Företagande lyfter Stockholm

Se tabeller över regioner
Se tabeller över kommuner
Se tabeller över kommuner (Bokstavsordning)

Det råder ingen tvekan om var den snabbaste ekonomiska tillväxten äger rum i Sverige. I topp finns de största regionerna plus Gnosjöregionen i västra Småland, alltså kommunerna Gnosjö, Gislaved och Värnamo. Storleken på en region har alltså betydelse för tillväxten. Men små regioner, med ett dynamiskt näringsliv, kan också växa snabbt.

I fjol gjorde Affärsvärlden en sammanställning över tillväxten, mätt som ökningen av alla lönesummor, för perioden 1990-98. Då vann Gnosjö hårfint före Stockholmsregionen. Men lägger vi till 1999, så att hela 1990-talet kan summeras, går Stockholm förbi Gnosjö.

Förklaringen är den snabba tillväxten i slutet av 1990-talet. Stockholmsregionen intar en klar tätposition under perioden 1996-99 med sin ökning på 21 procent, jämfört med 16 procent för Gnosjöregionen. Dessa två regioner framstår som de starkaste i landet. De förmår växa även när övriga riket har negativ tillväxt.

Trots att Stockholm och Gnosjö är mycket olika har de en sak gemensamt, en hög andel egenföretagare. Regioner med låg andel egenföretagare, exempelvis Bergslagens bruksorter, har haft den sämsta tillväxten under 1990-talet. Så här tycks finnas ett samband. Forskare på regional tillväxt menar att vi borde “smålandisera” Sverige och ta bort de gamla brukstraditionerna.

Självgenererad tillväxt

Finanskrisen slog hårt mot landet i början av 1990-talet. Sverige hade ju negativ BNP-tillväxt 1991-93. Ser vi till den regionala tillväxten under perioden 1990-96 är Stockholm och Gnosjö (tillsammans med Umeå och Oskarshamn) de enda med positiv tillväxt. Dessa regioner har alltså en självgenererad tillväxt och är inte, som många andra regioner, starkt beroende av hur BNP utvecklas.

Stockholm klarade finanskrisen bättre än nästan alla regioner i landet, vilket nog är överraskande för många eftersom kriser brukar betraktas som ett storstadsfenomen. Förklaringen är att Stockholmsregionen har så stor bredd i sitt näringsliv. Det finns 750 olika branscher i landet. Av dessa finns omkring 600 representerade i Stockholmsregionen, 50 fler än i Göteborg och Malmö. Och det handlar inte bara om många tjänstenäringar. Stockholm har även den största bredden inom varuproduktionen.

Stockholmsregionen är helt enkelt en stor marknad. Det ger skalfördelar och högre tillväxt. På en stor marknad kan fler företag dela på gemensamma lokala resurser. Det finns bättre möjligheter till specialisering av både näringsliv och arbetskraft. Mångfalden ger en mer dynamisk och självgenererande utveckling än i en mindre region. Det gynnar särskilt nya branscher som är beroende av en stor närmarknad.

Finns det då förutsättningar för någon annan region att växa snabbare än Stockholm? Nordea (tidigare Merita Nordbanken) tror att Göteborgs- och Malmöregionerna gjorde det i fjol och kommer att göra det i år och nästa år. Det finns dock ingen aktuell statistik, som stödjer denna uppfattning. Den metod Nordea använt är omstridd.

Överhettningen

Frågan är hur den överhettade bostadsmarknaden och trafikproblemen i huvudstadsregionen slår? Dessa företeelser kan bromsa tillväxten. Men samtidigt ger en stor marknad betydande möjligheter att agera flexibelt. Blir hyrorna för höga i centrum kan företagen frigöra stora ytor genom att tränga ihop sig eller flytta ut till förorterna. Och människor anpassar sig till trafikkaoset. Informationstekniken erbjuder nya möjligheter. Distansarbetar man en av fem arbetsdagar sänker man sina pendlingskostnader med 20 procent.

Skalfördelar

I den regionalpolitiska utredningen görs bedömningen att Stockholmsregionen de kommande tio åren kommer att få en snabbare tillväxt, mätt som ökning av sysselsättningen, än Göteborgs- och Malmöregionerna. Det förklaras med Stockholms större förmåga att generera egen tillväxt, vilket beror på att en större marknad ger omfattande skalfördelar.

