Fria till Sahlin, Reinfeldt!

Sommaren 2007, när Fredrik Reinfeldt var golvad i alla mätningar, skrev jag att “Alliansen vinner 2010”. Den artikeln drog ner många skrattsalvor. Ingen har hämtat in ett sådant underläge, och sittande regering tappar alltid mandat, sade statsvetarna.

Kollegor stod i kö för att slå vad. Sydsvenskans Per T Ohlsson satte två flaskor whisky mot en på att den borgerliga regeringen var körd. Jag önskar att jag hade haft någon avancerad formel att skryta med, men analysen var pinsamt trivial. Modern politik är mediedriven, och medierna är i sin tur underhållningsdrivna. Exponerade kändisar, typ politiker, kommer alltid att tas ner efter en tid av framgång och vice versa, av det enkla skälet att publiken vill ha förändring, det som kallas “nyheter”.

Kvällstidningarna kramar och slår ihjäl med samma goda humör. Andra kör med subtilare, men dock samma, dokusåpetänk.

Ännu 2008 var Reinfeldt Big Brothers mobbingoffer och Sahlin dess comeback kid. Två år hade då gått sedan Alliansen var innegänget för dagen på Paradise Hotel och Göran Persson ö-rådets niding. Dramaturgins grundkurs sade att det skulle svänga igen till 2010. Bevisbördan i regeringsfrågan hamnade som väntat på de rödgröna. Wetterstrands bensinskatt, Ohlys socialism och Sahlins Nackatugg blev en misslyckad ratatouille.

Socialdemokraternas självförvållade nervsammanbrott är den viktigaste politiska förklaringen till att vi får ytterligare en period med Alliansen. Finanskrisen är förklaring nummer två, ty den både maskerade regeringens misslyckande med jobben och gav ett intryck av säkra händer på ratten.

Resten är skickligt hantverk från Moderaternas sida. Efter HG Wessbergs intåg i statsrådsberedningen 2007 har skandalfrekvensen gått ner och opinionssiffrorna upp. Littorin var undantaget som bekräftade regeln, bortstädat med ljusets hastighet en gotländsk sommarnatt.

En underskattad förklaring till Reinfeldts arbetsseger är hans flitiga resande bland verklighetens folk. I början gnälldes det kopiöst i Stockholm på denna prioritering, när både Alliansen och Moderaterna krackelerade under trycket av usla opinionssiffror. Men som med allt annat Reinfeldt har hittat på ter sig upplägget i efterhand genialiskt. I politik liksom i fotboll är seger snart det enda som räknas, enligt Lotta Engbergs djupsinniga Bingolotto-doktrin:

“Det är roligt att vinna. Pröva själv!”

Den ena obesvarade frågan är nu om det döljer sig någon sociologisk förändring bakom alla valrörelsens rökridåer. Har Sverige förändrats i grunden? Synen på valfrihet, skatter och företagande är annorlunda än för tjugo år sedan, Socialdemokraterna har inte hängt med i svängarna. Sverigedemokraternas rally är också en bekräftelse på att vi har blivit ett kluvet välfärdsland vilket som helst. Den andra kuggfrågan för dagen är förstås hur dessa högerextrema vågmästare ska hanteras, och hur Sverige ska kunna regeras av fyra partier i minoritet.

Det bästa vore om moderater och socialdemokrater pratade ihop sig över blockgränsen. Tillsammans med Aftonbladets förre chefredaktör Rolf Alsing föreslog jag nyligen en sådan dialog, vilket förutsägbart drog ner lika många huvudskakningar som kolumnen om att Alliansen skulle sitta kvar 2010.

Blockpolitiken är en rest av 1800-talets motsättning mellan knegare och överhet. I dag är konfliktlinjerna helt andra, vilket understryks av Moderaternas ansiktslyftning som det nya arbetarpartiet. Om Reinfeldt menar allvar med förnyelsen och vill gå till historien som statsman måste han välja Sahlin före Åkesson. Miljöpartiet kommer inte att rädda Alliansen.

Mycket har förändrats i svensk politik med detta historiska valresultat, och fler överraskningar väntar. Ska vi slå vad?

—

Niklas Ekdal är journalist, författare och debattör. Han medverkar med en krönika i Affärsvärlden varannan vecka.