Flipp eller flopp, Sahlin?

De närmaste veckorna kan mycket väl avgöra om Mona Sahlin blir ett fiasko som oppositions- och partiledare eller inte.

Hon har att välja mellan att göra som hon egentligen vill och fullfölja samarbetet med enbart miljöpartiet. Eller så kan hon ge vika för den interna kritiken och försöka få ihop en halvmesyr med både de gröna och vänsterpartiet.

I grund och botten ligger bollen hos Mona Sahlin och den socialdemokratiska partiledningen. Inte hos Lars Ohly och v som man kan få intrycket av efter den senaste tidens debatt.

För Sahlin har det viktiga strategiska beslutet varit att knyta miljöpartiet till sig. Genom att tydligt deklarera att s och mp inte bara går till val tillsammans utan dessutom etablerar ett långsiktigt samarbete fram mot 2020 skulle dörren vara stängd för de gröna att göra upp med den borgerliga alliansen.

Däremot skulle en koalition av s och mp kunna söka majoritet med ett borgerligt parti efter valet om sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och blir vågmästare.

Eller också skulle s och mp ha möjligheten att göra upp med vänsterpartiet efter valet om det krävs för att få majoritet.

Med miljöpartiet med på vagnen före valet, men inte vänsterpartiet, skulle Sahlin ha dörren öppen åt båda håll. Ganska finurligt uträknat och ekvationen håller fortfarande om Mona Sahlin törs gå emot den massiva interna kritiken mot att v inte är med i regeringsalternativet.

Och faktum är att hon har ganska goda argument att ta till:

För det första är Lars Ohlys hot om att driva fram ett extraval om v inte får vara med i en ny regering inte så mycket att bry sig om i det här läget.

Ingen kan i dag veta om vänsterpartiets röster behövs för att få ihop en regering efter valet. Skulle det vara så får man väl förhandla med Ohly om en koalition efter valet, men först då.

För det andra kan Sahlin också peka på att ett regeringsalternativ i valrörelsen där v ingår inte verkar bli särskilt handfast.

Den borgerliga alliansens framgångssaga 2006 byggde på att de fyra partierna under två år före valet kom med överraskande uppgörelser. Gång på gång blev politiska analytiker som jag själv förvånade. Eftersom mönstret upprepades hölls nyhetsvärdet och intresset för alliansbygget uppe och de borgerliga steg i opinionsmätningarna och vann valet.

Ska oppositionen nu göra om tricket krävs det alltså att de lyckas leverera sakpolitiska uppgörelser före valet. Och även om v till slut skulle acceptera den så kallade inträdesbiljetten och godta det ekonomiska ramverk som riksdagen beslutat om så verkar det bli svårt.

Lars Ohly upprepade så sent som i helgen i Ekots lördagsintervju att v inte är intresserade av att gå till val på ett gemensamt konkret regeringsprogram som de borgerliga gjorde 2006. En gemensam valplattform med vänsterpartiet verkar bli så allmän att väljarna knappast skulle få veta vad en ny regering skulle göra. Då blir det inte mycket poäng med att gå till val tillsammans.

Hur kommer det då att sluta?

Sahlins anhängare pekar på två egenskaper som kännetecknar henne. Hon är “långsiktig” och “stryktålig”. Det skulle tala för att det till slut blir som hon vill.

För det talar också att miljöpartiet helst vill vara ensamma med socialdemokraterna. Och det viktigaste av allt för Mona Sahlin är ju att knyta upp de gröna.

Men då måste hon först vinna sin hårdaste interna strid hittills. Tidigare har Sahlin visat lejonklon när hon drev igenom tidigare betyg och centrala prov i skolan.

Då sa hon rakt ut: Går ni inte med på att strama upp grundskolan kan ni se er om efter en ny partiledare.

Det kan mycket väl vara dags för ett sådant budskap igen.