Finländsk succé håller i sig

Inget verkar bita på det finska ekonomiska undret. Denlivsviktiga basindustrin har gått in i en rejäl svacka. Attobligationsräntorna ändå sedan några veckor ligger under detyska är ett rungande erkännande av den politik som förts iHelsingfors sedan 1990.

Trots Nokias framgångar på världens mobiltelefonimarknader – somär huvudorsaken till börsuppgången i fjol på 47 procent – är denekonomiska basen fortfarande smalare än i de övriga nordiskaländerna, där näringslivets produktionsmix är mer innehållsrik.Under 1970- och 1980-talet medförde beroendet av skogen ochstålet att Finland åkte samma berg- och dalbana som Sverige.Mönstret överhettning, kostnadskris, devalvering ochkonsolidering gällde i båda länderna.

Därför är dagens stabilitet förvånande. I fjol ökade BNP mednästan 2,8 procent och 1997 väntas tillväxten bli hela 3,7procent, vilket är näst högst i EU efter Irland.

Uppenbarligen har Finland kommit in i en positiv kretsgång. Detstarka förtroendet för politiken, de höjda kreditbetygen frånMoody”s och Standard & Poor”s och inträdet i växelkurssamarbetetERM har lett till lägre räntor som i sin tur fått fart påinvesteringar och privat konsumtion. Samförståndet istatsminister Paavo Lipponens breda koalition motsvaras av enämabel umgängeston mellan arbetsgivare och fackförbund.Metallarbetarförbundet manade nyligen till låga lönelyft för attbevara konkurrenskraften.

I viss mån visar Finlands framgångar vad Sverige hade kunnatuppnå om politiken hade lagts om på ett mer konsekvent sätt 1990.Utgångsläget var i vissa avseenden likartat. Även finländarnatvingades hantera ett utblottat bankväsende och en kollapsadfastighetsmarknad. Den struktur-kris som blottades närSovjethandeln försvann kan jämföras med den överdimensione-radeoffentliga sektor som Sverige inte längre kunde finansiera.Finland hade visserligen en kostnadsfördel eftersom man- till skillnad från Sverige – hade devalverat en gång redanåret innan krishösten 1992 då ju både kronan och finnmar-kensläpptes fria. Å andra sidan hade vårt land ett väsentligtförsteg i ett bredare och mer diversifierat näringsliv.

Finland valde att låta hushållen och arbetsmarknaden ta helastöten när kraschen kom. Det har lett till en öppen arbetslöshetpå 17 procent mot 13 procent hos oss. Så mycket bättre lär detnog inte bli i första taget, eftersom sysselsättningen faller ijordbruket och banksektorn.

I vårt land har däremot arbetslöshetstalen hållits nere på grundav en väsentligt större offentlig sektor (1995 utgjorde denna 67procent av BNP mot 58 procent i Finland).

Man kan förstås hävda att det finska uppsvinget beror på att manföll så mycket djupare än Sverige när krisen kom, och att landetdärmed har mer att ta igen. Men det förklarar knappast dentillförsikt och framtidstro som kännetecknar Finlands ekonomi.Slutsatsen måste bli att det är färdriktningen, mer än denabsoluta nivån på levnadsstandarden, som är avgörande. Svenskar,fransmän och tyskar känner djupt missmod i dag trots att debevisligen är rikare än de var för tio år sedan.

Finländarna upplevde däremot bara en kort hausseperiod underandra halvan av 1980-talet. Den har till stor del fallit iglömska. I stället jämför finländarna med depressionsåren ibörjan av 1990-talet.