Fonderna måste visa tänderna

Fondkapitalets representanter börjar blotta sina ansikten. Men tänderna har de knappast visat än. Och det är de på sikt nödgade att göra. För när de traditionella aktiva ägarna misslyckas måste de som sitter på kapitalet agera.

Listan över de industriella ägarnas misslyckanden är lång: ABB, Ericsson, Skandia, Drott, Bure med flera.

Men vad kan göras? Affärsvärlden förespråkar knappast att fondrepresentanterna ska välla in i styrelserna. Därvidlag är den industriella kompetensen för liten. Dessutom ligger det en stor risk i att låta i grunden anonyma tjänstemän som hanterar andra människors pengar få stor personlig makt. I värsta fall byggs en ny nomenklatura upp.

Fondkapitalet kan svårligen fylla uppgiften som privata huvudägare måste sköta, att “sitta i framsätet”. Den delen av ägarkrisen måste lösas på annat sätt. Men fonderna kan definitivt fylla rollen som övervakare och granskare. Och det kräver mer än synpunkter på styrelsesammansättning, ersättningsfrågor och etiska riktlinjer som medierna alltid sätter på agendan. Fonderna måste även kunna ifrågasätta bolagens operativa strategier, skötsel och affärsidéer.

Det kräver mod och klåfingrighet. Autonoma ledningar och egotrippade minoritetshuvudägare ska inte behandlas med silkesvantar. De ska veta vem som ytterst bestämmer. Operativ bolagsskötsel och styrelseansvar kan delegeras, men det betyder inte att fondkapitalet slipper engagera sig. Tvärtom. På köpet kan fonderna visa andelsägarna vad de får för sina förvaltningsavgifter.

Det kräver strategisk kompetens. Investeringsbeslut kan inte fattas enbart på grundval av portföljteorier (eller i värsta fall indexjakt). Det måste också finnas en uppfattning om företagets strategier och operativa förmåga. Den kompetensen saknas i dag i stor utsträckning inom de stora förvaltarorganisationerna. Men har de råd att skaffa detta? Javisst. Titta på fondbolagens vinster.

Det kräver långsiktighet. Fondförvaltare brukar värja sig mot möjligheten att vara långsiktiga ägare. De måste kunna “rösta med fötterna”. Men praxis visar att de ändå ligger kvar i sina innehav väldigt länge trots att bolagen går dåligt. Och för att vara krass; det finns inget tryck från andelsägarna att de ska agera kortsiktigt. De senaste tre årens indexjakt har resulterat i gigantiska förluster för vanligt folk. Men fondkunderna stannar ändå kvar. Och AP-fonderna borde av naturen vara extremt långsiktiga.

Det kräver kraftsamling i viktiga frågor. Tillsammans är fonderna gigantiska. Gänget på framsidan av veckans nummer av Affärsvärlden kontrollerar över 300 miljarder på börsen. Om de är mer samspelta kan de hindra fler misslyckanden av den typ som skedde i samband med att rösträtten inte förändrades i Ericsson.