Förlust på hemmaplan

“Ove Grahn vänder runt på en femöring och slår ett inlägg mot Ralf Edström som nickar bollen i mål. Det är inte sant”. Ralf Edström nickade in det klassiska 3-3-målet mot Ungern i VM-kvalet 1973. Fotboll handlar fortfarande om att göra mål, men att vända runt på femöringar har spelarna för länge sedan slutat med. Även den svenska elitfotbollen handlar numera om allt större pengar.

Svensk klubblagsfotboll har i likhet med sina europeiska kollegor haft en positiv utveckling under den senaste tioårsperioden. Publiksiffrorna har stadigt ökat, liksom intäktsflödet till klubbarna. Det ökade intäktsflödet har emellertid till största delen gått till högre spelarlöner. Den ekonomiska stabiliteten hos klubbarna har därmed, med några få undantag, inte förbättrats nämnvärt. Snarare är det så att den växande kostnadsmassan väsentligt har ökat “affärsrisken” i verksamheten.

Med ökade krav på affärsmässighet och ett allt större ekonomiskt ansvar har allt fler klubbar börjat inse att den ideella föreningen inte är den mest lämpliga organisationsformen, utan de har börjat snegla på aktiebolagets mera lämpliga struktur.

En viktig anledning till detta är att det kommer att krävas allt större investeringar för att utveckla verksamheten och sporten och hänga med i den internationella konkurrensen. Det gäller både vad gäller anläggningar och marknadsföring, samtidigt som spelarmaterialet måste förädlas vidare.För att bredda den ekonomiska basen kan det handla om att klubbarna tar över arenorna, som i Sverige ägs av kommunerna. För att finansiera dessa investeringar har även svenska klubbar börjat närma sig kapitalmarknaden.

Hög sportslig nivå

Några snabbväxande och höglönsamma företag lär dock inte klubbarna bli. Svenska fotbollsklubbar håller visserligen en relativt hög sportslig nivå där lag som Helsingborg, AIK och IFK Göteborg klarat sig bäst under senare år. I ekonomiska termer är de emellertid dvärgar jämfört med Europas storklubbar.Klubbarnas genomsnittliga omsättning i allsvenskan låg under fjolåret på 33 miljoner kronor. Det kan jämföras med genomsnittet för den engelska ligans division två, (vilket är lika med den tredje divisionen), som låg på motsvarande 50 miljoner kronor. AIK med sina samlade intäkter på 117 miljoner kronor skulle placera sig strax över mitten i engelska division ett. I Premier League kan även de mindre klubbarna räkna med minst ett par hundra miljoner kronor per år, vilket är dubbelt så mycket som de allsvenska klubbarna sammanlagt får dela på enligt deras nya TV-avtal.

Svenska fotbollslag brottas i mångt och mycket med samma yttre problem som svensk upplevelseindustri gör. Hemmamarknaden är perifer och liten, dessutom gör det bistra klimatet spelsäsongen relativt kort.

En lovande nisch är dock spelarförsäljningen. Under säsongen 1999 utgjordes närmare 20 procent av de allsvenska klubbarnas samlade intäkter på 465 miljoner kronor, inklusive 61 miljoner för AIK:s spel i Champions League, av spelarförsäljningar.

Nettot mellan spelarförsäljningar och spelarköp uppgick under fjolåret till 50 miljoner kronor. Detta netto kan jämföras med ett samlat överskott för de allsvenska klubbarna på tio miljoner kronor. I denna summa ingår då AIK:s netto på 40 miljoner kronor från Champions League.

Hög lönekostnad

Ett förbud mot kommersiellt gångbar spelarhandel skulle få spridningseffekter ut i hela Fotbollssverige. Det nuvarande systemet innebär nämligen att en kedja av klubbar ända ned till moderföreningen får del i transferpengarna när en spelare säljs vidare.

Ett slopande av transfersystemet skulle sannolikt innebära att spelarlönerna höjs i motsvarande grad. Med en än mer utpräglad lönekonkurrens skulle de höga svenska inkomstskatterna och sociala avgifterna innebära en ännu större nackdel för de svenska klubbarna. Skillnaden är påtaglig mot exempelvis Danmark, som visserligen också är ett högskatteland men där utländska fotbollsspelare endast betalar 27 procent i skatt under sina första tre år i landet.

Svenska klubbar ligger också kommersiellt en bit efter mera jämförbara länder, som Norge och Danmark. Trots högre publiksiffror och en större hemmamarknad så ligger omsättningen för de svenska klubbarna under sina danska och norska kollegor.

En av förklaringarna till att klubbarna i våra grannländer har varit bättre på att ta vara på de ekonomiska möjligheterna är att de drivs i bolagsform. Flera danska klubbar är också börsnoterade. Undantaget är norska Rosenborg, den i särklass sportsligt mest framgångsrika och mest välbärgade klubben i Norden, som fortfarande drivs som ideell förening.

Planer på börsnotering

I Sverige är det precis tvärtom. Det är endast de senaste årens mest framgångsrika lag, AIK, som numera drivs i aktiebolagsform och som har genomfört en ägarspridning och planerar för en börsnotering.Denna senfärdighet förklaras av att det var först i fjol som Svenska Riksidrottsförbundet beslutade att godkänna att en förening kan överlåta sin plats i det aktuella seriesystemet till ett bolag. Förutsättningen för detta är emellertid att den ideella idrottsföreningen äger röstmajoriteten i bolaget.Flera andra klubbar, såsom IFK Göteborg, har också förberett sig för en bolagisering. Det finns också uppenbarligen ett motstånd mot denna utveckling där en hel del medlemmar ser att kommersialiseringen utarmar klubbarnas själ och inte hör hemma i idrottsrörelsen.

Utvecklingen har också bromsats av att det finns en hel del ekonomiska nackdelar med att byta juridisk status från ideell förening till aktiebolag på skatteområdet. Den mest påtagliga skillnaden är att ett bolag måste betala bolagsskatt på sina vinster, vilket en ideell förening slipper. Därtill är skattereglerna när det gäller avsättningar till pensioner gynnsammare för ideella föreningar än för aktiebolag.

Skattemyndigheten har emellertid i några fall börjat se på ideella idrottsföreningar som om de vore näringsidkande. De svenska fotbollsklubbarna har således tuffa förutsättningar att arbeta emot. Kanske blir det åter dags, att likt Ove Grahn, börja vända på femöringarna.