I utredningen konstateras också det paradoxala faktum att en mindre arbetsmarknad är mer beroende av arbetskraftsrörlighet än de större arbetsmarknaderna. Skälet är att en stor arbetsmarknad, av Stockholms storlek, kan klara omvandling och rekryteringsbehov på sin lokala arbetsmarknad, medan mindre regioner är mer beroende av in- och utflyttning av arbetskraft. Om den geografiska rörligheten helt upphörde skulle därför Stockholm klara problemet med kompetensbrist och flaskhalsar bättre än de mindre marknaderna, konstaterar utredningen.

Strömstad starkt

Mycket talar alltså för att det blir svårt att slå Stockholms tillväxttakt, åtminstone under längre perioder. Tillfälligt kan någon mindre region ligga före. Det hände för övrigt under 1999. Då hade Strömstadsregionen, som består av kommunerna Strömstad och Tanum, en högre tillväxt än Stockholm, nämligen 7,4 procent jämfört med 7 procent.

För Strömstad har andra halvan av 1990-talet varit mycket stark. Mäter vi perioden 1996-99 så har bara regionerna Stockholm, Uppsala och Göteborg haft en högre tillväxt. Det hänger samman med den stora gränshandeln med Norge. Lägre priser på mat, alkohol och vissa kapitalvaror, i kombination med en stark norsk ekonomi, har gjort att detaljhandelsverksamheten vuxit kraftigt i Strömstad. Under nämnda period har detaljhandelsförsäljningen ökat 56 procent i Strömstad, jämfört med 17 procent i riket.

Både Strömstad och Tanum är attraktiva boendemiljöer. Det lockar en ny typ av entreprenörer, sommarbesökare som blir bofasta. Tanum, som utöver huvudorten Tanumshede även rymmer välkända semestermål som Hamburgsund, Fjällbacka och Grebbestad, har fått alltfler småföretag i form av konsulter inom marknadsföring, utbildning, organisation och företagsutveckling.

Call-centers

Det finns andra småregioner som kommer överraskande högt i tillväxtligan om vi mäter ett enstaka år. Under 1999 var regionerna Ljusdal och Haparanda bland de sex främsta, en effekt av expansiva utlokaliserade call-centers. I små regioner slår utvecklingen i enskilda företag hårt. Älmhult är en annan mindre region med snabb tillväxt under 1999, vilket hänger samman med Ikeas utbyggnad av sitt lager för Nordeuropa.

Ett negativt exempel är Kirunaregionen, som hade den sämsta tillväxten av alla under 1999, ett minus på 1,6 procent. Förklaringen är det dåliga resultatet för det största företaget, gruvjätten LKAB. 1999 var det första förluståret för LKAB sedan 1982. Rörelseresultatet försämrades med 1,2 miljarder kronor på grund av den svaga stålmarknaden i Europa. Ett åtgärdspaket sattes in för att få ned kostnaderna. LKAB minskade personalstyrkan med 300 personer. Nu går det bättre för LKAB, som är tillbaka på plusresultat.

Om vi återgår till de större regionerna så kan konstateras att både Göteborg och Malmö ryckt upp sig. De är mer BNP-beroende än Stockholm och hade därför en svag inledning på 1990-talet, med negativ tillväxt. Perioden 1996-99 har däremot varit stark, särskilt gäller det Malmö som hade en något högre tillväxt än Göteborg under 1999.

Umeå tappar

Öresundsbron kan ge extra fart på Malmöregionen. Ekonomerna på Nordea tror att regionen blir Sveriges snabbast växande åren framöver. Men den höga broavgiften, samt olika skatter och regelverk, gör att Öresundsregionen ännu inte är någon integrerad marknad. Banken bedömer att tillväxtpotentialen för både Malmöregionen (liksom för Göteborg) är avhängigt av i vilken mån de lyckas attrahera personal utifrån.

Bland universitets- och högskoleorterna inledde Umeå 1990-talet starkast och hade den största tillväxten av alla landets regioner under perioden 1990-96. Umeå har länge varit en av Sveriges snabbast växande regioner, befolkningsmässigt.

