Fläkt av sjuttiotalet

Den svenska ekonomin hade under 1970-talet och stora delar av 1980-talet en mycket svag och instabil utveckling. Tillväxten tillhörde de lägre i OECD-området. Budgetkriser och bytesbalanskriser avlöste varandra. Slutpunkten på denna utveckling var den stora 1990-talskrisen. Kontrasten till den stabila utveckling vi har haft under de senaste åren är slående.

Det torde nu stå klart att det är två stora politikinsatser som ligger bakom den starkt förbättrade utvecklingen som Sverige haft efter 90-talskrisen.

För det första genomfördes under senare delen av 1980-talet och början av 1990-talet en rad reformer med tydlig marknadsekonomisk inriktning. Avregleringarna av de finansiella marknaderna och en del andra viktiga marknader är en del i denna reformoffensiv. En annan viktig del i denna är de stora skattereformer som genomfördes under denna tid. Här var sänkningarna av marginalskatterna en mycket viktig del. Förändringar i företags- och kapitalbeskattning var andra viktiga komponenter.

För det andra skapades efter krisen ett makro­ekonomiskt ramverk, som innehöll regler för budgetbalans och ett mål för de offentliga utgifterna. Här återfanns också etablerandet av en självständig riksbank med ett eget ansvar för penningpolitik och inflationsutveckling.

I debatten har det första elementet – reformerna – närmast glömts bort. Ett skäl kan vara att en mycket stor del av de marknadsinriktade reformerna genomfördes av socialdemokratiska regeringar. För Alliansen och till dem närstående debattörer är det kanske inte så naturligt att lyfta fram detta arbete. Samtidigt har de moderatledda regeringarna i huvudsak – om än med viss tvekan – fortsatt den marknadsinriktade politik som påbörjades vid 1980-talets slut.

För Socialdemokraterna var de opinionsmässiga effekterna av marknadsreformerna mycket svåra och partiet har knappast hämtat sig ännu. Många i rörelsen tyckte nog att ”något gick sönder” redan då. Man förefaller i dag helst vilja glömma alltihop. Den stora kvarstående lärdomen av 1990-talskrisen är i stället att den offentliga budgeten måste vara i balans och helst gå med överskott.

Den nya socialdemokratiska regeringens budget härom veckan utgör dock en mycket tydlig vändpunkt i politiken. Marginalskatterna höjs över ett brett fält. Höjda skatter på arbete får finansiera offentliga satsningar på sysselsättningsåtgärder. Höjda skatter för personer över 65 som arbetar får finansiera skattesänkningar för pensionärer som inte arbetar. Och så vidare. Den övergripande linjen är mycket tydlig.

Betyder detta att vi är på väg tillbaka mot tidigare decenniers krisekonomi? Knappast. Men de negativa effekterna av vändningen kan komma att bli större än vad en effektkalkyl åtgärd för åtgärd skulle ge vid handen.

Två saker blir viktiga för den ekonomiska utvecklingen om budgeten genomförs.

Den första är de förväntningar som vändningen skapar inom näringslivet. De flesta anar nog att det kommer mer av den typ av politik som präglar finansminister Magdalena Anderssons första budget. Även om det inte är så lätt att säga exakt vad som kommer, manar det till försiktighet och återhållsamhet med investeringar och nya satsningar. Därmed kan vi få en väsentligt svagare ekonomisk utveckling än vad dagens prognoser ger vid handen.

Den andra är risken för en svag internationell utveckling, som också påverkar svensk ekonomi. Detta leder till ökad arbetslöshet. Regeringens recept mot en sådan utveckling torde vara nya kraftiga satsningar på sysselsättningsskapande åtgärder som finansieras krona för krona med skattehöjningar. I en sådan utveckling kan vi under mandatperioden komma att få känna på en liten fläkt av 1970-talet.

Tveksam utväg

Inte konstigt att Kjell-Olof Feldt, arkitekten bakom Socialdemokraternas 80-talspolitik, pläderar för nyval. Frågan är bara om något skulle bli bättre av det.