Fast i bidragsfällan

”Vart tolfte barn lever i fattigdom”. Budskapet om bostadspolitikens och bidragssystemens effekter trumpetades ut på DN Debatt under den gångna veckan av Torbjörn Hjort och Tapio Salonen vid Socialhögskolan i Lund. De refererar till rapporten ”Knapphetens boningar – Om fattiga barnfamiljers boende och ekonomi”, baserad på en studie finansierad av hyresgäströrelsen.

Att 150.000 barn lever, tillsammans med sin ofta ensamstående förälder, på marginalen, är inte en uppgift som lättvindigt viftas bort. Dessa hushåll, som mest består av ensamstående kvinnor och invandrare, lever ofta över sina tillgångar. Enligt rapporten gör föräldrarna allt för att familjen inte ska avvika från normen i samhället.

Högre inkomst, lägre bidrag

Det är lätt för cyniker att säga till andra människor att rätta munnen efter matsäcken, att utbilda sig, flytta eller jobba mera. Men för den som har hamnat i en situation där bidragen är det halmstrå som gör att vardagen går ihop, är det inte så lätt. En lågavlönad som försöker förbättra sitt liv genom att arbeta mer, får högre inkomst, lägre bidrag och högre avgift. De inkomstprövade systemen blir en kraft som håller kvar människor i en absurd fattigdomsfälla.

Det mest aktuella exemplet är att om barnbidraget höjs med 100 kronor, kan kommunen bestämma att socialbidraget ska sänkas lika mycket. Och när en välfärdsreform utesluter de allra fattigaste, får en vänsterregering svårt att förklara sig. Att marginaleffekterna kommer upp till debatt just nu är väntat.

Knep för utredare

Regeringens utredare Gabriel Romanus har i uppdrag att utreda det ekonomiska stödet i familjepolitiken och ska lämna sitt betänkande om drygt en månad. Mindre marginaleffekter och större fördelningspolitisk träffsäkerhet är målet. Det är en minst sagt knepig uppgift, eftersom det enligt folkopinionen finns stöd för bidrag till dem med låg inkomst, medan viljan att bidra försvinner i takt med att mottagarens inkomst stiger.

Men vem som är rik eller fattig är relativt. Det mått som används i västvärlden för att definiera fattigdom utgår från medianinkomsten i landet. Den som lever på mindre än halva medianinkomsten är per definition fattig.

För att få en verklig bild av hur det förhåller sig måste vi utgå från det samhälle där vi lever, vilket är en huvudtanke hos nobelpristagaren Amartya Sen. Fattig är den som inte har resurser att delta i samhället, menar han.

Däremot är det svårt att göra internationella jämförelser av relativa mått. Eftersom man inte tar hänsyn till hur inkomsterna fördelas i respektive land, kommer exempelvis Storbritannien att ha fler fattiga än Portugal.

BNP per capita ger inte något bra mått på välfärden i ett samhälle, men det anses ändå vara ett bättre mått än disponibel inkomst för internationella jämförelser, eftersom viss konsumtion, exempelvis barnomsorg finansieras offentligt i vissa länder, medan man i andra länder får betala ur egen ficka.

Försök att skapa bättre mått på välfärden har gjorts, med indikatorer som också mäter social utveckling, hälsa och utbildningsnivå. Ett av de mer kända måtten går under namnet HDI, Human Development Index, men det är alltjämt svårt att göra internationella jämförelser.

Fattigdomstrend bruten

I det bokslut över 1990-talets välfärd som den forskarledda Kommittén Välfärdspolitik ska presentera i form av ett slutbetänkande i oktober, utgår de svenska välfärdsforskarna från en rad indikatorer som ekonomi, sysselsättning, hälsa och sociala relationer.

Både den absoluta och relativa fattigdomen ökade under åren 1990-97. Andelen familjer som befann sig under socialbidragsnormen ökade under denna period, och fattigdomstrenden bröts först därefter till följd av den blomstrande konjunkturen.