Fegheten som dygd

Den mörkaste av tankar är att de näriga pysslingar som producerar tv-reklam faktiskt vet vad de gör. Att de har skådat våra innersta vrår, den hemliga ålkistan av drömmar, längtan och ambitioner, och att denna treenighet av oförställd äkthet mer än något annat önskar sig: en tysk hemmafru i extas över ett nybonat golv. I så fall är reklamavbrotten en exakt bild av vårt själsliv.

Jag sa ju att det var den mörkaste av tankar.

Den näst mörkaste av tankar är att något liknande kan utläsas av de politiker vi väljer. En viss politikertyp står högst i kurs i Sverige. Typens främsta kännetecken är en övertygelse om att det går att räkna sig fram till bra politik. Att politik i grund och botten inte är en fråga om åsikter och värderingar, utan om fakta och formler. Att den som dristar sig till en värdering rör sig farligt nära det “osakliga”. I sin naivaste form är det en övertygelse om att en “informationskampanj” kan göra oss alla till välartad medelklass. Fakta ska göra oss präktiga.

Att den svenska väljarkåren är svag för denna typ, bekräftas gång på gång. Jag säger bara Anders Borg. Faktafetischismen är så djupt känd att när det faktum (ja, där ser ni själva) blottlades att Carl Bildt kunde identifiera samtliga sovjetiska flygplansmodeller, bara genom att se deras respektive siluett, väckte det snarare beundran än löje.

Någon i Sverigedemokraterna har förstått det här. En viktig del i partiets uppstädning har varit att byta åsikter mot siffror. Ända upp i partitoppen skapar potentiellt intressanta diskussioner om invandring mest förvirring om de handlar om omätbara ting, såsom historia och kultur. Men när det gäller brottsstatistik och bidragsbudget – siffror och beräkningar – stakar sig partiledaren aldrig. I den mån partiet ännu är extremt är det extremt svenskt: Att äntligen få nyttja riksdagens utredningstjänst, RUT, för att producera ännu mer statistik, försatte sverigedemokrater i euforisk trans efter valnatten.

Miljöpartiets framgångar har en liknande bakgrund. Det var länge ett parti av civilisationskritiker. Miljöpartister misstrodde utvecklingen och de vetenskapsmän som hade släppt lös den. Snäva västerländska “fakta” var de alternativas fiende och allt som krävde räknedosa var en del av den stora sammansvärjningen för att ta död på moder Gaia. Kristaller, drömfångare och indianska regndanser låg närmare till hands än kalkyler, tabeller och excelark. Skäggen var yviga, mössorna toviga och framgångarna måttliga.

Dagens miljöparti ser tvärtom ut som ett gäng välartade och överpresterande fältbiologer, vilket är precis vad de är. Peter Eriksson har ansat skägget och Maria Wetterstrand bär samma exekutiva byxdräkter som Hillary Clinton. Än mer omvälvande är att inget annat parti i Sveriges riksdag så ofta åberopar naturvetenskap som stöd för sina förslag. Den som talar med en miljöpartist får snart veta att partiets politik inte rör sig om något så trivialt som “åsikter”, utan är en logisk konsekvens av vetenskapligt belagda fakta.

Partiet gjorde just ett rekordval.

Vad är det med svenskarna som gör oss så rädda för åsikter och så förtjusta i allt som kan kallas fakta? Kanske är det att fakta, till skillnad från åsikter, ger hopp om konfliktlöst samförstånd, så snart alla förstått vad som är objektivt sant.

Själv misstänker jag att svenskarnas faktadyrkan har en enklare grund. Den som torgför en åsikt måste stå för något. Den som säger sig förmedla fakta kan vika undan och peka på opersonliga sifferserier. Det är inte jag, kan faktaförmedlaren låtsas, det är fakta.

Vad säger det om oss själva, när vi belönar sådana politiker? Jo, att feghet är en svensk dygd.

Johan Hakelius är författare och kolumnist. Han medverkar i Affärsvärlden med en krönika varannan vecka.