska löneutvecklingen kan alltså tyckas god. Ingen större anledning till några enorma löneökningar, alltså.

Det är ett starkt argument, ända tills ökningen ställs mot den fantastiska ökningen av produktiviteten i Sverige, alltså produktionen per arbetad timme. Den har ökat med 14,6 procent. Sverige, Finland och Norge har haft en kraftigt ökad produktivitet på grund av investeringar i it, ökad konkurrens inom länderna och utifrån, samt den ekonomiska stabiliseringspolitiken. Inflationen har hållits nere när produktionen har kunnat ökas utan att kostnaderna har gjort det. Kanske är det slut på de svindlande resultaten. I förra veckan varnade Riksbanken för att produktivitetsökningen i Sverige nu väntas bli lägre de kommande åren, men medgav att utvecklingen har överraskat positivt tidigare.

En jämförelse med Finland visar att löntagarnas förhandlare där har varit mycket bättre än de svenska på att få ut den förbättrade produktiviteten i lön. Det har även britternas och irländarnas. Å andra sidan betyder de relativt måttliga löneökningarna att de svenska företagens konkurrenskraft har förbättrats internationellt.

Enligt en gammal tumregel som till exempel Riksbanken och Europeiska centralbanken brukar använda bör de nominella lönerna inte öka mer än produktiviteten plus inflationen. Måttliga löneökningar är grunden för att undvika gamla tiders löne-pris-spiral som leder till att inflationen äter upp stora nominella löneökningar och dessutom skapar en kostnadskris.

I december 2000 antog Europafacket också denna tumregel som riktlinje för löneutvecklingen på medellång sikt. Målet är att huvuddelen av produktivitetsökningen ska gå till reallöneökningar. Resten av produktivitetsökningen ska användas till kvalitativa förbättringar i arbetsförhållandena, anser facket. Men tumregeln är inget tak.

Och europeiska fackföreningar använder inte riktlinjen i själva förhandlingarna, utan den ska mer ses som en politisk-filosofisk princip. Den har inte heller varit särskilt effektiv. Under de senaste fyra åren har de flesta länder hamnat långt ifrån detta mål. Tyskland noterar en löneminskning under perioden på 8,6 procent. De tyska reallönerna har till och med minskat med 3,3 procent när löneglidningen räknas in. Samtidigt har produktiviteten ökat med 5,3 procent 2003-2006. Högre produktion per timme och lägre relativ lön gör att Tyskland alltså har förbättrat sin konkurrenskraft avsevärt. För Italien är situationen den omvända. Där har man byggt upp en kostnadskris. Spanien är också på väg att få problem på grund av svag produktivitet.

Det dåliga resultatet för löntagarna beror enligt Europafacket på en förändring av styrkeförhållanden i förhandlingarna på arbetsmarknaden.

– Orsaken är en skärpt konflikt mellan arbetsgivare och anställda. Globalisering och EU:s utvidgning spelar en stor roll. Arbetsgivarna har använt hotet om utflyttning effektivt, säger Maarten Keune.

Arbetsgivarna har haft som generell strategi att hänvisa till globaliseringen och hotet att lägga produktion i Östeuropa. För vissa branscher, som textilföretag, har alternativet att flytta ut i högsta grad varit verkligt.

– Det skiljer sig mellan olika länder. I Tyskland handlar det mer om hårda förhandlingar där risken för utflyttning har funnits med i bakgrunden. Det gäller också Österrike och Frankrike. I Sverige, Danmark och Finland ser vi färre sådana hot. Det beror på hur vänskapliga relationerna är mellan parterna på arbetsmarknaden, säger Maarten Keune.

– I Danmark har återhållsamheten i löneökningarna varit stor. Men det beror inte på en konflikt utan på en överenskommelse. Där har parterna nått samförstånd om att skapa sysselsättning. Det har varit viktigare än löneökningar.

I Danmark har man också lyckats hålla arbetslösheten mycket låg. Men i Tyskland har inga nya jobb skapats, trots löneökningar långt under produktivitetsökningarna. Inte förrän under 2006, och då främst på grund av att arbetsmarknaden liberaliserades något.

Å andra sidan har nationalekonomer öst beröm över Tyskland för att ha sänkt sina arbetskraftskostnader. Det har varit avgörande för att ta igen förlorad konkurrenskraft. När Tyskland trädde in i EMU växlades D-marken till en alltför stark kurs mot euron. Systematiskt låga löneökningar under en rad år och en förbättring av produktiviteten har gjort att tysk industri har återerövrat sin konkurrenskraft mot övriga euroländer.

Det kan kallas en intern devalvering. När ett land inte längre kan devalvera sin valuta för att sänka sitt kostnadsläge har en relativ sänkning av lönerna varit lösningen. En sådan anpassning är mödosam och kräver disciplin under flera år. Men det har lyckats. Den tyska exporten har gått som tåget, både till andra euroländer och till omvärlden. Problemet för tysk ekonomi har varit den svaga inhemska konsumtionen.

Stämningen bland Europas löntagare har påverkats av de snabba förändringarna i ekonomin de senaste åren. Globaliseringen och utvidgningen har spritt oro. Löntagarnas maktposition har försvagats. Den låga tillväxten för några år sedan i Kontinentaleuropa gjorde läget svårare.