Andra halvan av 1990-talet tappade Umeå klart i ekonomisk tillväxt, relativt andra större regioner, och Uppsalaregionen kunde gå förbi, bland annat genom ett starkt 1999. Uppsala kommer därmed på tredjeplatsen totalt under 1990-talet efter Stockholm och Gnosjö. Umeå, som var trea i fjolårets sammanställning (perioden 1990-98), får nöja sig med en fjärdeplats.

Umeås relativa tillbakagång kan bero på att regionen haft svårt att åstadkomma någon större lokal industriell avkastning på investeringarna i forskning och utveckling. Tillväxten har främst kommit genom en uthållig statlig satsning. I boken “Kunskap för välstånd” (SNS Förlag) menar författarna, professorerna Sverker Sörlin och Gunnar Törnqvist, att det är “en öppen fråga hur en stad, vars främsta framgångsväg varit statsunderstödd tillväxt genom den offentliga sektorns expansion, skall klara sig i en tid när de offentliga åtagandena minskar.”

Bioteknik i Uppsala

Uppsalas uppryckning kan ha samband med senare års expansion av den biotekniska verksamheten. I Uppsala finns Sveriges bioteknikcentrum med bland annat 136 relativt nystartade företag. Många fruktade att avvecklingen av verksamheter vid gamla Pharmacia, i samband med fusionen med Upjohn, skulle drabba regionen hårt. Men det verkar ha blivit tvärtom. Nyföretagandet frodas och det finns fler anställda i bioteknikbranschen nu än innan Pharmacia började sina neddragningar.

En något mindre region som haft en fin utveckling under 1990-talet är Karlskronaregionen, kommunerna Karlskrona och Ronneby. Regionen kommer sexa totalt efter en lyckad strukturomvandling.

Nedgången i traditionella industribranscher, som verkstad och varv, har kompenserats med expansion av snabbväxande företag inom telekom och programvaruindustrin. Högskolan i Karlskrona, inrättad 1990 och med filial i Ronneby, har varit en förutsättning för denna utveckling. Högskolan har profilerat sig mot signalbehandling och tillämpad datavetenskap. Regionen är fortfarande sårbar och BNP-beroende.

En annan region som genomgått en omfattande strukturomvandling är Fyrstad (Trollhättan, Vänersborg, Uddevalla, Lysekil). Regionen drabbades hårt av olika industrinedläggningar och blev i mitten på 1990-talet ett nytt stödområde, utanför de traditionella i skogslänen. Betydande EU-stöd har pumpats in i regionen, som börjat få fart på tillväxten igen. Under 1990-talet var tillväxten nästan tio procent, jämfört med tolv procent för riket.

Flera traditionella industriregioner har haft nolltillväxt eller ligger på minus: Skellefteå, Avesta, Köping, Eskilstuna, Söderhamn, Karlskoga, Ludvika, Örnsköldsvik. Det handlar alltså inte bara om regioner i Norrland. Av de fem regioner som haft den sämsta tillväxten ligger faktiskt tre i Svealand, nämligen Bergslagsregionerna Hagfors, Fagersta och på sista plats Filipstad/Hällefors (minus 12 procent).

I Götaland finns inga regioner med negativ tillväxt, men flera med en ganska svag utveckling. Det gäller den stora Norrköpingsregionen samt tre regioner i östra Småland: Nässjö, Hultsfred/Vimmerby och Västervik. Att denna del av Småland vuxit så dåligt jämfört med den västra kan beror på färre egenföretagare, flera bruksmiljöer och att en betydande del av industrierna är filialer till storkoncerner.

Oskarshamn, som ligger i området, tillhör dock de snabbast växande men har tappat under senare år. Beroendet är stort av största industrin, Scanias tillverkning av lastbilshytter.

Det finns alltså regioner med svag tillväxt runt om i landet. Men de flesta är lokaliserade till Bergslagen och Norrland. Umeå är den enda region i Norrland som haft en god tillväxt. Det har varit svagt även i stora regioner som Luleå, Sundsvall och Östersund. Gävle/ Sandviken har gått bättre, men sämre än riksgenomsnittet.