Ge dem vad de förtjänar

Den samlade direktörsmakten och näringslivsnomenklaturan i Sverige har de senaste veckorna arbetat hårt för att återskapa allmänhetens så kallade förtroende för sig. Och alla finansrådgivare som genomgår det jättelarviga mäklarkörkortstestet korvstoppas med en massa fina regler, som syftar till att upprätthålla allmänhetens förtroende för de finansiella marknaderna. Sedan glömmer de väl det mesta under första bästa fredagsöl på firman.

Båda kategorierna har mycket att leva upp till. Men de vackra orden är samtidigt en sorts förberedelse till storbedrägeri.

Valör föreslår därför att vi ska sluta med att hysa förtroende för det svenska näringslivet och självfallet också för världens finansmarknader.

De förtjänar inte bättre. Ty det är endast genom att inte lita på dem som vi kan se till att de sköter sig rimligt väl.

Tänk efter själv. Hur kommer det sig att bankerna på åttiotalet kunde låna ut pengar till fastighetsspekulanter, vilkas enda möjlighet att betala tillbaka var att realräntan på lånen var kraftigt negativ?

Hur kommer det sig att normalbegåvade, grå direktörer som Persson, Dahlbäck och allt vad de heter plötsligt skall börja lyfta månadslöner som motsvarar en arbetares årslön? Och sedan dessutom få många feta multiplar därav i bonus.

Hur kommer det sig att inkompetensreserven av svenska, mediokra finansanalytiker tillsammans med indexkramande så kallade fondförvaltare får styra och ställa med aktiekurserna och för detta lyfter garanterade månadslöner i statsministerklass?

Jo, därför att vi har haft förtroende för dem.

Men det förtroendet tycks ha försvunnit nu.
Och vi skall inte göra misstaget att låta dem återfå det.

Nu är det dags att dra slutsatser av vad vi har sett de senaste tjugo åren. Det är ingen smickrande bild, tyvärr. Ty direktörer och finansknuttar är inte mindre egennyttiga än några andra.

Var och varannan småsparare försöker få igenom extra avdrag i deklarationen, fifflar med bostadsbidraget, tar med sig virke hem från byggplatsen, bränner hemma, smugglar sprit och kör för fort när ingen ser. På samma sätt tar de upphöjda sina chanser. Grejen är att de senare kan roffa åt sig mycket snabbare och så mycket mer än vi smågnetare eftersom de har så mycket makt.
“Persikan” på Skandia lirar liksom i en högre division än “Putte” i diversehandeln Svennes Näringslivs. Ryktet om Puttes ära och storhet skulle flyga högt över Forsbrukshyttan bara på nyheten om att han skaffat en riktig Webergrill.

Men det räcker inte i Persikans värld. Han behöver en jättebarre på Strandvägen för att kunna hävda sig mot polarna. Det typ kostar att ligga på värsta topp.

Svenskt Näringslivs vd Ebba Lindsö hävdade häromdagen att oetiska företag är dödsdömda. Här är en nyhet för alla (inklusive Ebba) som trodde på den artikeln: Svenska företag är redan döda. Svenska företag saknar helt etik.

Det liv och den etik som eventuellt verkar finnas är bara summan av livskraften och den etiska hållningen hos de anställda. Och de anställda är människor. Mänskliga faktorer. Som glömmer personalinstruktioner, moral, hederlighet och bogvisir ibland. Ofta.

Vi skall inte ha förtroende för näringslivet. Endast genom att misstro det och förfölja det kan vi hoppas på att tukta det så pass att det kan försörja oss utan att ställa till allt för mycket elände på vägen.