Folkpartiet sitter trångt

Centerns kraftiga uppgång i opinionen efter bytet av partiledare tycks ha blivit ett efterföljansvärt exempel för många folkpartister, som vill avsätta Lars Leijonborg. Men det är förstås inte säkert att det främst är partiledarens fel att partiet hamnat nära 4-procentsspärren till riksdagen.

Folkpartiet är visserligen självt det bästa exemplet på att partiledaren kan ha betydelse för valresultatet. Genom den så kallade Westerberg-effekten 1985, gjorde fp ett rekordhopp från 5,9 till 14,2 procent. Men sedan gick det nedåt i de följande valen, vilket kanske bevisar motsatsen, nämligen att det politiska programmet i längden har störst betydelse.

Folkpartiets öde är att även de andra partierna har blivit utpräglat socialliberala. Den främsta teoretikern bakom socialliberalismen var engelsmannen Thomas Hill Green, som var verksam vid mitten av 1800-talet. Han använde uttrycket “positiv frihet” för att uttrycka att frihet inte bara betydde frihet “från” utan också kunde innebära frihet “till” någonting.

Enligt Green hade de många fattiga i dåtidens England inte någon verklig frihet. Han förespråkade därför bland annat offentligt finansierad och obligatorisk skola, offentlig hälsovård, en politik för hälsosammare bostäder och regleringar av arbetsmarknad och företagande. Han ansåg till exempel att den fria marknaden behövde lagstiftning för att förbli just fri.

Allmänt accepterat

Allt det där är väl allmänt accepterat i Sverige i dag. Möjligen finns det vissa så kallade nyliberaler som vill tillbaka till den tid då liberalism innebar ett mer enkelt frihetsbegrepp än det som från mitten av 1800-talet utvecklades av John Stuart Mill och därefter filosofiskt förfinades av Green.

Men både moderaterna och socialdemokraterna måste numera sägas uppfylla kriterierna för socialliberalism, även om balanspunkten ligger olika. Moderaterna betonar den individuella friheten medan socialdemokraterna tror mera på att regleringar och statliga ingripanden ska få fler att känna en personlig frihet.

Säkert ser många moderater, liksom övriga borgerliga, en gräns där offentliga åtgärder och höga skatter i stället innebär begränsning av den personliga friheten. Dessutom är många rädda för att alltför stark utjämning minskar viljan till arbete och företagande, grunden för vår levnadsstandard.

Minska offentliga sektorn

Men även socialdemokraterna ser förstås politikens begränsning och är i full färd med att minska den offentliga sektorns andel av ekonomin, vilket i sin tur skapar utrymme för skattesänkningar. Skillnaden mellan de olika partiernas program bör därför ses mer som en gradfråga än som en fråga om principer.

Även om socialdemokraterna just nu svänger åt vänster, för att konkurrera om väljarna med vänsterpartiet, har det sedan 1980-talet skett ett närmande mellan partierna på den socialliberala skalan. Socialdemokraterna har gått mera i marknadsliberal riktning – vilket väl samtidigt är just det viktigaste skälet till att de förlorat röster åt vänster.

Moderaterna kan inte längre karaktäriseras som ett konservativt parti. Efter Ny demokratis fiasko har moderaterna dessutom ingen konkurrens från högerkanten, utan blivit fria att röra sig mot mitten. Det har de också gjort, vilket bidragit till att de fyra borgerliga partierna nu står närmare varandra än kanske någonsin.

Folkpartiet har hamnat mittemellan och fått en mer svårdefinierad linje. Ibland tycks man stå socialdemokraterna litet närmare, ibland moderaterna. Den interna debatten om partiledarfrågan förs i hög grad i termer av höger och vänster. Att vara folkpartist är som bekant att vara kluven, och väljarna kanske inte alltid hänger med.

De andra mindre partierna i mitten har inte samma problem med identiteten som folkpartiet, eftersom de är mer förankrade i olika sociala grupperingar. Centern har sina kärntrupper på landsbygden medan kristdemokraterna dels har övertagit de flesta kristna väljarna, delvis från folkpartiet, och dessutom har lagt till en moralisk-etisk dimension.

Miljöpartiet har förstås sin speciella intressefråga, och vänsterpartiet kan väl numera mest ses som en tillflykt för de socialdemokrater som vill gå längre åt reglerings-, högskatte- och utjämningshållet och inte accepterar regeringspartiets glidning mot mitten.

Ett idéparti

Folkpartiet tycks inte ha så mycket annat att erbjuda än sin svårdefinierade mellanställning. Folkpartisterna själva brukar säga att folkpartiet är ett idéparti och inte något intresseparti. Men det betyder kanske också att dess program är något abstrakt, litet kyligt intellektuellt. Kanske är det därför som partiet tycks ligga bra till hos lärare. Att folkpartiet i en del undersökningar av många utpekas som det näst bästa partiet kan väl också antas vara en följd av brist på social förankring.