Men det är inte globaliseringen som är roten till det onda för Europas löntagare, säger Europafackets generalsekreterare John Monks när han gör sin stämma hörd. EU har ju ett handelsöverskott mot omvärlden och protektionistiska åtgärder skulle drabba företagen och löntagare själva.

I stället gör fackbasen numera kraftiga utfall mot “kasinokapitalismen” som skövlar långsiktiga, stabila företag, de som tar hand om sina anställda. Den tidigare så stillsamme brittiske fackföreningsledaren har fått en svavelosande ilska i tonen.

– I maj kommer vi att starta vår kampanj för att bygga upp fackmedlemskap i Europa i kampen mot den ökande och oansvariga makten hos spekulativ kapitalism – “gräshoppskapitalism”, sa John Monks i ett tal i januari.

“Ultraliberala”, kortsiktiga riskkapitalister och hedgefonder drar fram som Egyptens gräshoppssvärmar. De styckar, säljer delar av och förstör bra företag med goda relationer till de anställda, menar han. Resultatet blir att många jobb går förlorade. Något överraskande ser han även kampen mellan Scania och MAN i dessa färger och applåderar att familjen Wallenberg inte sålde ut den svenska lastbilstillverkaren:

– Jag noterade att till och med i den öppna svenska ekonomin anklagades Wallenbergfamiljen för att skydda Scania. Det är inte alla som tillåter den nya kapitalismen att få fritt spelrum. Men trycket från den hålls uppe, sa han.

John Monks är en varm anhängare av modellerna i Norden och Österrike. Där ger en stark välfärdsstat, kollektivavtal och samförstånd på arbetsmarknaden arbetarna den trygghet som behövs och ett visst inflytande för att klara av den snabba förändringsprocessen från det gamla industrisamhället.

En bidragande orsak till den allmänt irriterade stämningen är också fantasilöner för näringslivets toppchefer. Inte för att lägre vd-löner skulle skapa verkligt löneutrymme för löntagarna utom i de mest extrema fallen. Men de uppmärksammade jättelönerna skapar en känsla av orättvisa. De anställda frågar sig varför de då ska hålla tillbaka sina lönekrav.

(Europeiska centralbanken har i rättvisans namn påpekat att dess uppmaning till återhållsamhet i löneutvecklingen gäller alla, inklusive direktörerna.)

I takt med att världen krymper påverkas också löneförhandlingarna ömsesidigt alltmer inom Europa. Under 1990-talet fanns ambitiösa planer på att samordna lönekraven på europeisk nivå. När Europa skaffade sig en gemensam inre marknad och en gemensam valuta, då borde väl lönekraven vara gemensamma, var tanken. Störst intresse fanns i Tyskland och Italien.

Men en samordning av löneförhandlingarna har helt gått om intet. Alla länders system är mycket olika i sin uppbyggnad. Särskilt de nordiska facken ville inte vara med. De tyckte att de klarade sig bäst själva. I stället har trenden gått mot mer decentraliserade, flexibla avtal anpassade till enskilda branscher och företag.

Nu handlar samarbetet mellan Europas fackföreningar mest om informationsutbyte. Vad de sedan gör med informationen är deras sak. Fackföreningarna försöker också enas om strategier för hur de ska stoppa lönedumpning och förhindra att multinationella företag spelar ut fack i olika länder mot varandra. Metallfacken i Europa har inom sin federation EMF kommit överens om krav på vidareutbildning av äldre och av uppsagd personal. Men när krav ställs om minimilön för metallare – och de nya EU-länderna Bulgarien och Rumänien är med i bilden – då har ett europeiskt lönekrav verkligen liten relevans för Sverige.

Bengt Ljung

________________________________________________

Svenskar inte jämställda?

Sverige är en medelmåtta bland EU-länderna när det gäller löneskillnader mellan män och kvinnor. I topp långt, långt från Sverige ligger, något oväntat, mindre kända förkämpar för jämställdhet som Malta, Italien och Portugal.

Hur kan vi förklara detta resultat med hedern i behåll? Rasar vår självbild?

Europafackets forskningsinstitut ETUI drar slutsatsen att länder med små löneskillnader inte nödvändigtvis är mer jämställda. I stället beror ofta små skillnader i löner på att relativt få kvinnor är ute på arbetsmarknaden i länder som de ovanmämnda. Allmänt sett är länderna i topp katolska och mer konservativa. De kvinnor som arbetar är relativt välutbildade och har relativt högavlönade jobb, menar institutet.

I länder med hög sysselsättningsgrad för kvinnor är de ofta koncentrerade till lågavlönade tjänstejobb. Det leder till större löneskillnader. Skillnader i utbildning förklarar en stor del av lönegapet i vissa länder (som Belgien), medan det är en mindre del av förklaringen i andra (Danmark).

Helt lätt är lönegapet inte att förklara. Sammanfattningsvis anger institutet faktorer som segregering i branscher och yrken, skillnader i utbildning, olika sysselsättningsgrad, allmänna löneskillnader och ren diskriminering. Men vem vet? Kanske borde vi ödmjukt fråga oss om vi har något att lära av Malta och Italien.

Bengt Ljung